torsdag 28 oktober 2010

Välkommen Ma Ying-jeou!

Den senaste tiden har jag och mina bloggrannar debatterat betydelsen av att Liu Xiaobo tilldelades fredspriset. Jag, och många med mig, vill hävda att fredpriset är en viktig signal till den kinesiska regeringen att inleda reformer och en viktig uppmuntran till den lilla minoritet kineser som vågar stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. Mot detta anförs invändningen att fredspriset tvärtom kan leda till mer repression och att många kineser - som är "nöjda med systemet" - gärna sluter upp bakom sin regering. Denna grupp kineser, som tros tillhöra folkmajoriteten, anser att det faktiskt finns "saker som värderas betydligt högre än västerländsk demokrati". Så länge som den kinesiska regeringen ser till att folk har jobb och att det finns en kyckling i varje gryta, lyder resonemanget, så ligger folket lågt med att framföra krav om politiska rättigheter. Detta enligt ett "osynligt kontrakt" mellan regering och folk. Kinesisk pragmatism mot västerländsk idealism.

Men vänta ett ögonblick. De som följt med i nyhetsflödet vet att Kina och Japan varit indragna i en trasslig konflikt som rör överhögheten över ett par obebodda kobbar i Stilla Havet, de så kallade Senkaku-öarna, alternativt Diaoyu-öarna. Och i kölvattnet på denna konflikt har ungdomar i en rad mellanstora städer tagit till gatorna och demonstrerat mot Japan i mer eller mindre organiserade former.

Det är något som inte stämmer i bilden av det pragmatiska Kina. Om det är sant att de flesta kineser inte bryr sig om demokrati och mänskliga rättigheter, för att de inte tycker att dessa saker berör deras vardag, hur kan man då uppröras så till den milda grad av att ett grannland har tagit besittning av ett par obebodda öar som det egna landets regering gör anspråk på? En eventuell lösning på den konflikten till kinesisk fördel skulle knappast höja tillväxten eller konsumtionen i det föregivet materialistiska Kina. Och visst har Kina en och annan gås oplockad med Japan, men de som demonstrerar på landets gator har inget personligt minne av Japans nedriga krigsförbrytelser. Faktum är att det förmodligen finns fler kineser som minns Mao-erans misstag och förbrytelser än det finns människor som kommer ihåg Japans illdåd!

Men om det finns något område man kan utmana den kinesiska regeringen på så är det i frågan om nationalismen, där vanliga medborgare kan kritisera den egna ledningen utan att riskera repressalier. Och mitt ibland alla paroller om att bojkotta japanska varor, om att återerövra Okinawa och att förinta Japan, så har det enligt Asahi Shimbun också dykt upp banderoller som kritiserat det kinesiska enpartisystemet och korruptionen. En banderoll skall ha sagt "Välkommen till fastlandet Ma Ying-jeou", vilket är ett tydlig utmaning mot den kinesiska regeringens demokratiska legitimitet.

Det är varken första eller sista gången en nationalistisk protest skapar en plattform för rent politiska krav. Vid slutet av 80-talet utbröt rad antijapanska demonstrationer och även en del rasistiska manifestationer mot svarta utbytesstudenter. Men innan man visste ordet av byttes banderollerna ut mot krav på politiska reformer. Det har hänt förut och det kommer hända igen. Och därför ska vi vara försiktiga med att komma med tvärsäkra omdömen om det kinesiska folkets politiska passivitet.

6 kommentarer:

Hans Engnell sa...

Argumentet från somliga att de flesta kineser är "nöjda med systemet" och att det finns "saker som värderas betydligt högre än västerländsk demokrati" tycks mig vara ett enda långt finger åt hela det kinesiska folket. Det säger att de inte förtjänar de fri- och rättigheter som vi har och som ÄR universella. Anser man inte det, är man i mina ögon inte demokrat. Det betyder förstås inte att ett demokratiskt Kina måste bli en karbonkopia av USA eller våra europeiska stater.

