Kina: Din dröm, deras verklighet

Min lista på förutsägelser inför det nya året har fått min granne Niklas på bloggen 之乎者也 att skriva ett mycket välformulerat genmäle. Jag känner mig smickrad av uppmärksamheten och ber att få tacka Niklas för detta tillfälle att utveckla några av mina resonemang.

För att börja med mina förutsägelser så ligger de flesta helt i linje med nuvarande trender och åtminstone två av dem är redan på god väg att slå in. Bara en dag efter jag lagt upp mitt inlägg publicerade den amerikanske nobelpristagaren och opinionsbildaren Paul Krugman en ny kolumn i New York Times där han uppmanar den amerikanska regeringen att vidta hårda åtgärder mot Kinas valutamanipulation. Och i dagens Washington Post hävdar John Pomfret i att de amerikansk-kinesiska relationerna kommer att utsättas för svåra påfrestningar då Barack Obama planerar att sälja mer vapen till Taiwan och träffa Dalai Lama inom kort.

På en punkt är jag och Niklas i alla fall eniga och det är att Kina på sikt kommer att utveckla någon form av demokratiskt styre. Av erfarenhet vet vi att diktaturer är instabila och tenderar att ersättas av mer eller mindre representativa styrelseskick. Ibland går utvecklingen först framåt och sedan litet bakåt, vilket exemplet Ryssland visar. Men samtidigt är Ryssland ett betydligt mer demokratiskt samhälle än under Sovjettiden. Och det finns fler demokratiska länder i världen idag än det gjorde för ett halvsekel sedan.

Men vi är oeniga om vägen dit. Niklas tror att Kina kommer att utvecklas till en demokrati av sig självt och att vår främsta uppgift för att främja denna utveckling är att fortsätta handla med Kina, vilket på sikt kommer att främja utvecklingen - helt oavsett hur mörkt det kan verka just nu. Även om han i princip inte har något emot att vi kritiserar den kinesiska regeringen för kränkningar av mänskliga rättigheter eller att västvärlden bedriver tuffa förhandlingar med Kina, så ställer han sig i praktiken avvisande till nästan all konkret kritik av Kina. Niklas talar gärna om att hans synsätt har empiriskt stöd, men hans inlägg är mycket fattiga med uppdaterade och specifika faktauppgifter om det rådande politiska systemet i Kina.

Vad som är mer allvarligt för en till synes ortodox liberal som Niklas är att han stödjer den officiella nationalistiska kinesiska självbilden till hundra procent och inte drar sig för att göra långa utläggningar om kinesisk historia som är lika chauvinistiska och mossiga som den gamla oskarianska historiesynen. Här har Niklas' förståelse för Kina övergått i personlig identifikation och inte helt olikt kinesiska extremnationalister så tar han kritik av Kina nästan personligt. För mig är Kina ett mycket intressant land jag gärna diskuterar, men för Niklas är det ett substitut för en religion.

I likhet med Niklas anser jag att det är helt rätt att bedriva handel med Kina på lika villkor utan att ställa upp onödiga politiska krav. Kina är en viktig handelspartner för svenska och europeiska företag och det gynnar alla parter att verka för en expansion av frihandel i världen. Så där är vi eniga. Men vi får inte glömma bort att Kina inte är ett vanligt utvecklingsland längre, utan snart världens andra eller tredje största ekonomi, och vi kan inte se mellan fingrarna när Kina bedriver en protektionistisk och merkantilistisk politik som hotar sysselsättningen i andra länder, inte minst riktiga utvecklingsländer. Om Kina subventionerar sin export med en undervärderad valuta eller dumpar produkter på utländska marknader, så har våra regeringar enligt gällande regler rätt att svara med tullar eller andra sanktioner. Så enkelt är det tyvärr.

