Välkommen Ma Ying-jeou!

Den senaste tiden har jag och mina bloggrannar debatterat betydelsen av att Liu Xiaobo tilldelades fredspriset. Jag, och många med mig, vill hävda att fredpriset är en viktig signal till den kinesiska regeringen att inleda reformer och en viktig uppmuntran till den lilla minoritet kineser som vågar stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. Mot detta anförs invändningen att fredspriset tvärtom kan leda till mer repression och att många kineser - som är "nöjda med systemet" - gärna sluter upp bakom sin regering. Denna grupp kineser, som tros tillhöra folkmajoriteten, anser att det faktiskt finns "saker som värderas betydligt högre än västerländsk demokrati". Så länge som den kinesiska regeringen ser till att folk har jobb och att det finns en kyckling i varje gryta, lyder resonemanget, så ligger folket lågt med att framföra krav om politiska rättigheter. Detta enligt ett "osynligt kontrakt" mellan regering och folk. Kinesisk pragmatism mot västerländsk idealism.

Men vänta ett ögonblick. De som följt med i nyhetsflödet vet att Kina och Japan varit indragna i en trasslig konflikt som rör överhögheten över ett par obebodda kobbar i Stilla Havet, de så kallade Senkaku-öarna, alternativt Diaoyu-öarna. Och i kölvattnet på denna konflikt har ungdomar i en rad mellanstora städer tagit till gatorna och demonstrerat mot Japan i mer eller mindre organiserade former.

Det är något som inte stämmer i bilden av det pragmatiska Kina. Om det är sant att de flesta kineser inte bryr sig om demokrati och mänskliga rättigheter, för att de inte tycker att dessa saker berör deras vardag, hur kan man då uppröras så till den milda grad av att ett grannland har tagit besittning av ett par obebodda öar som det egna landets regering gör anspråk på? En eventuell lösning på den konflikten till kinesisk fördel skulle knappast höja tillväxten eller konsumtionen i det föregivet materialistiska Kina. Och visst har Kina en och annan gås oplockad med Japan, men de som demonstrerar på landets gator har inget personligt minne av Japans nedriga krigsförbrytelser. Faktum är att det förmodligen finns fler kineser som minns Mao-erans misstag och förbrytelser än det finns människor som kommer ihåg Japans illdåd!

Men om det finns något område man kan utmana den kinesiska regeringen på så är det i frågan om nationalismen, där vanliga medborgare kan kritisera den egna ledningen utan att riskera repressalier. Och mitt ibland alla paroller om att bojkotta japanska varor, om att återerövra Okinawa och att förinta Japan, så har det enligt Asahi Shimbun också dykt upp banderoller som kritiserat det kinesiska enpartisystemet och korruptionen. En banderoll skall ha sagt "Välkommen till fastlandet Ma Ying-jeou", vilket är ett tydlig utmaning mot den kinesiska regeringens demokratiska legitimitet.

Det är varken första eller sista gången en nationalistisk protest skapar en plattform för rent politiska krav. Vid slutet av 80-talet utbröt rad antijapanska demonstrationer och även en del rasistiska manifestationer mot svarta utbytesstudenter. Men innan man visste ordet av byttes banderollerna ut mot krav på politiska reformer. Det har hänt förut och det kommer hända igen. Och därför ska vi vara försiktiga med att komma med tvärsäkra omdömen om det kinesiska folkets politiska passivitet.

Den så kallade försörjningsbördan

Idag den 16 oktober är det FN:s världslivsmedelsdag och DN rapporterar att närmare en miljard människor i världen fortfarande hungrar. Det finns dock strimmor av hopp i detta mörker, och det är i synnerhet två länder som lyckats få bukt med sina försörjningsproblem: Brasilien och Kina. Enligt en rapport har antalet hungrande människor i Kina minskat med 58 miljoner människor på tio år, vilket kan jämföras med att Indien fortfarande ha stora problem med hunger. Men vi får inte glömma att Indien är betydligt mer tättbefolkat än Kina och landet har inte haft någon massvält sedan den stora bengaliska hungersnöden under brittiskt styre 1943.

