Smaken är som baken

För en gångs skull har jag stött på en kolumn av Ola Wong som jag inte gillar. Wong klagar på det tråkiga matutbudet i Sverige och citerar en kinesisk operasångerska och vän som hävdar att hon skulle svälta ihjäl i väst efter att hon utsatts för det västerländska köket under en resa i USA och Europa. Man undrar just hur man kan avfärda maten i två stora och varierade kontinenter på det här sättet, men det är ett annat problem. Efter att ha citerat ett antal liknande röster och utgjutit sig över den usla Kinamaten i Sverige utbrister Wong:

Det är just det som får mig att tveka varje gång jag funderar på att flytta hem till Sverige. Om man inte vill laga maten själv och inte vill bli ruinerad är man utlämnad åt pizza, hamburgare och kebab, varvat med thaicurry och andra klassens ris.

Det känns litet som Ola jämför äpplen med päron här. Om man bor i en världsmetropol som Shanghai eller Peking kan man för en blygsam summa pengar få smaka på det bästa ur Kinas olika regionala kök samt många olika utländska matkulturer. Jag har själv njutit av både äkta italiensk mat och superb sichuanesisk eldgryta i Peking. Något annat ska man inte vänta sig av en dynamisk ekonomi som skapar allt mer avancerade konsumtionsmönster.

Ola Wong skådar ut över dimsum-bordets alla läckerheter och sammanfattar: "En helt vanlig kinesisk söndagslunch med andra ord." Vanlig för vem? frågar man sig. Det är en livsstil som bygger på de höga inkomster som många utlänningar och den allt rikare kinesiska medelklassen nu kan tjäna in, och på den billiga arbetskraft som är beredd att ställa sig i köken. Ja, vill man äta lika gott i Stockholm varje dag som man gjorde i Peking kan man bli "ruinerad", men vem är det som ska stå för notan?

Och all mat i Kina är inte så fruktansvärt god heller. När massturismen till Kina kom igång på 80-talet var det inte alltid god mat som lämnade de starkaste intrycken. Och än idag finns det stora regionala skillnader. Varje gång jag besökt Shanxi-provinsen har jag haft stora problem att hitta mat som är njutbar eller ens ätbar. Mina kinesiska vänner har framfört liknande klagomål. Men så är ju Shanxi en betydligt fattigare region än det sprudlande Yangtze-deltat och det finns andra saker att njuta av i Shanxi.

Sedan misstänker jag att ett annat problem som gör sig gällande här är ett visst mått av kulturell chauvinism, om än av ett mildare slag. En kulturell chauvinism som även välbeställda utlänningar lägger sig till med efter ett par år i Kina, inte helt olikt svenskar som lyckats i det stora landet i väster.

När jag gjorde kinesiska tolkjobb en gång i tiden slog det mig hur fördomsfulla många inresande kineser var mot utländsk mat i allmänhet. Utan att ens våga pröva på den mat som erbjöds så "visste" de att svensk eller europeisk mat inte var vatten värld. Okokta grönsaker kan man inte äta. Ost smakar peck. Inlagd fisk är inte att tänka på. Och så vidare. Det var inte så mycket kvar att välja på efter ett tag än just "stekar och pasta" som operasångerskan blivit så trött på. Jag vet inte hur många gånger jag åtföljde delegationer som petade tveksamt i den svenska lyxmaten och sprang till närmaste Kinakrog vid första bästa tillfälle. Man tar seden dit man kommer, jojo.

Säkert har ett och annat ändrat sig sedan dess, men jag blir än idag förbluffad när jag träffar kineser som besökt länder som Frankrike eller Italien och fortfarande klagar på maten. Kanske är det brist på nyfikenhet som är problemet? Och varför måste man jämföra allt hela tiden? Kan man inte njuta av både kinesisk och icke-kinesisk mat för vad den är.