Jag har inget emot att kinesiska företag köper företag och tillgångar i Sverige eller Europa så länge som den kinesiska regeringen tillåter att utländska intressenter gör motsvarande förvärv i Kina. Tyvärr är detta inte fallet och det är tvärtom så att Kina utnyttjar sin politiska styrka för att genomdriva företagsköp i EU och USA. Detta är fel och därför ska vi till exempel inte tillåta att Volvo köps upp av Geely.

Med andra ord så ska vårt engagemang med Kina inte vara kravlöst utan behäftat med villkor. Endast på det sättet kan vi få Kina till förhandlingsbordet för att lösa stora globala frågor som miljö, frihandel och den globala säkerheten.

Inte heller ska vi tveka att uttala oss om de omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i Kina i de forum som finns. Kina ska utsättas för lika hård granskning som andra länder och det finns ingen anledning att göra särskilda undantag för Kina. Naturligtvis ska vi inte provocera Kina för sakens egen skull och vår kritik ska vara sakligt underbyggd och hålla en neutral ton, men vi får aldrig glömma bort att "tyst diplomati" inte längre biter på den kinesiska regeringen. Om den kinesiska regeringen bemöter kritik med teatraliska raseriutbrott och oproportionerlig vedergällning mot enskilda länder bör EU stå enat och inte tillåta att den kinesiska regeringen söndrar bland oss. EU är Kinas största exportmarknad och den kinesiska regeringen har goda skäl att inte provocera oss. All så kallad empiri visar att den kinesiska regeringen tar till sig av kritik och faktiskt gör en del eftergifter när trycket ligger på. Det visar bland annat Duihua-stiftelsens arbete.

Kina är en del av världssamfundet och mänskliga rättigheter är inte en intern kinesisk angelägenhet, vilket avrättningen av Akmal Shaikh förra året visar med all önskvärd tydlighet. Han dömdes till döden efter en trettio minuter lång rättegång och den kinesiska regeringen satte sig emot att han utsattes för en psykiatrisk undersökning, vilket kunde ha gett skäl till en strafflättnad enligt gällande kinesisk lag. Vi kan inte tvinga Kina att avskaffa dödsstraffet, men vi kan kräva att den kinesiska regeringen följer sina egna lagar när europeiska medborgare hotas av straff i Kina. Det är helt i enlighet med folkrätten.

Vi ska inte ha några illusioner om att vår kritik av Kinas kräkningar av de mänskliga rättigheterna kommer att ge avgörande resultat på kort sikt. Inte heller ska vi ha en åsikt om exakt vilket politiskt system Kina ska ha. Det är kinesernas - alla kinesers - egen angelägenhet. Men det är oerhört viktigt för folkopinionen i Kina att västvärlden skickar tydliga signaler, om än symboliska. Varje gång den kinesiska regeringen får ett land att skriva på en deklaration som stödjer Kinas hållning i en fråga av betydelse för de mänskliga rättigheterna, så använder man detta för att demoralisera och isolera människorättsförespråkare på hemmaplan. Om det är något som skapat grogrund för antiamerikanska och antivästliga stämningar i länder som Iran, så är det just det faktum att man uppfattat västvärldens stöd till diktatorer som shahen av Iran eller det saudiska kungahuset som uttryck för hyckleri. Det är bland annat detta som berett vägen för den s.k. islamiska fundamentalismen i Mellanöstern. Om vi vill stå på god fot med framtida generationer i Kina så är det av yttersta vikt att vi står för våra ideal här och nu.

