Justitiemord

Berlingske tidende, som just nu har en av Skandinaviens mest initierade Kinabevakning, rapporterar att den taiwanesiske affärsmannen Wo Weihan avrättats för spioneri. Han anklagades för att ha läckt uppgifter om Kinas försvar till Taiwan samt att han (hör och häpna) för att ha spridit information om kinesiska ledares hälsotillstånd. Stora oegentligheter skall ha skett under rättegången förra året och då Wos dotter har österrikiskt medborgarskap har både Österrikes regering och EU jobbat hårt för Wos fall. Även den amerikanska regeringen och namnkunniga Dui Hua Foundation har lagt ned stora resurser och stiftelsens ordförande John Kamm har i ett uttalande sagt att han han känner sig tillintetgjord av det skedda.

Jag är en bestämd motståndare till dödstraff, vare sig det gäller Kina eller andra länder, men det som gör den här historien så hjärtskärande är att Wos familj först fick besked att de skulle få träffa Wo innan avrättningen och sedan avrättade honom utan förvarning. Det behöver inte finnas någon konsipration bakom detta, då det är möjligt att någon eller några i partiledningen bestämt sig för att köra över det kinesiska rättsväsendet och genomdrivit avrättningen. Men man kan fråga sig vad för signaler den kinesiska regeringen vill skicka med detta. Kan det ha varit en markering mot EU med tanke på det inställda toppmötet? Eller är det bara fråga om dålig kommunikation? Det återstår att se om detta förebådar ett hårdare tonläge mellan Kina och Europa.

Slutligen är det också underligt att svenska media inte verkar ha rapporterat om detta.

Kinesiskt toppmöte inställt?

DN rapporterar att ett toppmöte mellan Kina och EU ställts in på grund av att president Sarkozy planerar att träffa Dalai Lama i Polen i december. Förmodligen utsätts Sarkozy för stora påtryckningar från andra EU-länder att ställa in mötet med Dalai Lama, men det kommer att bli svårt för Frankrike att backa i nuläget.

Den exiltibetanska rörelsen genomgår just nu en kris på grund av den kinesiska regeringens ovilja att göra några som helst kompromisser i tibetfrågan och Dalai Lama har själv sagt att han mer eller mindre gett upp hoppet. I detta läge är det oehört viktigt att Tibet stannar på dagordningen och Sarkozy gör rätt i att träffa Dalai Lama - även om jag inte har några illusioner om Sarkozys motiv för mötet. Om den kinesiska regeringen kan diktera vilka exilledare och dissidenter europeiska statsmän träffar är allt tal om att föra en dialog med Kina tomt prat.

Updatering:

Journalisten John Pomfret kommer med en rad intressanta iakttagelser om den inställda toppmötet på sin blog. Pomfret menar att det är nästan obegripligt att Kina tagit detta steg med tanke på den rådande finanskrisen - som drabbat den kinesiska exportberoende ekonomin hårt. Europa är Kinas största utländska marknad och det finns protektionistiska stämningar bland europeiska företag som det ligger den kinesiska regeringens intresse i att försöka dämpa. Pomfret framkastar en möjlig förklaring - att Kina ställer högre krav på Frankrike än USA, vars ledare träffar Dalai Lama med jämna mellanrum. Om detta är fallet visar den kinesiska regeringen hur direkt barnslig den kan agera i ett ytterst allvarligt läge. Intressant läsning.

Bloggstart

2008 har varit ett jobbigt år för oss som ägnat en stor del av vårt vuxna liv åt Kina. Först var det oroligheterna i Tibet under våren och demonstrationerna för och emot den olympiska facklan. Sedan var det den fruktansvärda jordbävningen i Wenchuan som skakade om Kina och för en kort stund enade landet. Och i augusti hölls till slut de Olympiska spelen i Peking, utan större incidenter, men till priset av stora inskränkningar i många kinesers mänskliga rättigheter.

En sak som bekymrat mig under det gångna året är inte bara den kinesiska regeringens allt självsäkrare ton och hårda nypor, utan också det faktum att regimen lyckats mobilisera kineser både utomlands och hemma i Kina för sin politik. Även i Sverige organiserade kinesiska invandrare, studenter och professorer en marsch till stöd för olympiska spelen, där de trots sin uttalade opolitiska hållning, mer eller mindre upprepade kommunistpartiets officiella version av Tibetfrågan. I vilken grad dessa opinionsyttringar verkligen är uppriktigt menade är en kontroversiell fråga, men utan tvivel har det gjort ett stark intryck på omvärlden och kritiken mot den kinesiska diktaturen har blivit mycket mer återhållsam än den brukat vara. Många framstående Kina-kännare i Sverige har också manat för en mer "förstående" hållning gentemot vad de menar är en viktig folkopinion.

Jag tycker denna utveckling är olycklig och jag har ägnat en stor del av min vakna tid att grubbla över detta i år. Naturligtvis är inte det inte fel att "försvara Kina" eller att påpeka att betydande framsteg skett i Kina de senaste trettio åren. Men det som bekymrar mig är tonen i debatten. Istället för att debattera konkreta frågor verkar debatten förskjutits och börjat handla om attityder. Visst är det sant att Kina idag visar större respekt för mänskliga rättigheter än under kulturrevolutionen, men vem har sagt att vi ska bedöma Kina utifrån en av sina värsta katastrofer? Dessutom finns det tecken på att många idag drar sig för att kritisera Kina öppet då de är rädda för repressalier. I USA finns det flera dokumenterade fall där kritiska röster tystats ned, både kinesiska och icke-kinesiska, och jag är rädd att detta kommer att sprida sig till Sverige. Men mer om detta senare.

Denna blogg kommer att kommentera det Kina-relaterade nyhetsflödet och försöka bli ett forum för en saklig diskussion om Kina, där olika åsikter bryts mot varandra. Det finns redan en rad bloggar på engelska som fyller denna funktion, men det är dags att en svensktalade blogg om Kina nu startas. Så nu gör jag det.