Nya turer mellan Norge och Kina

Det ansträngda förhållandet mellan Norge och Kina har tagit en ny bisarr, vändning. Den norska pressen rapporterar nu att de kinesiska myndigheterna släppt fri en kinesisk man misstänkt för mord på en norsk medborgare. Den 28 augusti mördades en norskan Pernille Marie Thomsen i Budapest och en bara ett par timmar senare lämnade hennes kinesiske pojkvän Zhao Fei landet för att återvända till Kina. Väl hemma överlämnade han sig så småningom till myndigheterna och erkände sig skyldig till mordet, varefter han hölls i kinesiskt häkte i väntan på den tröga utredningen i Ungern.

Nu framgår det att de kinesiska myndigheterna förra torsdagen uppgav att man försatt Zhao Fei på fri fot under anmälningsplikt, på grund av att man inte fått några nya uppgifter från den ungerska myndigheterna inom utsatt tid. Det finns ingen direkt koppling till Kinas missnöje över Liu Xiaobos fredspris, då frisläppandet skedde innan det blev känt att Liu skulle tilldelas priset. Men givet det spända förhållandet mellan de båda länderna är det oundvikligt att de båda händelserna sammankopplas på olika sätt.

Medan de kinesiska myndigheterna höll den fredlige Liu Xiaobo inspärrad i nästan ett år i väntan på rättegång, så släpper de alltså en mordmisstänkt man på fri fot för att myndigheterna enligt gällande lag inte anser sig kunna hålla honom i häkte längre en 30 dagar i brist på mer bevis från Ungern. Det här är alltså en man som enligt de kinesiska myndigheterna själv erkänt dådet! Och samtidigt med detta har den kinesiska regeringen mage att fortsätta sin kampanj mot Norge för att Nobelkommittén belönat en "kriminell" dissident, som dömts till fängelse i "laga ordning", med Nobels fredspris.

Detta ser ut att bli början på en härva som kan att bli mycket komplicerad och synnerligen kostsam för det genompolitiserade kinesiska rättsväsendets skamfilade rykte i omvärlden. Saken kompliceras också av att både Ungern och Norge insisterar på att mannen inte döms till dödsstraff, något som kinesiska myndigheter inte tycker sig kunna utlova.

Dålig publicitet

Börjar nu åter ägna mig åt nyhetsflödet och som vanligt när det gäller Kina är inga nyheter goda nyheter. Mjölkskandalen i Kina, som fick oss att lära oss skillnaden mellan "melanin" och "melamin", rullar vidare. Nu rapporterar DN att några av de anklagade i skandalen hotas av dödsstraff, något som knappast kan förvåna någon med tanke på rättsläget i Kina just nu.

Det är intressant hur en sådan här skandal på något sätt förvandlas till en anklagelseakt mot den kinesiska regeringen eller det kinesiska systemet. Om en liknande skandal inträffat i USA eller Europa hade man talat om storföretagens girighet, men inte nödvändigtvis om det amerikanska eller europeiska systemets ruttenhet. Men när det kommer ut att kinesiska tillverkare medvetet förgiftat mjölkprodukter, och kanske också fiskprodukter, agerar alla som om det hela i första rummet var en politisk fråga. Som om det var "Kina" som befann sig i den anklagades bås, inte tillverkarna av de undermåliga produkterna.

Inte minst den kinesiska regeringen själv är skyldig till detta. En del rapporter tyder på att melaminskandalen var ett resultat av den nyhetsblockad som rådde inför OS. Och i den hetsiga atmosfär som rådde i våras, då många kinesiska patrioter ville bojkotta västerländska produkter i protest mot den "vinklade" västerländska pressen, var det inte heller opportunt att framställa kinesiska företag i dålig dager. När skandalen till slut var ett faktum i höstas, så såg många kinesiska bloggare situationen i en galghumoristisk dager och skojade att sanna kinesiska patrioter borde stödköpa och konsumera de melaminförgiftade produkterna för att protestera mot den "västerländska konspirationen" mot "Kina".

Men oavsett vilken riktningen debatten tar, så utgår alla från att melaminskandalen är en politisk skandal, inte ett vanligt rättsfall. Det är klart att om brott begåtts i samband med skandalen, så ska de skyldiga straffas. Kanske inte just med dödsstraff, men i alla fall straffas. Men dålig produktkvalitet är i första rummet en konsumenträttsfråga och en civilrättslig fråga. Om pressen kunde rapportera fritt om skandalen och om de kinesiska domstolarna kunde utdöma kompensation till offren, så skulle de kinesiska politikerna kunna sova gott om natten. Men inget tyder på att det kinesiska kommunistpartiet är berett att släppa greppet om rättsväsendet och pressen, så ingen litar på den kinesiska pressen eller de kinesiska domstolarna. Och fler liknande skandaler kommer att följa och åter kommer folk att klaga på den vinklade och negativa publiciteten Kina får i världspressen.