Det är också viktigt av inrikespolitiska skäl att vi håller trycket uppe mot den kinesiska regeringen. Niklas talar om hur betydelsefullt det är för kineser att inte tappa ansiktet, men det gäller i högsta grad även västerlänningar. Varje gång den kinesiska regeringen förödmjukar västerländska politiker i människorättsfrågan skapar det demoralisering i folkopinionen, vilket bereder väg för främlingsfientliga och antidemokratiska krafter i våra egna länder. Kinas politiska och ekonomiska styrka i kombination med det faktum att den kinesiska staten kommer undan med omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna har en avtrubbande verkan på det politiska klimatet i väst. Under åren har jag talat med mången svensk som imponerats av den ordning och reda som tycks råda i Kina och som uttryckt förhoppningar om att få slut på det "politiska käbblet" här hemma. Inte helt oväntat har Niklas på sin blogg uttryckt sitt stöd för Pinochets militärkupp i Chile

Så var det här med det så kallade "Kinahatet". Jag måste medge att det är ganska pikant att bli anklagad för hat av en bloggare som gjort sig känd för att hata i stort sett allt utom Kina. Jag har aldrig dolt mina åsikter för mina kinesiska vänner och bekanta som ytterst sällan har förebrått mig för att vara en "Kinahatare". Däremot har jag fått frågan varför jag bryr mig så mycket. Om det är någon kinesisk läsare av denna blogg därute som ställt sig denna fråga hoppas jag att detta inlägg åtminstone förklarar en del av mitt engagemang. Diskussionen går vidare.

Tänker du rätt?

Ibland kan två personer iaktta exakt samma verklighet och se helt olika saker. Jag säger att flaskan är halvfull, medan den är halvtom för dig. Eller tvärtom. För mig handlar detta om olika perspektiv, inte att jag har helt rätt och du har helt fel. Dessutom är mötet mellan olika perspektiv berikande och borde välkomnas. Men det finns uppenbarligen insatta personer som tycks hävda att det finns ett korrekt perspektiv på verkligheten och det gäller att hitta just det.

Ta till exempel sinologen och affärsmannen Lars Ellströms inlägg på Utrikesbloggen, "Sken och verklighet hamnar upp och ned". Här lägger Ellström fram det han kallar för den "västerländska paradoxen": trots att Kina är ett mycket mer öppet och ekonomiskt utvecklat samhälle än någonsin, så ökar "kritiken mot Kina" i väst dramatiskt. Detta till skillnad från trettio år sedan, då västerlänningar "höjde Kina till skyarna" och viftade bort kritik mot Kina.

Samtidigt existerar en "kinesisk paradox", som utgör en parallell till den västerländska paradoxen. Enligt Ellströms förmenande kommer kineser som besöker Väst tillbaka med övervägande positiva intryck av Väst, trots att de både utsatts för åratal av kolonialism och propaganda mot den "degenererade" västvärlden, och därför borde bära med sig en hel del fördomar.

Ellström söker förklaringen till denna paradox i att västvärlden känner sig hotad av Kinas frammarsch och att den ensidiga kritiken representerar en strävan att återställa en världsordning Väst var herre på täppan.

Visst ligger det mycket i Ellströms beskrivning och analys av de två paradoxerna. Ändå skruvar jag på mig när jag läser hans inlägg. Till att börja med, stämmer det att kineser i gemen har en förvånande positiv bild av västvärlden? Naturligtvis är det förståeligt att det materiella välståndet i väst är en attraktivare för kineser än vad det kinesiska samhället är för västerlänningar. Men den spirande nynationalismen, som är full av utfall mot både Väst och Japan, kan väl ändå inte undgått Ellström? Kina har aldrig haft ett djupare och bättre förhållande till USA, Europa och Japan, och den som har ögon att se med kan inte undgå att se att de senaste tolv åren så har vi bevittnat allt mer aggressiv retorik mot omvärlden.

Hur kan det komma sig att representanter för den mest välmående och välutbildade generationen i Kinas historia är beredd att ta till gatorna och demonstrera mot omvärlden? Det finns äldre kineser, som själva upplevt kriget mot Japan, som skakar på huvudet när de ser den senaste anti-japanska demonstrationen. Förklaringen till detta kan inte sökas i det förflutna, utan i nuet. En del av förklaringen kan återfinnas i den främlingsfientliga nationalism som tolereras och uppmuntras av kommunistpartiet. Det finns andra förklaringar.

