Den obefintliga Kinadebatten

Protesterna i Iran rullar på och alla Kinabloggar tävlar i att dra olika paralleller mellan skeendet i Iran och de kinesiska studentprotesterna för tjugo år sedan. Det är mycket intressanta debatter och analyser, men i slutänden är det utfallet av proteströrelsen som kommer att avgöra vilka paralleller vi drar. Om protesterna slås ned med våld som i Peking så kommer vi naturligtvis att se detta i ljuset av den kinesiska våren. Men om protesterna leder till någon avgörande förändring i regimen eller till och med ett regimskifte kommer vi att tänka på omvälvningarna i Östeuropa. Själva det faktum att vi i Kinasvängen talar om Tian'anmen visar hur pessimistiska vi blivit.

Samtidigt har en viktig Kinanyhet seglat nästan ombemärkt förbi. I kölvattnet på spionhistorien tidigare denna månad har en kinesisk diplomat nu utvisats från Sverige och den kinesiska regeringen har svarat med att utvisa en svensk diplomat från Kina. Detta är ett tämligen rutinmässigt agerande från både svenska och kinesiska regeringarnas sida, men jag vågar säga att om det hade rört en rysk spionhärva så hade rubrikerna varit större.

Vadan denna tystnad? Sverige kommer att ta över ordförandeklubban i EU och vi utvisar en diplomat från en av våra viktigaste handelspartners. Denna story har flera viktiga infallsvinklar med betydelse för ordförandeskapet som den svenska pressen borde ha nappat på om de gjorde sitt jobb. Man skulle kunna tala om flyktingspionage och annat spionage, om mänskliga rättigheter för minoriteter (den gripne spionen är uigur). Man skulle också kunna göra en allmän analys av de svensk-kinesiska förhållandena inför ordförandeskapet och fråga vad Reinfeld kan göra för att förbättra handelsutbytet. Men inte ett knyst.

Kinadebatten i Sverige är i stort sett obefintlig. DN hade en utrikesdag för ett tag sedan, men vad jag kunde se uppmärksammades inte Kina nämnvärt. Under EU-valet var det rätten att ladda ned musik gratis som engagerade oss mest. Samtidigt står EU inför flera viktiga utmaningar i sitt förhållande till Kina. Men det enda som kan få oss att tala om Kina är tydligen naturkatastrofer, blodiga upplopp och våldsamma protester. När så inte är fallet låter vi diskussionerna föras i slutna rum. Är det så vi vill ha det?