Visst, allt ska ställas i proportion till vilken resa Kina har gjort de senaste 30 åren. Med Maos terrorstyre i minne är det inte svårt att förstå hur många kineser i dag tycker att de har det alldeles förträffligt bra. Men, som vissa andra bloggare hävdar, att det kinesiska folket inte skulle vilja ha yttrande- och informationsfrihet, fria demokratiska val och full äganderätt - att detta skulle vara något slags västerländskt påhitt som inte "passar" i Kina - är helt absurt. Det är dessutom en enda stor blöt kyss till KKP att påstå något sådant. Jag blir förbannad bara jag tänker på det. Idioti.

Hemulen sa...

Då tänker vi på samma sätt! Men visst är det skrämmande att så många Kinasvenskar tycks falla på knä åt KKP just nu? Det, och en del händelser under vår egen valrörelse, får mig att inse hur tunn den demokratiska fernissan kan vara hos många svenskar. Skiljelinjen mellan demokrati och diktatur går inte mellan vänsterlandet och Kina, det är istället ett problem som alla samhällen tampas med i varierande grad.

Hans Engnell sa...

Japp! :-)

Jag kan förstå den fernissa som frälser många förstagångsbesökare i Kina. Jag var själv en av dem en gång, mest beroende på de fördomar jag hade om landet innan jag besökte det. Men att som västerlänning bo i Kina och samtidigt hävda att det här med yttrande- och informationsfrihet inte är något för majoriteten av befolkningen, är ett förbluffande, fräckt och (faktiskt) direkt odemokratiskt påstående. Då missar man den påverkan som den ekonomiska utvecklingen har haft på människor (självklart är Kina ett bättre land för flertalet i dag än före de ekonomiska reformerna inleddes). Det betyder självfallet inte att människor njuter av censur, korruption eller enpartidiktatur för det. Den försöker klara sig så gott det går ändå, vilket leder till ett slags resignation. Varför bry sig om politik när det bara riskerar att leda till negativa konsekvenser i ens liv? Således: människor i diktaturer är inte lika frispråkiga som människor i demokratier. Men den polletten tycks liksom inte trilla ned för alla...

Wukailong sa...

Jag tror det är lättare att rycka på axlarna för många som kommer till Kina idag, än det var bara för ett decennium sedan. Jag kom hit första gången 1997 och det kändes betydligt mer repressivt än det gör nu. Om man kommer till Peking eller Shanghai idag och umgås med urbana och välutbildade människor är det lätt att få för sig att det är tämligen fritt och obekymrat.

Anonym sa...

Medier spelar stor roll när det gäller hur vi uppfattar andra länder (inte bara Kina). Det blir chock alldeles för ofta. Demokrati är bra men den har sina villkor. Kina har blivit mer demokratisk (det vet de som har varit Kina under åren) och kommer att bli ett demokratiskt land om man ser hur de andra nya demokratiska länderna t ex Sydkorea hade sin processor.
Sen tycker jag att vi ofta inte vill jämföra Kina med världens störta demokratin Indien. Jag föredrar Kinas modell.

Hemulen sa...

@Wukailong

Jag tror du har rätt, Kina är rikare idag, så förtrycket är mer smakligt "förpackat" och vardagslivet mer avslappnat. Kommer du ihåg hur brutal en kö kunde vara då? Eller vilken kamp en taxifärd kunde vara. Dom dagarna är förbi, åtminstone i Peking eller Shanghai.

@Anonym

Jag tror inte man kan jämföra Kina med Sydkorea, i det sistnämnda landet blev det inte demokrati förrän USA sa stopp och belägg. Vad beträffar Indien tror jag att vi är för snåla med beröm, indierna har klarat sig bättre än sina grannar (Pakistan, Afghanistan). Och vi får aldrig glömma bort att Indien har mycket sämre grundförutsättninar för ekonomisk utveckling än Kina.