Vad handlade allt om egentligen?

Blå Lotus tar upp ett inlägg från den berömde brittiske journalisten James Kynge på Danwei, där han anklagar västerländska media för ge en vilseledande bild av studentrörelsen 1989 som han själv rapporterade ifrån när det begav sig. Kynge kritiserar västmedia för att utmåla studentrörelsen som en rörelse för demokrati. Han menar att studenternas inte nödvändigtvis var ute efter att kräva västerländsk demokrati och att deras krav hade mer att göra med en allmän uppgörelse med Mao-eran än något annat. Studenterna var mycket mer konservativa än vi i väst vågar erkänna.

Visst lämnar västmedias rapportering av 4 juni mycket att önska, men jag tycker inte att vi ska vara för pedantiska heller. Bland oss Kinavetare är det nästan en folksport att leta fel i Kinarapporteringen. Dessutom missar Kynge en viktig poäng och det är att demokrati nästan alltid handlar om något annat än ett visst styrelsesätt. Demokrati kan formuleras på många olika sätt och när allt kommer omkring är det bara en statsform där de styrande kan ställas till svars för sina handlingar med jämna mellanrum, ett ideal som de flesta kan ställa upp på men det är svårt att få folk att demonstrera för. När folk går ut på gatorna för att protestera mot en regering, så är det i allmänhet konkreta saker som drar i dem. Arbetslöshet, bostadsbrist, korruption, vad du vill. Men i samma ögonblick som de styrande svarar med att kritisera eller på annat sätt kommentera protesterna och de demonstrerade ställer upp nya krav så har den demokratiska processen redan börjat i sin mest elementära form. Det var precis detta som skedde i Peking våren 1989, varken mer eller mindre.

Att rikta in sig på i vilken grad studenterna och arbetarna verkligen förstod vad allmän och lika röstätt innebär (i väst!) är enligt mitt förmenande bara uttryck för precis samma elitism som Kynge anklagar en del kinesiska studentledare för. Tänk i fall vi skulle gå tillbaka och granska vår egen rösträttsrörelse på samma sätt. Hur många män och kvinnor i Sverige förstod egentligen det svenska styrelseskicket när rösträttsreformen genomfördes anno 1921? Hade Sverige verkligen uppnått den ekonomiska utvecklingsrad som våra statsvetare idag menar krävs för ett civilt samhälle och en fungerande demokrati? Jag misstänker att vi skulle komma fram till mycket nedslående slutsatser om vi genomförde en sådan undersökning.

Men vi har klarat oss ganska bra av det enkla skälet att vi fått lära oss demokrati genom att praktisera den. Ibland har det funkat, ibland inte. Ibland har politikerna sagt dumma saker, ibland har de sagt kloka saker. Just rätten att säga något korkat eller framföra korkade krav och sedan få verbalt mothugg är en del av processen. Jag tycker att kinesiska studenter har precis lika stor rätt att vara korkade och omogna som vi, och av det skälet kommer jag fortsätta att säga "demokratirörelsen 1989". Så det så.