Men det mest obegripliga och oroväckande yttrandet i Ellströms inlägg kommer på slutet, där han frågar:

Hur kan det komma sig att annars begåvade och kritiskt sinnade personer gång på gång trampar fel i den kinesiska rabatten?

Menar verkligen Ellström att det finns ett enda, "rätt", perspektiv på Kina? Att bara man har levt och studerat i Kina, så kommer man fram till "rätt" slutsatser? Naturligtvis har Ellström rätt till sin åsikt, men själv tycker jag att hans inlägg ger smakprov på en totalitär kunskapssyn som inte är ovanlig bland en del Kinakännare.

Blogge Bloggelito: Voffo gör han på detta viset?

Nu börjar detta händelserika år äntligen lida mot sitt slut och ute i bloggosfären kan man beundra långa återblickar, där man kan studera det gångna året ur bloggarens ögon. Jag har inte varit igång så länge så att jag kan göra detta, utan jag har studerat andras bloggar, inte minst Blogge Bloggelitos retrospektiva utställning som han ganska passande kallar Annus horibilis. Jag håller med Blogge Bloggelito om att 2008 inte var ett så kul år och många av hans rappa inlägg kan jag instämma i. Men samtidigt återpublicerar han stolt ett flertal inlägg om Tibetkrisen i våras där Blogge gjorde ett par grova övertramp. Varför inte ta tillfället i akt att ta avstånd från ord som kanske yttrats i tillfälligt vredesmod? Det här är en så pass viktig fråga att jag kommer att ägna dagens inlägg åt detta. Nästa år är det femtio år sedan det tibetanska upproret 1959 och i mars kommer frågan med all säkerhet upp på bordet igen.

I sin återblick gör Blogge Bloggelito stor sak av att västerländska media gav en skev bild av upproret i Tibet och den kinesiska politiken i området. Som exempel på den västerländska konspirationen mot Kina visar Blogge upp ett bild på en SvD-artikel som hade rubriken "Kina påskyndar omskolning i Tibet" och som utrustats med en något missvisande bildtext.



Det är sant att demonstrationer skedde i Katmandu. Och det är sant att många tibetanska demonstranter arresterades av polisen. Det har också förekommit rapporter om att kinesisk polis fanns i Nepal för att "hjälpa" den nepalesiska regeringen att kontrollera demonstranterna. Men just den här bilden föreställer inte kinesisk polis i Katmandu, utan nepalesisk polis i Katmandu. OK, slarvig redigering. Men "antikinapropaganda"? Knappast.

Vad Blogge inte bryr sig om att kommentera är vad själva artikeln handlar om, nämligen att den kinesiska regeringen hade startat en ny "patriotisk" kampanj i Tibet. Inte i Hebei, eller i Jiangsu eller i Jiangxi, utan i den "autonoma regionen Tibet". Tydligen är tibetanerna synnerligen opålitliga "kineser" eftersom de behöver en särskild patriotisk kampanj. Och tydligen är det pajasar som Zhang Qingli som tycker sig veta vad som är bäst för tibetanerna.

Detta är inget som SvD hittat på eller gripit ur tomma luften. När kampanjen rullade på som värst kunde vem som helst gå ut på det kinesiskspråkiga nätet och beskåda hur tibetaner i byar och söcken fick lyssna till föreläsningar om hur primitiv tibetansk kultur är och hur bra tibetanerna fått det under kommunistpartiets styre.



Blogge Bloggelito har ju tidigare reagerat på hur den kinesiska regeringen stigmatiserar sina egna medborgare; vad kallar han det här? Han gör stor sak av hur en del kineser känner sig "förödmjukade" av den västerländska pressens rapportering av Tibet. Vem tror han har det värst? En kinesisk gäststuderande i Malmö eller en tibetan i Lhasa? De kineser som ogillade den västerländska rapporteringen fick faktiskt ge utlopp för sina känslor på plats och ställe i många kinesiska städer. Kunde tibetaner ge utlopp för vad de kände inför Xinhuas rapportering om det tibetanska upproret?

