Att födas upp på vargmjölk

En av de saker som skiljer extremvänstern i Europa från ultravänstern i Kina är att medan den förra ser det som sin uppgift att bekämpa det egna landets nationalism, så ställer den kinesiska vänstern nationen över allt annat och fördömer gärna regimkritiker som landsförrädare. I dagarna har vi fått ytterligare ett exempel på detta med websajten "Häng västvärldens slavar" där en grupp som kallar sig det "Progressiva sällskapet" hänger ut kinesiska intellektuella med en snara runt porträttet. Sajtens slogan lyder "Så länge som allt är väl med Kina, så är de västliga slavarna säkra. Men när Kina får problem, gå hem till dem och gör upp räkningen". I listan på västliga slavar återfinns bland annat fredspristagaren Liu Xiaobo, författaren Yu Jie och advokaten Teng Biao. Det är knappt att man tror sina ögon.

Det finns inga belägg för att gruppen har officiellt stöd och med all sannolikhet är det en server utanför Kina som tillhandahåller sajten. Men den här typen av opinioner kommer inte från tomma intet. För att tala med den kinesiske historikern Yuan Weishi, så har den officiella nationalistiska propagandan lett till att hela generationen "fötts upp på vargmjölk" - de har lärt sig att Kina alltid har rätt och att allt ont som drabbade Kina före 1949 berodde på utländska makter och kinesiska landsförrädare.

Säga vad man vill om Forum för levande historia, men när allt kommer omkring kanske det inte är så dumt att staten upplyser sina medborgare om vart extrema ideologier kan leda, vare sig de är av det vänstra eller högra slaget.

Osannolikhetens retorik

Kommer ni ihåg den där monologen med Tage Danielsson, när han med utstuderad naivitet förklarar att kärnkraftsolyckan i Harrisburg var så osannolik att den egentligen inte inträffat? Ungefär samma metod använder Niklas på 之乎者也 när han försöker förklara bort det hiskeliga antalet avrättningar i Kina med hänvisning till "avrättningar per capita" och landets stora befolkning. Som jag påpekade för snart ett år sedan kan man förklara bort i stort sett vilket samhällsfenomen som helst i Kina genom att dividera eller multiplicera något med siffran 1.300.000.000.

Men egentligen behöver man inte trolla med siffror för att se hur orimlig denna statistiska nihilism är, ty Niklas själv förser läsaren med de bästa motargumenten. Han börjar med att konstatera att det är inte så konstigt att världens folkrikaste länder - Kina, USA, Indien och Indonesien - alla tillämpar dödsstraffet, eftersom det är svårare att styra stora länder. Jaha, det ligger väl en del i det, men det är i så fall ganska anmärkningsvärt att både Indonesien och Indien avrättar så få människor att de inte ens hamnar i den lista över "avrättningar per capita" som Niklas anför som bevis på Kinas "beskedlighet" i tillämpningen av det yttersta straffet.

Det räcker med att kasta en hastig blick på DN:s statistik för att se vilken avgrund som skiljer Kina från majoriteten av världens länder. Medan miljardnationen Indien avrättat enstaka personer det senaste årtiondet, så avrättar miljardnationen Kina drygt 1000 personer om året - detta enligt relativt konservativa uppskattningar. Faktum är att Kina avrättade mer personer åren 2004 och 2005 än vad Indien avrättat sedan självständigheten 1947, om man räknar med den mest pessimistiska siffran som indiska människorättsaktivister kommit fram till. Så visst, Indien har många problem som Kina inte har, men dödsstraffet är inte ett av dem.

Liang Congjie (1932-2010)

Förra veckan gick historikern och miljökämpen Liang Congjie (梁从诫) ur tiden. Han stod länge i främsta ledet för att rädda hotade djurarter och olika miljöer som hotas av Kinas industrialisering, men är mest känd för att ha registrerat den första icke-statliga miljöorganisationen i Folkrepubliken Kina år 1994, "Naturens vänner". Idag finns det inte mindre än 3000 registrerade miljöorganisationer i Kina, som ofta jobbar under svåra förhållanden, men ändå visar att en hel del hänt på sexton år. Till skillnad från många andra miljöaktivister som Dai Qing lyckades han manövrera systemet och undgick därför svårare förföljelser. Kanske är det därför denne lågmälde kämpe inte var så känd utanför Kina. Längre dödsrunor kan läsas i The Atlantic och New York Times.