Innan vi tar av oss hatten och utropar ett fyrfaldigt leve för Kinas kommunistiska parti, så bör vi erinra oss att dagens framgångar i livsmedelsförsörjning på många sätt är en direkt följd av att kommunistpartiet tvingades tänka om efter trettio år av experiment som kostat tiotals miljoner människor livet. Kina låg på många sätt mycket risigare till efter Stora Språnget än vad Sovjetunionen gjorde efter sina katastrofala jordbruksreformer, och staten hade inget annat alternativ än att tillåta experiment med privat jordbruk. Den som vill bekanta sig med denna problematik kan läsa Frank Dikötters nyutkomna bok Mao's Great Famine, som jag själv just avslutat och jag väntar fortfarande på att något svensk tidnings ska våga sig på att recensera. Hittills har jag bara läst Berlingske Tidendes recension.

En vanlig faktoid som brukar komma upp när man talar om Kinas "försörjningsbörda" är att Kina har 20 procent av världens befolkning, men endast har 10 procent av världens odlingsbara mark. Det är dock viktigt att inte förlora sig i siffror. Att Kina klarat av att försörja sin befolkning och till och med kunnat växa till sin nuvarande storlek har att göra med att man har tillgång till mycket bördig mark av hög kvalitet, som Sichuan-bäckenet och slätterna i Manchuriet. Det rika Japan har mindre odlingsbar mark än Kina och klarar sig fint. Och i Sverige har vi trots vårt nordliga läge ett så pass produktivt jordbruk att endast en minoritet av Sverige yrkesverksamma behöver ägna sig åt jordbruk

Men det går inte att vifta bort försörjningsfrågan i Kina och det sätt Kina väljer att handskas med problemet kommer att ha stora återverkningar på världsekonomin. Om Kina behåller sin ställning som en av världens centra för tillverkningsindustri och öppnar sin egen marknad för import av livsmedel, så tror jag inte att det finns några skäl till oro. Kina kan producera TV-apparater och Barbiedockor till Kanada och Ryssland, medan man importerar mat från kanadensiska och ryska bönder. Och om livsmedelspriserna stiger som en följd av detta så kommer fler länder att ge sig in i livsmedelsproduktion. Det stora problemet kommer då att vara hur vi ser till att mindre köpstarka länder kommer att kunna hävda sig, men kanske kommer lönerna ha stigit så pass i Kina att andra regioner kommer att ge sig in på Kinas gamla exportnäringar.

Det ser dock ut som att den kinesiska regeringen inte tror på att samma världsmarknad och samma världsordning som välkomnat Kina som en ekonomisk stormakt kommer att hjälpa Kina med sin livsmedelsförsörjning i framtiden. Det finns många tecken på att Kina håller på att gå i en merkantilistiskt riktning och där är den undervärderade valutan bara ett varningstecken bland många. Just nu experimenterar man med jordbruk och "modern" boskapsuppfödning i områden som aldrig varit lämpade för dylika företag. Som en uppenbarligen insatt kommentator i denna intressanta diskussion menar ["Tom", som börjar på kommentar #26] är detta en direkt konsekvens av man vägra ta till sig av de etniska "minoriteternas" erfarenheter. Samtidigt har Kina hyrt mark i Kazachstan för att odla livsmedel med kinesiska gästarbetare, vilket med tanke på Kinas övertag ser ut som ett illa dolt försök att kolonisera en svag granne.

Vi får se. Kina har klarat sig bra hittills och vi får hoppas att de krafter som verkar för öppenhet kommer att vinna i längden. Alternativen är skrämmande och de historiska erfarenheterna avskräckande. För drygt sjuttio år sedan rättfärdigade Japan sin expansionspolitik i Manchuriet med att landet hade mer folk än det kunde försörja. Nu är det landet betydligt mindre geografiskt och har en större befolkning än för sjuttio år sedan och klarar sig finfint, då man är numera är ett fredligt land som är välintegrerat i världssamfundet. Kanske något som den kinesiska regeringen skulle kunna lära sig ifrån.

