Den så kallade försörjningsbördan

Idag den 16 oktober är det FN:s världslivsmedelsdag och DN rapporterar att närmare en miljard människor i världen fortfarande hungrar. Det finns dock strimmor av hopp i detta mörker, och det är i synnerhet två länder som lyckats få bukt med sina försörjningsproblem: Brasilien och Kina. Enligt en rapport har antalet hungrande människor i Kina minskat med 58 miljoner människor på tio år, vilket kan jämföras med att Indien fortfarande ha stora problem med hunger. Men vi får inte glömma att Indien är betydligt mer tättbefolkat än Kina och landet har inte haft någon massvält sedan den stora bengaliska hungersnöden under brittiskt styre 1943.

Innan vi tar av oss hatten och utropar ett fyrfaldigt leve för Kinas kommunistiska parti, så bör vi erinra oss att dagens framgångar i livsmedelsförsörjning på många sätt är en direkt följd av att kommunistpartiet tvingades tänka om efter trettio år av experiment som kostat tiotals miljoner människor livet. Kina låg på många sätt mycket risigare till efter Stora Språnget än vad Sovjetunionen gjorde efter sina katastrofala jordbruksreformer, och staten hade inget annat alternativ än att tillåta experiment med privat jordbruk. Den som vill bekanta sig med denna problematik kan läsa Frank Dikötters nyutkomna bok Mao's Great Famine, som jag själv just avslutat och jag väntar fortfarande på att något svensk tidnings ska våga sig på att recensera. Hittills har jag bara läst Berlingske Tidendes recension.

En vanlig faktoid som brukar komma upp när man talar om Kinas "försörjningsbörda" är att Kina har 20 procent av världens befolkning, men endast har 10 procent av världens odlingsbara mark. Det är dock viktigt att inte förlora sig i siffror. Att Kina klarat av att försörja sin befolkning och till och med kunnat växa till sin nuvarande storlek har att göra med att man har tillgång till mycket bördig mark av hög kvalitet, som Sichuan-bäckenet och slätterna i Manchuriet. Det rika Japan har mindre odlingsbar mark än Kina och klarar sig fint. Och i Sverige har vi trots vårt nordliga läge ett så pass produktivt jordbruk att endast en minoritet av Sverige yrkesverksamma behöver ägna sig åt jordbruk

Men det går inte att vifta bort försörjningsfrågan i Kina och det sätt Kina väljer att handskas med problemet kommer att ha stora återverkningar på världsekonomin. Om Kina behåller sin ställning som en av världens centra för tillverkningsindustri och öppnar sin egen marknad för import av livsmedel, så tror jag inte att det finns några skäl till oro. Kina kan producera TV-apparater och Barbiedockor till Kanada och Ryssland, medan man importerar mat från kanadensiska och ryska bönder. Och om livsmedelspriserna stiger som en följd av detta så kommer fler länder att ge sig in i livsmedelsproduktion. Det stora problemet kommer då att vara hur vi ser till att mindre köpstarka länder kommer att kunna hävda sig, men kanske kommer lönerna ha stigit så pass i Kina att andra regioner kommer att ge sig in på Kinas gamla exportnäringar.

Det ser dock ut som att den kinesiska regeringen inte tror på att samma världsmarknad och samma världsordning som välkomnat Kina som en ekonomisk stormakt kommer att hjälpa Kina med sin livsmedelsförsörjning i framtiden. Det finns många tecken på att Kina håller på att gå i en merkantilistiskt riktning och där är den undervärderade valutan bara ett varningstecken bland många. Just nu experimenterar man med jordbruk och "modern" boskapsuppfödning i områden som aldrig varit lämpade för dylika företag. Som en uppenbarligen insatt kommentator i denna intressanta diskussion menar ["Tom", som börjar på kommentar #26] är detta en direkt konsekvens av man vägra ta till sig av de etniska "minoriteternas" erfarenheter. Samtidigt har Kina hyrt mark i Kazachstan för att odla livsmedel med kinesiska gästarbetare, vilket med tanke på Kinas övertag ser ut som ett illa dolt försök att kolonisera en svag granne.

Vi får se. Kina har klarat sig bra hittills och vi får hoppas att de krafter som verkar för öppenhet kommer att vinna i längden. Alternativen är skrämmande och de historiska erfarenheterna avskräckande. För drygt sjuttio år sedan rättfärdigade Japan sin expansionspolitik i Manchuriet med att landet hade mer folk än det kunde försörja. Nu är det landet betydligt mindre geografiskt och har en större befolkning än för sjuttio år sedan och klarar sig finfint, då man är numera är ett fredligt land som är välintegrerat i världssamfundet. Kanske något som den kinesiska regeringen skulle kunna lära sig ifrån.

Jaha, du Jojje. Det här var en analys som du fick alldeles gratis av mig. När får vi läsa en analys av Kina på din blogg, istället för pressreferat i skala 1:1? Du befinner ju dig i alla fall i Kina och borde ha ett övertag över oss andra.