Liang kom från en ryktbar familj med rötter i Guangdong-provinsen. Hans far var den namnkunnige arkitekten Liang Sicheng, som restaurerade många gamla byggnader och som på 1950-talet kämpade för att bevara Pekings stadskärna och stadsmur. Som vi alla vet förlorade han den kampen och han utsattes för hård kritik under kulturrevolutionen, men den senaste tiden har Liang Sicheng fått alltmer uppmärksamhet och har nyligen förärats med en egen TV-serie i Kina. Hans far och Liang Congjies farfar var ingen annan än reformivraren och journalisten Liang Qichao, som är mest känd för sitt försök att reformera Qingdynastin under en kort tid 1898. Även han fick lida förföljelse, men han lade grunden till en familj som spelat en betydelsefull roll i Kina.

När vi kämpar för att Liu Xiaobo ska släppas ur fängelset så får vi inte glömma alla andra aktivister i Kina som inte får lika mycket uppmärksamhet alla gånger. Det, vågar jag säga, skulle nog även Liu instämma i.

Festförstörarna

"Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner? Detta är en fråga av synnerlig vikt för revolutionen."

Citat ur ordförande Maos verk.

Den kinesiska regeringen gör allt den kan för att hålla kvar Liu Xiaobos fredspris i nyhetsflödet. Nu har den kinesiska ambassaden skickat ut brev till de europeiska ambassaderna i staden där man framhåller att de länder som skickar sina ambassadörer till prisutdelningen i Oslo också får vara beredda "att ta konsekvenserna".

Det står helt klart att den kinesiska regeringen känner sig hotad av Lius fredspris och av blotta tanken att detta pris skulle ge Kinas oppositionella råg i ryggen. Men har Peking "alldeles tappat koncepterna och mer eller mindre förlorat fattningsförmågan"? vilket en del bloggare anser. Jag delar inte den bedömningen. Vi ska utgå ifrån att kommunistpartiet vet vad det gör.

Kina vet att man inte kan vinna ett propagandakrig med västvärlden och att man inte kommer att kunna förmå Nobelkommittén att dra tillbaka priset. Men det är inte Norge, EU:s ledande länder eller USA som är målgruppen för Kinas propagandaoffensiv mot fredspriset, utan de länder som är mest sårbara för Kinas vrede. Den kinesiska regeringen vet att EU inte har en gemensam utrikespolitik och de senaste åren har man gjort det till en konst att spela ut olika EU-länder mot varandra, eftersom man lärt sig att andra EU-länder gärna drar fördel av att ett land attackeras av Kina. Inget EU-land gav sitt stöd till EU:s ordförande president Sarkozy när han hamnat i blåsväder för att han träffat Dalai Lama. Och Danmark stod ensamt av samma skäl förra året. Det land som är mest sårbart för kinesiska påtryckningar just nu är Grekland, eftersom landet fått kinesiskt stöd i sin finanskris.

Och om vi höjer blicken inser vi också att många utomeuropeiska länder som är beroende av kinesiska investeringar med all sannolikhet får kalla fötter av Kinas utspel gentemot Nobelfesten. Därför ska vi inte bli förvånade om en rad ambassadörer både från EU och andra länder plötsligt får förhinder den 10 december.

Så visst är gör den kinesiska regeringen ett gigantiskt självmål när man hotar EU-ländernas ambassadörer på detta vis, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att tvinga länder att ta ställning för eller emot Kina. Om att skilja vän från fiende.

Uppdatering: Den brittiske historikern Timothy Garton Ash bekräftar min analys av det kinesiska kravet att EU-länderna bojkottar Nobelprisutdelningen i Oslo (och nu inkluderar det kravet även Japan och Sydkorea) . Det är dags att vi börjar betrakta Kinas ledare som vuxna människor och att vi tar våra egna ideal på allvar.