Nåväl. Händelserna i mars är var knappast ett verk av en "separatistisk mobb" i Lhasa, vilket Bloggelito försöker göra gällande. Det var ett uppror som skedde på flera ställen över hela det etniska tibetanska området. Våld mot civila förekom, men det var inte representativt för rörelsen i sin helhet. Större delen av protesterna skedde utanför den "autonoma regionen Tibet". De som tvivlar på detta bör ta en titt på nedanstående karta som sammanställts av Phayül. (Tyvärr syns inte hela kartan i detta gränssnitt, men om du klickar på bilden kommer kartan upp i ett nytt fönster och markeringarna syns tydligare.)

Detta är ett av de största Kinanyheterna 2008. Efter nästan sextio år av kinesisk styre betraktar tibetanerna fortfarande inte det kinesiska styret som legitimt. Det är möjligt att den kinesiska regeringen lyckats övertyga många kineser att Tibet varit en del av "Kina" sedan 1200-talet, men det tycks inte haft någon verkan på miljontals tibetaner. De är beredda att ta stora personliga risker för att visa detta och nu har en ny generation tibetaner fått smaka på den kinesiska statens repression. I skrivande stund går kinesiska poliser omkring i Tibet och trakasserar tibetaner genom att konfiskera tibetansk musik. Hur många tibetaner som fått sätta livet till sedan mars finns det inga säkra uppgifter om. Alla vi som tycker om Kina kan inte blunda för denna verklighet som är precis lika verklig och angelägen som Kinas eget ekonomiska under. Om inte vi talar om det kommer andra fråga oss varför, när den svenska pressen återupptäcker frågan i mars nästa år.

Är du en Kinavän?

Tim Johnson på "China Rises" har lagt upp ett intressant inlägg om problematiken med att vara en "Kinavän". Med jämna mellanrum brukar den kinesiska staten och dess medieapparat framhålla särskilt framstående "Kinavänner" som föredömen för andra utlänningar. En gång i tiden var det Jan Myrdal och Rewi Alley. Nu i dagarna har den officiella nyhetsbyrån Xinhua lagt upp en lista på de femton mest inflytelserika utländska experterna under de senaste tre decennierna. Bland dessa finns bland annat det nyzeeländska nyhetsuppläsaren Edwin Maher på CCTV9, som varit i blåsväder för att vara för "regimvänlig".

Det är en intressant fråga vad det innebär att vara en Kinavän. Måste vara en vän av Kina för att platsa som Kinakännare och vilket pris har denna vänskap? Och vad är en fiende till Kina? Är Nicolas Sarkozy en fiende till Kina för att han - likhet med många andra statsmän - träffat Dalai Lama? Och mer allvarligt: håller akademiker, affärsmän och politiker inne med kritik av Kina av rädsla för att förlora möjligheten att besöka Kina och "påverka utvecklingen"? Förra året ställde Carsten A. Holz frågan rent ut om alla Kinanalytiker blivit uppköpta av rädsla för att förlora inflytande.

Jag tror att det finns en risk att de som verkligen har djupa kunskaper om Kina tonar ned kritiken. När stormvindarna gick som högst tidigare i år klagade allas vår Blogge på att mycket av medias täckning av Kina var okunnig och ytlig och visst ligger det en hel del i det. Många av de riksdagsmän, amnestyaktivister och demonstranter som framförde kritik mot Kina använde ofta klumpiga argument, även om de ofta hade rätt i sak. Samtidigt kunde vi observera en öronbedövande tystnad från stora delar av det svenska etablissmenaget, där mycket mer välunderbyggd kritik av Kina skulle kunna komma ifrån. Istället publicerades en del ganska aggressiva inlägg som varnade för konsekvenserna av att kritisera Kina "för hårt". Frågan är dock: hur kan man kritisera den kinesiska regeringen och behålla sin integritet utan att bli utpekad som Kinahatare?