Nobelpriset...igen.

Jag har varit på en längre bloggpaus och har inte för avsikt att återgå till min tidigare aktivitetsnivå, men nu i dessa Nobelpristider kan jag inte riktigt hålla mig. Jag har ännu inte hunnit läsa Mo Yan, så jag känner mig inte kompetent att avgöra om hans författarskap förtjänar priset, men jag är innerligt glad att Kina åter hamnar i rampljuset. Och hur det än förhåller sig med den saken har Nobelpriset i första hand alltid varit fest och glamour som man kan njuta av så här i början på vintern.

Sedan var det här med politiken. Inte helt oväntat har Mo Yan kritiserats för att vara för regimvänlig, och kinesiska dissidenter, tidigare litteraturpristagare och svenska journalister har gett sig in i debatten där de fört fram sina synpunkter med varierande skärpa och retorisk ackuratess. Detta hör till och är en del av Nobelprisets magi.

Jag blir dock litet förbryllad när diverse bloggar med Kina-inriktning får för sig att Mo Yan utsätts för hårdare politisk granskning än andra litteraturpristagare, bara för att han är kines. Inte helt oväntat har 酩酊老翁 lagt upp ett svavelosande inlägg där han utgjuter sig över hur Mo Yan behandlats i media:

Mo Yan hålls dock som en politikens gisslan när han avkrävs svar kring fängslade regimkritikern Liu Xiaobos öde, som om det funnes ett samband mellan de båda – det är väl ungefär lika rimligt som ett samband mellan Tranströmer och Osmo Vallo.

Det är fullkomligt naturligt att fråga Mo Yan om Liu Xiaobo. De båda pristagarna är exakt lika gamla, slog igenom samtidigt, läste varandras verk och umgicks på 80-talet. Och båda deltog i demokratirörelsen när det begav sig. Sedan ville ödet olika med de båda männen, men deras liv och karriärer är intimt sammanflätade, som Perry Link visar i en insiktsfull artikel i  New York Review of Books.

Hans Engnell på Motpol tar det litet lugnare, men även han tycker att nyfikenheten på Mo Yans politiska ställningstaganden har överskridit en gräns:

Mo Yans inställning till den kinesiska regimens censur har dock inget med litteraturpriset att göra. Och det är svårt att föreställa sig en amerikansk författare få frågor om hur han ser på Patriot Act, Irakkriget och Guantánamo.

Visst kan man ha synpunkter på hur lämpligt det är att blanda ihop politik och litteratur. Men man måste vara ganska glömsk eller rentav okunnig om litteraturpriset för att få för sig att det bara är kinesiska litteraturpristagare som avkrävs politiska uttalanden eller kritiseras för sina ställningstaganden. Tänk bara på hettan i de politiska debatter som omgivit pristagare som Gabriel García Marquez, Dario Fo, Günther Grass, V S Naipaul, Harold Pinter, Herta Müller eller nu senast Mario Vargas Llosa.

Det må vara orättvist eller opåkallat att det förhåller sig på det viset, inte minst då Mo Yan verkar under svåra förhållanden som de flesta andra litteraturpristagare slipper att ta ställning till. Harold Pinter behövde inte betala något högre pris för att ta avstånd från Storbritanniens deltagande i Irakkriget och Mario Vargas Llosa har utan större personliga uppoffringar kunnat glida från vänster till höger under sin litterära karriär – till stort förtret för vissa, som anser att latinamerikaner har en skyldighet att stå till vänster. Det är alltid något politiskt läger som känner sig förfördelat när en litteraturpristagare inte tillmötesgår just deras politiska preferenser.

Men Mo Yan och Kina särbehandlas inte alls. Tvärtom är litteraturpriset ytterligare ett tecken på att Kina avmystifieras och håller på att bli som vilken annan stormakt som helst i världen, med den kritik och uppmärksamhet som följer med. Det borde alla Kinaintresserade glädja sig över, oavsett vad vi råkar tycka om Kinas politiska ledning just nu.