Kina och fascismen

Det är en stark upplevelse när man inser att andra läser och berörs av det man skriver. När jag författare mitt inlägg om kinesisk propaganda tänkte jag inte endast på Niklas på 之乎者也 utan på en rad inlägg jag läst i den svenska bloggosfären de senaste två åren, men han tog åt sig rejält och skrev ett långt genmäle som jag undrar om det är någon mening att bemöta. Jag har skrivit om Kina och Tibet fram och tillbaka och den som vill ta del av detta kan klicka på etiketterna nedan för att se var jag står. Jag vill inte trötta ut mina läsare med mer polemik om detta. Vill ni ha det så säg till, men jag tvivlar. I vilket fall sköt min besökarstatistik i höjden och det är alltid kul, även om sådana siffror kan vara svåra att tolka i bristen på kommentarer.

Faktum är att jag har grunnat ganska länge på den politiska utvecklingen i Kina och varför så få vågar tala om det många faktiskt tänker just nu: är Folkrepubliken Kina en fascistisk diktatur? I västvärlden slänger vi gärna ur oss anklagelser om nazism, fascism och rasism mot personer, regeringar och politiska partier som vi inte gillar. Niklas - som tycker mina liknelser mellan kinesisk och tysk propaganda är osmakliga - har syndat på den punkten åtskilliga gånger.

Samtidigt finns det enorm ovilja att ens tänka tanken att Kinas kommunistiska parti har fascistiska drag. Jag undrar varför det är så och jag har grunnat på det ända sedan jag läste en kolumn av den norske statsvetaren Bernt Hagtvet för sex år sedan, där han drog paralleller mellan fascismen i Europa på 30-talet och regimen i dagens Kina, och ställde frågan om vår begreppsapparat förhindrar oss från att se vad som faktiskt sker inför våra ögon. Visst kan en pedantisk Kinaexpert leta enskilda sakfel i hans framställning, men enligt mitt förmenande träffade Hagtvet betydligt mer rätt än många sinologer, som reagerade ursinnigt mot varje antydan att det fanns paralleller mellan OS 1936 och OS 2008.

Hagtvets kolumn har förföljt mig ända sedan jag läste den första gången. Blotta tanken att Kina styrs av en fascistisk regim är smärtsam. Men jag tror inte att en sådan insikt om den politiska utvecklingen på den europeiska kontinenten var ett dugg lättare att bära för sjuttiofem år sedan. Så mitt inlägg om kinesiska propagandamästerverk är mer ett uttryck för dessa grubblerier än något annat.

Ett propagandamästerverk

Med anledning av en artikel i DN om det nazistiska propagandafilmen Jud Süss skrev Hans Engnell på Motpol nyligen ett insiktsfullt inlägg om hur viktigt det är att förstå propagandans kraft, snarare än att skratta åt Nazityskland som något som "aldrig kan hända här". Nazisterna var oerhört skickliga propagandister och de var på många sätt pionjärer i hur man använder propaganda. Än idag kan man ana ekon av Leni Riefenstahls Viljans triumf när man ser Hollywood-filmer som Stjärnornas krig.

Eftersom detta är en blogg som handlar om Kina skulle jag vilja uppmärksamma en av den kinesiska kommunistpropagandans mästerverk, Trälar (Nongnu), som producerades av Folkets befrielsearmé 1963 för att rättfärdiga det kinesiska styret i Tibet.

Filmen spelades in i efterdyningarna av det tibetanska upproret 1959 som var en stor prestigeförlust för Kina, både internationellt och på hemmaplan. När Folkets befrielsearmé intog bergslandet Tibet 1950 gjorde man det för att säkerställa Kinas "territoriella integritet" och man försökte skapa en enhetsfront med de tibetanska eliterna genom att utlova gradvisa reformer av det tibetanska samhället. Efter upproret "upptäckte" däremot kommunistpartiet plötsligt att Tibet varit ett medeltida samhälle med livegenskap där folket fått lida all världens kval. Och sin vana trogen startade man en storstilad propagandaoffensiv för att visa att de kinesiska kommunisterna stod på rätt sida om historien. Trälar tillkom i denna atmosfär.

