Det absolut mest förbjudna

När jag startade den här bloggen trodde jag att jag skulle bli ganska ensam i den del av den svenska bloggosfären som sysslar med Kina och att mitt intresse för kinesisk politik skulle skapa en snedvridning i den svenska bloggosfärens Kinabevakning. Det har visat sig att jag haft fel. Då och då upptäcker jag nya bloggar som sysslar med olika aspekter av Kina och kinesisk kultur. Vi har Blå Lotus, som bevakar Kina från plats och ställe i Shanghai och lägger upp intressanta inlägg om det kinesiska samhället. Den nya bloggen Bokberget uppmärksammar intressanta trender i kinesisk litteratur och kultur, som gjort att jag fått upp ögonen på en rad nyutkomna böcker. Ute i den svenska bloggmyllan finns också Logofili, en lågmäld blogg som kastar ljus på olika aspekter inom sinologi och filologi. Detta är bara ett axplock, det finns fler bra bloggar där ute.

Nå, det var inte detta jag skulle tala om. Häromdagen lade Logofili upp ett inlägg om vilken låg uppfattning en del kinesiska författare har om utländska sinologer och översatte ett par ganska fräna kommentarer som yttrats därvidlag. Efter hand började diskussionen kretsa kring den korrekta översättningen av ett välkänt kinesiskt invektiv och jag gav mig in med ett par synpunkter som berörde främlingsfientligheten i Kina. På en gång hettade diskussionen upp till hundra grader och spårade ur totalt. Jag kanske har min egen skuld till detta, men jag har sett detta hända förut. För ett par månader lade den amerikanska Kinabloggen ChinaGeeks upp ett inlägg som i ganska milda ordalag kritiserade det han uppfattade som rasism i Kina. Innan man visste ordet av spårade debatten ut och debattens böljor spred sig i alla riktningar. Jag försökte göra ett par inlägg men gav upp.

Det är idag möjligt att på ett sansat sätt diskutera nästan alla slags saker som berör Kina, inklusive de "tre förbjuda T:na" - T1ananmen, T1bet och Ta1wan. Men det ögonblick någon antyder att främlingsfientlighet - eller kanske till och med rasism - existerar i Kina så spårar debatten nästan alltid ut och urartar till en tävling om vem som skriker högst. Det intressanta är att skiljelinjerna i debatterna inte alltid går mellan kineser och icke-kineser. Många av de mest svidande uppgörelserna med kinesisk rasism har skrivits av kineser själva och många av de högljuddaste dementierna kommer från icke-kineser som anser sig ha "förstått" Kina. Men budskapet når till slut fram: ingen diskuterar rasism i Kina ostraffat. Detta är en av de största tabuna, om inte det största, bland olika kretsar som sysslar med Kina.

Jag förstår faktiskt inte varför är det så svårt att föra en diskussion om främlingsfientlighet och rasism i Kina. Visst har Kina och många kineser fått lida av utländska invasioner och diskriminering runt om i världen. Men det är ingen ursäkt, det är en förklaring. Många av de länder som vi idag tycker om att peka ut som de värsta syndarna har sitt eget förflutet som offer. Och stormakten Kina har sin egen tradition av främlingsfientlighet som redan nu påverkar landets relationer med sin omvärld. Det måste gå att föra en saklig och sansad diskussion - där man inte tvingas rada upp en rad reservationer - om kinesisk främligsfientlighet, rasism eller vad vi väljer att kalla det. Detta är något som bekymrar många kineser själva, som idag med fasa ser unga nationalister bete sig som rasistiska motsvarigheter till rödgardister. Det är möjligt att kinesisk rasism inte är värre än på andra håll i världen och det är möjligt att små problem förstoras upp, men det kommer i så fall en öppen diskussion att påvisa. Det måste gå att diskutera detta utan att anklagas för att vara okunnig eller fördomsfull mot "Kina" eller att få sina motiv ifrågasatta. Har jag helt fel, eller?