Zhao Ziyangs memoarer och mina grubblerier

Den riktigt stora Kinanyheten just nu är att den avsatte generalsekreteraren Zhao Ziyangs memoarer kommer att publiceras den 19 maj nästa vecka, exakt tjugo år sedan han tvingades avgå från sin post för sin vägran att använda våld mot studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989. Som den lättpåverkade konsument jag trots allt är, slängde jag mig på datorn och beställde mitt eget exemplar, men den nyfikne läsaren kan redan nu läsa utdrag ur boken på New York Times. Den som tvivlar på att Zhao verkligen är upphovsman till boken kan också lyssna till ljudklipp från de bandinspelningar boken bygger på. Visst är det han.

Zhao kommer inte med några stora överraskningar, men många saker som vi redan visste hamnar i en annan dager. Som en recensent påpekar, så är kanske det mest intressanta att Zhao under sin inre exil fått tid att tänka över den kinesiska historien och kommit fram till att politiska reformer är nödvändiga. Detta är anmärkningsvärt eftersom Zhao, när han var vid makten, inte alls var någon förespråkare av demokrati. Han var en man av sin tid med allt vad det innebär.

Jag besökte Kina för första gången i slutet på 80-talet, när Zhao fortfarande var generalsekreterare, och på många sätt var Kina på den tiden en annan värld. Nu syftar jag inte på yttre attribut som den ekonomiska utvecklingen eller antalet skyskrapor, utan på diskussionsklimatet. Vart man än vände sig i huvudstaden fullkomligt sprudlade det av diskussioner och livliga debatter. Folk var frispråkiga med vad de tyckte och var mer än villiga att dra in fåkunniga utlänningar som mig. Gorbatjovs öppenhet hade slagit an en sträng hos många intellektuella och folk var otåliga att se något liknande. Men vem var Kinas Gorbatjov? Inte var det Zhao Ziyang i alla fall och absolut inte premiärminister Li Peng. Jag träffade också folk som var skrämda av den snabba ekonomiska utvecklingen och längtade tillbaka till Mao-åren. Och så fanns det de som ganska öppet antydde att det kanske skulle vara dags för partiet att ta till med hårdhandskarna och citerade Deng Xiaopings uttalande att Kina har öppnat sitt fönster mot omvärlden - men med myggnät som ska skydda landet från att ohyra tar sig in!

Alla aktörer i det drama som skulle utspela sig inför tevekamerrona våren 1989 var redan där och övade sig på sina repliker. Men ingen, allra minst jag, hade någon aning om vad som fanns bakom hörnet. Jag saknar det Kina jag såg för mer än tjugo år sedan och det är inte de gamla dammiga gränderna i Peking jag tänker på. Det är diskussionerna, öppenheten. När jag återvände till Kina ett par år sedan var det som ett annat land, även om samma byggnader stod där de stod och folk inte var så värst mycket rikare. Men de flesta höll sina tankar för sig själva och jag klandrar dem inte. En ny generation studenter hade börjat sina studier och man kunde redan träffa på dem som påstod att inga hade dödats i Peking den 4 juni 1989. Propagandamaskinen rullade på och idag ser vi resultatet.

Ute på bloggosfären finns det diverse ljushuvuden som hävdar att de kinesiska studenterna inte alls demonstrerade för demokrati 1989 utan att detta var en händelse som tog sin näring uteslutande ur den kinesiska idéhistorien. Allt tal om demokrati var västerländskt önsketänkande eller var ett uttryck för vissa studenters strävan att få omvärldens stöd. Vad mig anbelangar är det bara snack. Folk talade högt och brett om demokrati i slutet på 80-talet, kanske inte västerländsk demokrati, men alternativ till det rådande systemet. Vi kan leka med ord och uttryck, men det handlade om att studenterna ville bli hörda och att allt fler kineser vill ha mer att säga till om. Och det var en utveckling som skrämde partiet och därför blev det som det blev. Jag sörjer.