Demokratins kraft

I takt med att gårdagens händelser sjunkit in börjar det bli alltmer uppenbart att vi just bevittnat ytterligare en världshistorisk vändpunkt i Kinas förhållande till resten av världen. Om OS 2008 blev den propagandaseger som det kinesiska kommunistpartiet hoppats på, så var Nobelceremonin i Oslo en tydlig demonstration vart gränsen går för omvärldens acceptans av regimen i Peking.

Inför den 10 december sade den kinesiska regeringen att de länder som skickade sina ambassadörer till Nobelceremonin i Oslo skulle få ta konsekvenserna av sitt beteende, men det visar sig nu att kommunistpartiets kampanj misslyckats totalt. Jag påpekade redan igår att mer än två miljarder röstberättigade människor representerades genom sina ambassadörer på Nobelceremonin i Oslo, vilket var en förkastelsedom mot KKP:s anspråk att tala för Kina och världens folkmajoritet. Nu visar det sig också att flera länder som först meddelade att de skulle utebli från ceremonin - Argentina, Colombia, Filippinerna, Serbien och Ukraina - ändrade sig i sista stund. Det verkar alltså som att varken Kinas "hard power" eller "soft power" haft särskilt mycket verkan.

Detta är ett fiasko av sällan skådat slag för kommunistpartiets centrala propagandaavdelning som har det yttersta ansvaret för Kinas mediastrategi (läs mer om detta här). Inte bara har kommunistpartiet lyckats ena världens demokratier mot Kina och tappat ansiktet inför det egna folket, man har också hjälpt omvärlden på traven med att vederlägga en av kommunistpartiets centrala trossatser i utrikespolitiken: att världen är full av själviska länder som inte står för några principer och att de alltid kommer välja det snöda ekonomiska egenintresset framför mänskliga rättigheter.

En amerikansk siffernisse har illustrerat detta genom att kolla hur olika länders närvaro korrelerar mot olika faktorer. Efter att ha jämfört närvarograden med hur olika länder stött Kina i olika frågor internationellt har han kommit fram till att det inte var geopolitiska eller ekonomiska övervägande som styrde beslutet att närvara vid Nobelceremonin, utan graden av pressfrihet i det egna landet. Med andra ord var de olika länderna mer rädda för den egna hemmaopinionen än de var för den kinesiska regeringens hot! Detta visar på demokratins livskraft och är hoppingivande för alla dem som blivit cyniska av den kinesiska diktaturens framgångar.

Som enda blogg i Sverige (och förmodligen också i världen) förutsåg jag för ett år sedan att Liu Xiaobo skulle få Nobels fredspris 2010, men den här utvecklingen har överträffat mina förväntningar. Det har alltid hetat att en demokratisering i Kina bara kan genomföras utifrån landets egna förutsättningar och nu har Kommunistpartiet genom sitt eget beteende sett till att hela världen nu vet vem Liu Xiaobo är och vad Charta 08 står för. Anden har lämnat flaskan. Den kinesiska cyberrymden surrar. Vi har bevittnat något stort.

En stor dag för Kina...och Norge

Så fick Liu Xiaobo sitt pris till slut, om än representerad av en tom stol i Oslos rådhus. Jag var länge oroad för hur den något tafatte Torbjörn Jagland skulle klara av situationen, men han höll ett alldeles galant och balanserat tal, som fick flera stående ovationer. Betydligt färre länder bojkottade ceremonin än befarat och den indiske ambassadörens närvaro vederlade effektivt Kinas anspråk på att tala för världens folkmajoritet. Räknar man ihop Indiens, USAs, EUs och andra representerade nationers invånare, så företräddes säkert mer än två miljarder röstberättigade människor i Oslo.

