Aldrig får man känna sig glad och full av tillförsikt utan att det händer något som får en ur balans. Omedelbart efter norska nobelfesten tyckte jag att något stort var på väg att hända i Kina och det tycker jag fortfarande, men glädjen kan inte riktigt infinna sig i efterdyningarna av bombdådet på Drottninggatan. Det var tur att inga andra än den misstänkte gärningsmannen avled, men jag kan inte låta bli att tänka på han också var far till två små barn. Om man satt barn till världen har man också åtagit sig att observera ett moratorium på suicidal politisk extremism i minst arton år. Jag är inte beredd att lyssna på någon som brutit ett av de mest fundamentala sociala kontrakt som finns.
Det är i sådana här ögonblick extremhögern och extremvänstern visar sig från sin värsta sida. Det som skedde på Drottninggatan i lördags är en fråga för rättsväsendet, inte något man ska försöka slå mynt av politiskt. Det är inte svårt att se att bombdådet är genfundenes Fressen för Sverigedemokraterna, som gick till val på att hetsa mot islam. De kommer säkert att gå upp i opinionsmätningarna nu, det är som det är. Men det är lika tragiskt att se hur vänstern och andra politiska grupper också försöker använda terrordådet för att knipa poäng. Ska vi tro dem är självspillingen i lördags en ofrånkomlig konsekvens av "västvärldens krig mot islam" och Sveriges militära insatser i Afghanistan.
Pyttsan. Om det vi nu kan läsa om på olika fora på nätet stämmer så kom den misstänkte gärningsmannen från Mellanöstern och har ingen annan personlig koppling till kriget än att han betraktade sig som muslim. Accepterar vi logiken att varje muslim har rätt att ta hämnd på västvärldens "krig mot islam" genom att ge sig på västerländska civila mål, då har vi också accepterat den logik av kollektiv skuld som brukar vara extremhögerns kännemärke. Och samma människor på vänsterkanten som skrattar åt sverigedemokraternas påstående att islam bekrigat västvärlden i 1300 år, kan i nästa ögonblick hävda att västvärldens islamofobi och krig mot islam går tillbaka till korstågen i en rät linje. Man tar sig för pannan.
Om vänstern verkligen trodde på att Sveriges krig i Afghanistan oundvikligen skulle leda till att svenskar utsätts för risk att dödas i terrorattentat, så hade man gjort det till prioritet nummer ett att avsluta kriget med det nuvarande parlamentariska läget. Men det ansvaret för sina egna idéer är vår vänster inte beredd att ta. Ingenstans är detta mer tydligt än i Jan Guillous senaste krönika där han glömmer bort att vänsterpartiet inte är det enda partiet som är emot Afghanistankriget. Ty kampen mot Sverigedemokraterna är överordnad alla andra politiska mål. Där har vi den svenska vänsterns politiska haveri, man har blivit en spegelbild av de man säger sig bekämpa.
Jag var emot Irakkriget från dag ett och har aldrig gillat Sveriges insatser i Afghanistan. Jag hoppas att verkligen att de svenska krigsinsatserna avvecklas snarast möjligt. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: västvärldens missgrepp och förbrytelser är inte ett klartecken för andra stater och organisationer att bete sig hur som helst. Muslimer utsätts för betydligt värre förtryck i länder som Kina än vad som är fallet i något av Västeuropas länder och jag har väntat länge på att någon ska få upp ögonen för det, men det är en annan historia.
Regimteveagendan
5 dagar sedan