Jaha, du Jojje. Det här var en analys som du fick alldeles gratis av mig. När får vi läsa en analys av Kina på din blogg, istället för pressreferat i skala 1:1? Du befinner ju dig i alla fall i Kina och borde ha ett övertag över oss andra.

Tänker du rätt?

Ibland kan två personer iaktta exakt samma verklighet och se helt olika saker. Jag säger att flaskan är halvfull, medan den är halvtom för dig. Eller tvärtom. För mig handlar detta om olika perspektiv, inte att jag har helt rätt och du har helt fel. Dessutom är mötet mellan olika perspektiv berikande och borde välkomnas. Men det finns uppenbarligen insatta personer som tycks hävda att det finns ett korrekt perspektiv på verkligheten och det gäller att hitta just det.

Ta till exempel sinologen och affärsmannen Lars Ellströms inlägg på Utrikesbloggen, "Sken och verklighet hamnar upp och ned". Här lägger Ellström fram det han kallar för den "västerländska paradoxen": trots att Kina är ett mycket mer öppet och ekonomiskt utvecklat samhälle än någonsin, så ökar "kritiken mot Kina" i väst dramatiskt. Detta till skillnad från trettio år sedan, då västerlänningar "höjde Kina till skyarna" och viftade bort kritik mot Kina.

Samtidigt existerar en "kinesisk paradox", som utgör en parallell till den västerländska paradoxen. Enligt Ellströms förmenande kommer kineser som besöker Väst tillbaka med övervägande positiva intryck av Väst, trots att de både utsatts för åratal av kolonialism och propaganda mot den "degenererade" västvärlden, och därför borde bära med sig en hel del fördomar.

Ellström söker förklaringen till denna paradox i att västvärlden känner sig hotad av Kinas frammarsch och att den ensidiga kritiken representerar en strävan att återställa en världsordning Väst var herre på täppan.

Visst ligger det mycket i Ellströms beskrivning och analys av de två paradoxerna. Ändå skruvar jag på mig när jag läser hans inlägg. Till att börja med, stämmer det att kineser i gemen har en förvånande positiv bild av västvärlden? Naturligtvis är det förståeligt att det materiella välståndet i väst är en attraktivare för kineser än vad det kinesiska samhället är för västerlänningar. Men den spirande nynationalismen, som är full av utfall mot både Väst och Japan, kan väl ändå inte undgått Ellström? Kina har aldrig haft ett djupare och bättre förhållande till USA, Europa och Japan, och den som har ögon att se med kan inte undgå att se att de senaste tolv åren så har vi bevittnat allt mer aggressiv retorik mot omvärlden.

Hur kan det komma sig att representanter för den mest välmående och välutbildade generationen i Kinas historia är beredd att ta till gatorna och demonstrera mot omvärlden? Det finns äldre kineser, som själva upplevt kriget mot Japan, som skakar på huvudet när de ser den senaste anti-japanska demonstrationen. Förklaringen till detta kan inte sökas i det förflutna, utan i nuet. En del av förklaringen kan återfinnas i den främlingsfientliga nationalism som tolereras och uppmuntras av kommunistpartiet. Det finns andra förklaringar.

Men det mest obegripliga och oroväckande yttrandet i Ellströms inlägg kommer på slutet, där han frågar:

Hur kan det komma sig att annars begåvade och kritiskt sinnade personer gång på gång trampar fel i den kinesiska rabatten?

Menar verkligen Ellström att det finns ett enda, "rätt", perspektiv på Kina? Att bara man har levt och studerat i Kina, så kommer man fram till "rätt" slutsatser? Naturligtvis har Ellström rätt till sin åsikt, men själv tycker jag att hans inlägg ger smakprov på en totalitär kunskapssyn som inte är ovanlig bland en del Kinakännare.