Det, om något, sänder ett tydligt budskap till den självutnämnda politbyrån i Kinas kommunistiska parti, som enligt nyligen tillgängliga uppgifter styr sitt land som ett gigantiskt affärsimperium och just därför fruktar de värderingar Liu Xiaobo står för. Och den stora uppslutningen är också ett mycket bra argument mot alla de som hävdar att USAs missgrepp ger den kinesiska regeringen frikort att göra som den vill. Mänskliga rättigheter, demokrati och fred är inget som USA eller västvärlden har monopol på. Och när vi upprörs över hur Wikileaks behandlas av myndigheter världen över får vi inte glömma bort att demokratier oftast tvättar sin byk offentligt och därför drar till sig mer uppmärksamhet än diktaturer, som kan visa upp ett mer disciplinerat yttre.

Talet var helt klart skrivet med det kinesiska folket i åtanke och jag är övertygad om att Nobelkommittén anlitade sinologisk experthjälp för att hitta de rätta orden. Han redogjorde för Lius kamp för mänskliga rättigheter och för hans bidrag till att protesterna i Peking 1989 förblev fredliga. Jagland betonade i positiva ordalag de framsteg som Kina gjort på många områden de senaste trettio åren och lade in flera kritiska kommentarer om västvärldens egna problem på den mänskliga rättigheternas områden. Och gentemot alla dem som anser att Nobelkommittén misstolkat Nobels testamente argumenterade Jagland övertygande om sambandet mellan fred och mänskliga rättigheter. (Om jag fått vara med och ge råd till norrmännen hade jag också tagit med stycket om fred i Charta o8, men man kan inte få allt.)

Detta tal har redan översatts till kinesiska och det kommer att bli intressant att följa olika opinionsyttringar i Kina och bland kineser i förskingringen. Jag är övertygad om att vi kommer att se skarpa reaktioner både för och emot priset, och med tanke på den norska regeringens motvilligt höga profil - både statsministern och kungen närvarade - kan vi inte utesluta att den kinesiska regeringen återkallar sin ambassadör för konsultationer tills vidare. Något motsvarade skedde just faktiskt när vår egen Palme dundrade som mest mot USAs krig i Vietnam. Och precis som en demonstrant i Oslo påpekat ska vi vara försiktiga med att läsa in allt för mycket i tystnaden från det kinesiska folket. Den kinesiska regeringens och dess stödtruppers våldsamma propaganda riktar sig just till det kinesiska folket och har till syfte att skrämma folk till tystnad.

Detta är en stor dag för freden, demokratin och inte minst Kina. Och norrmännen har visat prov på ett stort mod som vi svenskar och våra grannländer borde lära oss av.

Festförstörarna

"Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner? Detta är en fråga av synnerlig vikt för revolutionen."

Citat ur ordförande Maos verk.

Den kinesiska regeringen gör allt den kan för att hålla kvar Liu Xiaobos fredspris i nyhetsflödet. Nu har den kinesiska ambassaden skickat ut brev till de europeiska ambassaderna i staden där man framhåller att de länder som skickar sina ambassadörer till prisutdelningen i Oslo också får vara beredda "att ta konsekvenserna".

Det står helt klart att den kinesiska regeringen känner sig hotad av Lius fredspris och av blotta tanken att detta pris skulle ge Kinas oppositionella råg i ryggen. Men har Peking "alldeles tappat koncepterna och mer eller mindre förlorat fattningsförmågan"? vilket en del bloggare anser. Jag delar inte den bedömningen. Vi ska utgå ifrån att kommunistpartiet vet vad det gör.

Kina vet att man inte kan vinna ett propagandakrig med västvärlden och att man inte kommer att kunna förmå Nobelkommittén att dra tillbaka priset. Men det är inte Norge, EU:s ledande länder eller USA som är målgruppen för Kinas propagandaoffensiv mot fredspriset, utan de länder som är mest sårbara för Kinas vrede. Den kinesiska regeringen vet att EU inte har en gemensam utrikespolitik och de senaste åren har man gjort det till en konst att spela ut olika EU-länder mot varandra, eftersom man lärt sig att andra EU-länder gärna drar fördel av att ett land attackeras av Kina. Inget EU-land gav sitt stöd till EU:s ordförande president Sarkozy när han hamnat i blåsväder för att han träffat Dalai Lama. Och Danmark stod ensamt av samma skäl förra året. Det land som är mest sårbart för kinesiska påtryckningar just nu är Grekland, eftersom landet fått kinesiskt stöd i sin finanskris.

