Ett smörgåsbord av fördomar

Mitt förra inlägg om den kinesiska maten i Sverige verkar ha slagit an en sträng bland Kinaintresserade i bloggosfären och det kan inte bara berott på att jag länkade till Ola Wongs populära kolumn. Tänka sig att just mat väcker så starka känslor!

Hur som helst tror jag inte att det finns en enda förklaring till att det svenska Kinaköket har ett så skamfilat rykte, utan flera. Till att börja med misstänker jag att många Kinarestauranger sällan drivs av folk som hyser en genuin kärlek till det kinesiska köket och är beredda att ta de risker det innebär att lansera nya produkter på den svenska marknaden. Istället verkar syftet med många restauranger vara att förse nyanlända kineser med arbete innan de jobbar upp sig. Det är inget typiskt kinesiskt, utan ganska vanligt bland "etniska" restauranger.

Ett annat skäl kan vara att när de första Kinarestaurangerna startades i Sverige fanns inte de rätta råvarorna, utan man fick helt enkelt improvisera med det som fanns och sedan har man fortsatt på slentrian. Detta hävdar i alla fall YuSie Rundkvist Chou i en intressant artikel i DN, som speglar många intressanta aspekter av det kinesiska köket i Sverige utifrån sin personliga erfarenhet.

Men sedan kan jag inte komma ifrån misstanken att många kinesiska krögare föraktar de svenska kunderna i allmänhet och det svenska köket i synnerhet. Som exempel kan vi ta en artikel från Upsala Nya Tidning, där en kinesiska från Guangxi intervjuas om det kinesiska köket inför OS. . Så här beskriver hon sitt möte med den svenska maten:

- Min första kontakt med svenska mattraditioner var negativ. Jag blev bjuden på halvrått kött och sås. Det gick inte att äta. Jag är van vid stekt kött och stekta grönsaker, inte råa!

Och hon verkar ha gett upp vid det första mötet och inte vågat smaka på olika rätter, vilket ligger i linje med vad många kommentarer till mitt förra inlägg pekat på. Men hon stannar inte där utan fortsätter, helt oemotsagt, att döma ut det svenska köket utifrån ett till synes obefintligt empiriskt underlag.

- Vi gör ofta soppa på sjögräs, ägg och mynta. Det är bra med soppa i värmen. Men svenskar verkar inte tycka om soppa, tror Haiying.

Svenskar gillar inte soppa? Ska man ens behöva bemöta ett sådant påstående? Sedan fortsätter hon:

- Jag tror att man försökt anpassa vår mat efter svenskarnas smak lite för mycket, säger Haiying. Man har märkt att svenskarna gillar en viss sorts mat och så har man glömt bort vad riktig kinamat är. I Kina äter vi nästan allt på ett djur; skinn, ben, vingar och det är svårt att anpassa till svensk smak.

Åter är det de svenska kunderna det är fel på. Men vänta! Man måste verkligen ha beskärmat sig från sin omgivning om man fått för sig att svenskar bara äter kött och slänger bort resten. Vad är korv om inte ett sätt att ta vara på restprodukter? Jag skulle inte heller beskriva gammal hederlig husmanskost som grisfötter, blodpudding eller pölsa som uttryck för svenskars ovilja att äta nästan allt på ett djur. Faktum är att det gamla svenska köket gick ut på att just ta vara på hela djuret och man behöver bara ta en titt i en gammal kokbok för att se recept på den ena inälvsrätten efter den andra. Kanske är en äkta eldgryta med riktigt mycket chili ett läckrare sätt att trycka i sig gristarmar, men det är mer än smakfråga. Det finns många kineser som har svårare att äta stark mat än en del svenskar!

En annat lustigt exempel på hur en del kinesiska krögare nöjer sig med ytliga intryck av den främmande omgivningen är följande uttalade från ovannämnda artikel i DN:

Jingjun Xia driver Bamboo Palace på Kungsgatan. En orsak till skillnaden mellan svensk och kinesisk kinamat är att svenskar vill att maten ska vara lätt att äta, tror han.

"Tror han." Här har vi en krögare som bott i Sverige i flera år och undgått att bevittna en svensk kräftskiva, som i regel efterlämnar högar med skräp! Och är populära läckerheter som hummer, krabba eller grönlandsräkor exempel på att svenskar gör det lätt för sig vid matbordet?

