måndag 8 mars 2010

Henning Mankells Kina

Jag måste medge att jag är litet less på den svenska deckarvågen. Visst har jag läst och uppskattat Liza Marklund, Jan Guillou, Leif GW och Stieg Larsson, men någon gång förra hösten fick jag nog av den provinsiella kombination av diskbänksrealism och storpolitik som gjort den svenska deckaren världsberömd. Därför tvekade jag i det längsta att läsa Henning Mankells Kinesen, dels för att jag alltid haft svårt för Kurt Wallander-rollen och dels för att boken kändes som ytterligare ett försök att slå mynt av OS-febern häromåret. Men så fick jag höra att boken innehåller en intressant samtidskritik av Kinas verksamhet i Afrika och jag fick för mig att Afrikakännaren Mankell kanske hade något intressant att säga. Och så har boken just kommit ut i engelsk översättning, vilket uppmärksammats runt om i världen.

Ack så fel jag hade. Boken var förbluffande dålig. Till att börja med var intrigen extremt långsökt. Genom ett bestialiskt massmord försöker Mankell knyta samman Sverige, Kina, USA och Östafrika i ett slags intrig som spänner över 140 år och som inbegriper kolonialism, exploatering och svikna ideal på flera kontinenter. Visserligen lyckades Mankell behålla spänningsmomenten genom boken, något som han lärt sig genom åren, men boken verkar vara hastigt skriven och researchen är undermålig.

De kinesiska karaktärerna finns bara där för att illustrera en idé om Kina, ingen utav dem klarar av att stå på egna ben.
I återblicken på 1860-talet får vi lära känna en förtryckt kuli-arbetare som verkar hämtad från någon propagandafilm från Mao-eran. Naturligtvis är hjälten ateist som genomskådat de ”falska gudarna” hans föräldrar tror på och hans möte med onda vita män gör honom till en stålhård kinesisk patriot. I nutidsdelen möter vi den hänsynslöse och korrupte partipampen som vill kolonisera Afrika och ta hämnd på västvärlden för dess imperialistiska förflutna. Sedan har vi hans nemesis, hans rättrådiga syster som behållit sina socialistiska övertygelser från ungdomen och som kämpar bakom kulisserna för att rädda arvet från Mao. Naturligtvis är alla kinesiska roller outgrundliga, de uttrycker sig med vaga klassiska referenser (som alltid faller platt) och bugar sig ideligen vördnadsfullt.

Med andra ord försöker Mankell sälja en Kinasyn som inte förändrats sedan Vietnamkriget kryddad med litet klyschor från Hollywood. Alla kineser tillhör ett folkhav, där alla ser likadana ut och där gränsen går mellan "de fattiga" och "de rika", mellan "städerna" och "landsbygden" och mellan de "progressiva" och de "reaktionära". Som om det inte fanns några andra skiljelinjer. Inga andra aspekter av verkligheten tillåts konkurrera med Mankells världsbild. Ett centralt tema i boken är Mankells besatthet av kolonialismen. Visst är det så att kolonialismen formade 1800-talet och de verklighet vi lever i idag, men det förvånar mig att Mankell glömmer bort att det hände både det ena och det andra i Kina under den tid han skildrar. Till exempel pågick fortfarande det blodiga Taipingurpproret i under just i den tid som Mankell skildrar och med tanke på att flera av bokens huvudpersoner ska komma från Guangxi-provinsen - där upproret började - är det underligt att han missar detta tillfälle att ge sin berättelse en djupare verklighetsförankring. Mankell verkar ha haft så bråttom att bli klar med boken före 2008 att han inte ens kan få namnet rätt när han nämner en av de få svenska missionärer som faktiskt lämnat några spår efter sig. Om han hade saktat ned litet och gjort sin research rätt hade han upptäckt att just denne missionär var upphovsman till en av de få källor vi har om Taiping-upprorets ledare.

Kanske begär jag för mycket. Naturligtvis kan man inte anklaga Mankell för att inte vara sinolog, men en författare måste visa att han i alla fall gjort någon slags research, även om inte alla detaljer måste stämma.
Hade Mankell haft tålamodet att läsa igenom Jonathan Spences eller Immanuel Hsüs läroböcker hade han kunnat undvika de flesta faktamissar och ett par veckor i Peking och Kanton hade också gett litet nyanser i vardagsskildringarna. Om han hade varit riktigt nyfiken på hur Kinas så kallade "feodalherrar" tänkte och levde, så hade han kunnat läsa Henrietta Harrisons underbart inkännande bok om Liu Dapeng. Ingen kräver att Mankell ska älska Kina eller bli expert på det, men han måste hitta ett förhållande till Kina som inte skorrar falskt. Om Mankell verkligen besökt Kina för att skriva boken känns det mest som han satt på ett hotellrum chockad av den kinesiska verkligheten utanför. Tänk er. Den resskygge och konservative Hergé kunde skapa ett mer trovärdigt Kina på sitt kontor i Bryssel på 30-talet än den bereste och progressive Mankell kan skapa idag med alla de resurser som står till hans förfogande.

Med tanke på Mankells antikoloniala engagemang är det ganska pikant att han själv hemfaller åt ett slags kolonial syn på den utomeuropeiska världen, ty det enda som definierar de kinesiska och afrikanska karaktärerna är deras förhållande till "oss" i västvärlden och våra drömmar. Det finns inga lukter eller smaker i Mankells bild av Kina. Kinarestaurangerna kränger inte sichuanesisk eller katonesisk mat, utan "Kinamat" kort och gott. De enda byggnader som skildras är gränder i London eller skyskrapor i Peking. Den gamla kinesiska arkitekturens skönhet flimrar bara förbi. De enda färger som finns är rött (Kina) och vitt (den onda västvärlden). Inte ens i Afrika, som han ska vara expert på, blir det bättre. Allt geggar ihop till ett slags Afrika som befolkas av "afrikaner".

Nej, Mankell har gjort det alldeles för lätt för sig i denna bok och de flesta recensenter utanför Sverige är ganska hårda i sitt omdöme.
Vi vill ha Kurt tillbaka, säger en av dem.

2 kommentarer:

Chen sa...

Ha! Jag håller verkligen med dig! En fullkomligt genomusel bok. Vid sidan om den extremt långsökta intrigen (du glömde att huvudpersonen råkar snubbla över ledtrådar på det mest osannolika sätt) är språket riktigt gräsligt. Och likadant hela tiden. Ungefär såhär: "Hon gick ut på bron. Det var mörk. En uggla hoade. Snön var vit. Något var fel. Hon vände sig om", osv.

Hemulen sa...

Språket är gymnasialt. Det är som om han inte riktigt litar på att man förstår hans liknelser, så han måste lägga till en förklaring. Som den här: "Kvinnor bär alltid tunga bördor på sina huvuden. Men än värre bördor har de att bära inuti sina huvuden." (s. 449)

Ibland verkar han inte tänkt efter vad han egentligen säger, som när han skriver: "Hoss satt hos en kines han inte visste namnet på. Inte brydde han sig heller. Den som skulle dö behövde inget namn." (s. 197)

Han kunde lika gärna skriva: "Hoss var lättat över att han inte visste vad mannen hette så han slapp berätta om hans död för hans anhöriga." Trösterikt!

Och så har vi skrönan om Zhou Enlai, som tyckte att det var för tidigt att yttra sig om franska revolutionen. (s. 436). Jag tycker att en författare som använder den där sönderciterade liknelsen borde få Berufsverbot.

Jag gjorde en hel lista i helgen, man skulle kunna skriva en B-uppsats om språket. Kejsaren har inga kläder.