Och om vi höjer blicken inser vi också att många utomeuropeiska länder som är beroende av kinesiska investeringar med all sannolikhet får kalla fötter av Kinas utspel gentemot Nobelfesten. Därför ska vi inte bli förvånade om en rad ambassadörer både från EU och andra länder plötsligt får förhinder den 10 december.

Så visst är gör den kinesiska regeringen ett gigantiskt självmål när man hotar EU-ländernas ambassadörer på detta vis, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att tvinga länder att ta ställning för eller emot Kina. Om att skilja vän från fiende.

Uppdatering: Den brittiske historikern Timothy Garton Ash bekräftar min analys av det kinesiska kravet att EU-länderna bojkottar Nobelprisutdelningen i Oslo (och nu inkluderar det kravet även Japan och Sydkorea) . Det är dags att vi börjar betrakta Kinas ledare som vuxna människor och att vi tar våra egna ideal på allvar.

Propagandaministeriet dundrar mot Norge

Efter att ha begränsat kampanjen mot Liu Xiaobos fredspris till engelskspråkiga media trappar nu den kinesiska regeringen upp retoriken. Kinesiskspråkiga China Youth Daily gick nyligen ut med en artikel som kritiserade fredspriset. Igår gick Global Times ut med en ledare där man krävde att Nobelkommittén skulle be de kinesiska folket om ursäkt. Försök med den.

Inte helt oväntat har propagandaministeriets skribenter också fastnat för Fredrik Heffermehls kritiska genomgång av Nobelpriset och Folkets Dagblads engelska utgåva fördömer nu Norska Nobelkommittén för att ha låtit politiska hänsyn influera valet av pristagare. Det främsta exemplet på detta efter Liu Xiaobo är - hör och häpna - den fjortonde Dalai Lama som fick priset 1989. De har bara glömt en sak. Just det priset var ett av de få fredspris sedan 1945 som Heffermehl faktiskt ansåg var i enlighet med Nobels testamente. (Se sid 59 och 63 i norska utgåvan.) Det är ju alltid bra om man läser på litet innan man skjuter i väg de senaste kolumnen. Annars kan ju folk få för sig att kejsaren inte har några kläder.

Och som jag sagt tidigare skulle det inte förvåna mig om Heffermehl ändrar sitt omdöme om Liu Xiaobo. Det skulle i så fall bli intressant att se vad Folkets Dagblad skulle säga då...

Är vi otacksamma mot Kina?

Trots sitt skamfilade rykte är Folkrepubliken Kina en av världens mest framgångsrika propagandamaskiner. Inte så att vi egentligen tror på allt det vi hör från Peking, men vare sig vi vill det eller ej så anpassar vi vårt språkbruk till det som som kommunistpartiet godkänt i förväg. Till och med den norska nobelkommittén har fallit offer för detta när den i sin motivering säger att "hundrevis av millioner mennesker er blitt løftet ut av fattigdom" i Kina, nästan som en ursäkt för att man har mage att ge fredspriset till Liu Xiaobo.

Stämmer det att Kina lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom och att det kinesiska folket egentligen borde vara tacksamt för sin nuvarande regim, istället för att kräva yttrandefrihet? Och är det därför fel av oss i västvärlden att vara så hårda i vår kritik av den kinesiska diktaturregimen? Detta är vad en rad kritiker av gårdagens pris tycks mena i alla fall, bland annat en för mig helt okänd Kina-expert i Norge.