Som sagt, det verkar vara just gammal god kulturell chauvinism som förhindrar att riktigt bra kinesisk mat når den svenska marknaden. Kinakrögare: Dörren till de svenska kundernas smaklökar står vidöppen. Det bara att kliva in! Och nästa gång du har vägarna förbi det lokala folkbiblioteket, sätt dig med och läs ett par gamla kokböcker. Kanske kommer ni att hitta inspiration till det tjugoförsta århundradets nya svensk-kinesiska kök?

Smaken är som baken

För en gångs skull har jag stött på en kolumn av Ola Wong som jag inte gillar. Wong klagar på det tråkiga matutbudet i Sverige och citerar en kinesisk operasångerska och vän som hävdar att hon skulle svälta ihjäl i väst efter att hon utsatts för det västerländska köket under en resa i USA och Europa. Man undrar just hur man kan avfärda maten i två stora och varierade kontinenter på det här sättet, men det är ett annat problem. Efter att ha citerat ett antal liknande röster och utgjutit sig över den usla Kinamaten i Sverige utbrister Wong:

Det är just det som får mig att tveka varje gång jag funderar på att flytta hem till Sverige. Om man inte vill laga maten själv och inte vill bli ruinerad är man utlämnad åt pizza, hamburgare och kebab, varvat med thaicurry och andra klassens ris.

Det känns litet som Ola jämför äpplen med päron här. Om man bor i en världsmetropol som Shanghai eller Peking kan man för en blygsam summa pengar få smaka på det bästa ur Kinas olika regionala kök samt många olika utländska matkulturer. Jag har själv njutit av både äkta italiensk mat och superb sichuanesisk eldgryta i Peking. Något annat ska man inte vänta sig av en dynamisk ekonomi som skapar allt mer avancerade konsumtionsmönster.

Ola Wong skådar ut över dimsum-bordets alla läckerheter och sammanfattar: "En helt vanlig kinesisk söndagslunch med andra ord." Vanlig för vem? frågar man sig. Det är en livsstil som bygger på de höga inkomster som många utlänningar och den allt rikare kinesiska medelklassen nu kan tjäna in, och på den billiga arbetskraft som är beredd att ställa sig i köken. Ja, vill man äta lika gott i Stockholm varje dag som man gjorde i Peking kan man bli "ruinerad", men vem är det som ska stå för notan?

Och all mat i Kina är inte så fruktansvärt god heller. När massturismen till Kina kom igång på 80-talet var det inte alltid god mat som lämnade de starkaste intrycken. Och än idag finns det stora regionala skillnader. Varje gång jag besökt Shanxi-provinsen har jag haft stora problem att hitta mat som är njutbar eller ens ätbar. Mina kinesiska vänner har framfört liknande klagomål. Men så är ju Shanxi en betydligt fattigare region än det sprudlande Yangtze-deltat och det finns andra saker att njuta av i Shanxi.

Sedan misstänker jag att ett annat problem som gör sig gällande här är ett visst mått av kulturell chauvinism, om än av ett mildare slag. En kulturell chauvinism som även välbeställda utlänningar lägger sig till med efter ett par år i Kina, inte helt olikt svenskar som lyckats i det stora landet i väster.

När jag gjorde kinesiska tolkjobb en gång i tiden slog det mig hur fördomsfulla många inresande kineser var mot utländsk mat i allmänhet. Utan att ens våga pröva på den mat som erbjöds så "visste" de att svensk eller europeisk mat inte var vatten värld. Okokta grönsaker kan man inte äta. Ost smakar peck. Inlagd fisk är inte att tänka på. Och så vidare. Det var inte så mycket kvar att välja på efter ett tag än just "stekar och pasta" som operasångerskan blivit så trött på. Jag vet inte hur många gånger jag åtföljde delegationer som petade tveksamt i den svenska lyxmaten och sprang till närmaste Kinakrog vid första bästa tillfälle. Man tar seden dit man kommer, jojo.

Säkert har ett och annat ändrat sig sedan dess, men jag blir än idag förbluffad när jag träffar kineser som besökt länder som Frankrike eller Italien och fortfarande klagar på maten. Kanske är det brist på nyfikenhet som är problemet? Och varför måste man jämföra allt hela tiden? Kan man inte njuta av både kinesisk och icke-kinesisk mat för vad den är.