Tankar om valet

Ibland kan man bli så arg att man inte kan hitta orden och så kände jag mig när jag fick syn på en nyhet i morse. Det handlar förstås om valet. Inte det svenska riksdagsvalet och efterföljande politiska turbulens. Nej, jag tänker istället på det femtonde valet av en exiltibetansk regering som just nu pågår på olika håll i världen. 79.000 tibetaner har registrerat sig för att välja Kalön tripa (premiärminister) och 44 andra förtroendevalda i den tibetanska exilregeringen. Men nu visar det sig att den kinesiska diktaturen förmått myndigheterna i Nepal att förhindra exiltibetaner från att rösta där. Nepalesisk militärpolis har stoppat röstandet på tre olika ställen i Nepal och konfiskerat valurnorna, detta stick i stäv med en tidigare policy att låta exiltibetanerna genomföra sin omröstning med låg profil för grannsämjans skull.

Det som förändrats är förstås den kinesiska regeringens ökade makt och ambitioner att få sina grannar att bete sig som lydiga vasallstater. Och det blir bara värre för varje år som går. För varje eftergift som Nepal och andra stater ger den kinesiska diktaturen, desto fler krav kommer man med.

Och detta gör mig ursinnig. Inte nog med att den kinesiska regeringen först fullkomligt förstört det gamla tibetanska samhället - både det goda och det onda - och därmed berövat tibetanerna en möjlighet att hitta sin egen väg till det moderna samhället. Inte nog med att man marginaliserat tibetanerna i sitt eget land och i praktiken kriminaliserat alla uttryck för en tibetansk identitet som inte förhandsgranskats av småpåvarna i Peking. Och inte nog med att Kina nu försöker fjärrstyra vad flyktingar får göra i exil och förneka dem en möjlighet att skapa ett civilsamhälle som kan hävda sig, både mot partipampar i Lhasa och lamorna i Dharamsala.

Inte nog med det. Nu är man på god väg att få med sig resten av världen i detta smutsiga värv. Den nepalesiska militärpolisen står förstås i första ledet. Men i resten av världen är vi inte så mycket bättre. För varje löfte den ständigt leende Wen Jiabao ger olika länder om bistånd och stöd i den ekonomiska krisen så kan man räkna med det finns finstilta klausuler eller muntliga löften om att inte trampa på Kinas ständigt växande lista på "kärnintressen". Håll därför ett öga på Grekland nästa gång mänskliga rättigheter i Kina kommer på tal i EU. Bli inte förvånad om vi får se fler knäfall inför Peking i Tibetfrågan, i stil med Danmarks villkorslösa kapitulation förra året.

Vad är det som händer egentligen? Var är debatten? Vi kan ju nagelfara i stort sett varenda övergrepp som USA och andra länder begår inför öppen ridå. Varför vågar vi inte ens fundera på vad som sker i lönndom i Kina? Jag grubblar på detta i stort sett varje dag men bloggandet hänger inte riktigt med och jag är i stort behov av några goda nyheter. Låt oss därför hoppas att Liu Xiaobo får fredspriset på fredag. Han förtjänar det. Kina behöver det.

Nog talat. Jag behöver en öl för att lugna ned mig.