Själva filmen handlar om Jampa, en tibetansk träl som hamnar i onåd med det gamla teokratiska och aristokratiska styret i Tibet och som blir stum i protest mot förtrycket. Han får lida världens alla pinor innan Befrielsearmén befriar honom, och det tibetanska folket, från det "gamla samhället" (jiu shehui). Under det tibetanska upproret - som felaktigt skildras som en reaktionär revolt utan folkligt stöd - hjälper Jampa Befrielsearmén att avslöja en komplott, men skadas på kuppen. Filmen slutar med att den sargade Jampa på sjuksängen plötsligt bryter sin tystnad och utbrister "Ordförande Mao! Ordförande Mao!" Filmen är kraftfull och är på många sätt unik, inte minst på grund av att den förmodligen var den första spelfilmen som utspelas i det verkliga Tibet och det har bidragit till att ge filmen en aura av autenticitet.

Även om Trälar utspelar sig i en helt annan tid och miljö än Jud Süss, så finns den rasistiska och exotiserande propagandans alla element närvarande. Jud Süss inleds med en rabbin som mässar i en synagoga, medan Trälar börjar med brölande basuner som ackompanjeras av trälarnas vaggande arbetssånger. Den bärande handlingen i båda filmerna är hur den lilla människan kämpar mot den absoluta ondskan, alternativt förkroppsligad av judenheten eller den tibetanska överklassen. Båda filmerna avlutas med att de "rättfärdiga" håller har räfst och rättarting med de "onda" och lägger grunden för ett nytt, rent, samhälle.

Parallellerna kan naturligtvis inte dras för långt. Trälar dömer inte tibetanerna till fördrivning (och implicit utrotning) som judarna, men de det tibetanska folket framställs helt klart som undermänniskor vars kultur har få eller inga kvaliteter. Tibetanernas enda räddning står att finna i Folkets befrielsearmé som är fylld av äppelkäcka övermänniskor redo att tjäna folket.

Även om Trälar, precis som all skickligt producerad propaganda, innehåller element som har en saklig grund, så framstår absurditeten i skildringen om vi ställer den i ett historiskt sammanhang. 1963 hade kommunistpartiet redan övertrasserat sitt förtroendekonto med tiotals miljoner människoliv i svält och olika förföljelsekampanjer. Rättsystemet hade avskaffats till förmån för ett ordning som styrdes per dekret. I stort sett hela den kinesiska befolkningen var knutna till sina Folkkommuner och arbetsplatser i förhållanden som gjorde dem till livegna i allt utom namnet. Och systemet vidmakthölls med moderna kontrolltekniker som vida överträffande de forna herrarnas våtaste maktdrömmar. (Detta kan jämföras med att när Jud Süss producerades 1940 så stod nazisterna på höjden av sin makt och Tysklands offer hade sina största katastrofer framför sig.)

Trälar är en riktig propagandaklassiker som haft en mer varaktig påverkan än många andra propagandaalster. Till skillnad från de flesta andra propagandafilmer från Mao-epoken - som nästan alla idag kan genomskåda för vad de är - så betraktas Trälar fortfarande av många som en i det närmaste autentisk skildring av det gamla tibetanska samhället, där gränsen mellan fakta och fiktion suddats ut nästan helt. I Kina visas fortfarande filmen fortfarande nästan som en dokumentär, vilket har haft fullkomligt förödande konsekvenser för tibetanernas möjligheter att hävda sin kulturella särart i Kina. Och inte nog med det. Som vi alla vet finns det många västerlänningar som gått på den här propagandan. Man behöver inte klicka långt i den svenska bloggosfären för att se exempel på det.

Så om du har tid och tålamod, sätt dig ned och titta igenom filmen på YouTube. Det är värt besväret och man behöver inte kunna kinesiska för att förstå vad filmen går ut på.