Visst är det så att Kina har genomgått en historisk period av tillväxt sedan 1979, något som skapat förutsättningar för höjd levnadsstandard och i förlängningen också ett mer representativt styrelseskick. Men det är knappast första gången i världshistorien som något sådant sker. Och vi får aldrig, aldrig, glömma att samma parti som nu slår sig för bröstet som "fattigdomsbekämpare" inte bara fördröjde Kinas ekonomiska utveckling med trettio år, det presiderade också över flera av de värsta katastroferna i modern tid. Ska vi tacka en regering som gör sitt jobb och har den goda smaken att inte anställa en ny Kulturrevolution?

Medan historiska katastrofer som Förintelsen, Världskrigen och Gulag hålls upp som avskräckande exempel på hur illa det kan gå här i Västvärlden, så används istället kommunismens katastrofer i Kina som bevis på hur förträfflig den nuvarande regimen är.

Smaka på det en stund och låt det sjunka in, så förstår du hur groteskt detta resonemang är. Ska vi tacka ryssarna för att de stängde Gulag och amerikanerna för att de avskaffade segregationen i sydstaterna? Och när vi ser hur högerextrema krafter åter gör sig gällande i det stora landet söderut, bör vi då tacka Angela Merkel och den tyska regeringen för att de faktiskt har den goda smaken att inte vara nazister? När jag ser småpåvarna i Peking brösta sig för sina framsteg samtidigt som man läxar upp omvärlden för sina verkliga och inbillade försyndelser mot Kina undrar jag ibland vad preskriptionstiden är för brott mot det egna folket.

Och inte heller är det så att Kinas Wirtschaftswunder var ett resultat av en fullfjädrad plan som kejsar Deng i sin stora nåd tänkte ut för att hålla oss dödliga på gott humör. Reformpolitiken 1979 var ett direkt resultat av nödåtgärder som myndigheterna tvingats vidta för att över huvud taget få igång ekonomin. Många sedermera prisade reformer som jordreformen var faktiskt en konsekvens av lokala initiativ, vilka skett i direkt strid med centrala påbud. Det var först när de visade sig att dessa nödåtgärder funkade som centralregeringen gav sitt samtycke. Precis som den kinesisk-amerikanska företagsekonomen Yasheng Huang visat i en nyutkommen bok var de ekonomiska "underverken" inte främst ett resultat av statlig politik, utan att staten trädde tillbaka och gav lokala entreprenörer mer svängrum. Och en stor del av den så kallade "fattigdomsbekämpningen" skedde också under det mer liberala 1980-talet, inte under de konservativa 1990- och 2000-talen, då de sociala klyftorna ökat och privata initiativ kvävts av klumpiga statsägda företag.

På 1980-talet hade dessutom Kina turen att befinna sig i en informell allians med det förhatliga USA, just när amerikanerna var ivriga att hitta en allierad mot skurkstaten Sovjetunionen. Det var USA som lotsade in Kina i världssamfundet och olika internationella organisationer. Det var USA som gick i spetsen för att öppna västvärldens marknader. Det var USA som såg åt andra hållet när Kina invaderade Vietnam, samtidigt som man gick i bräschen för att straffa Sovjet för att man gick in i Afghanistan samma år. (Naturligtvis försåg både USA och Kina talibanernas föregångare med vapen.) Och det var länge USA som såg åt andra hållet när Kina kränkte de mänskliga rättigheterna, samtidigt som man inte missade en chans att läxa upp ryssarna för hur de behandlade sina medborgare och sina etniska minoriteter. Det finns många länder i världen som lidit skada av den "amerikanska hegemonin", men Kina är inte ett av dem. Och inte sitter Kina och tackar USA för något.

Så nej, jag tycker inte någon har den kinesiska regeringen att tacka för något och att vi fortfarande talar om "fattigdomsbekämpning" säger en hel del om hur långt kryperiet mot en av världens starkaste diktaturer har gått. Men nu verkar det vara slut på det och det som sker nu är en normalisering av Kinabilden i väst - inget annat.