Zhao Ziyangs memoarer och mina grubblerier

Den riktigt stora Kinanyheten just nu är att den avsatte generalsekreteraren Zhao Ziyangs memoarer kommer att publiceras den 19 maj nästa vecka, exakt tjugo år sedan han tvingades avgå från sin post för sin vägran att använda våld mot studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989. Som den lättpåverkade konsument jag trots allt är, slängde jag mig på datorn och beställde mitt eget exemplar, men den nyfikne läsaren kan redan nu läsa utdrag ur boken på New York Times. Den som tvivlar på att Zhao verkligen är upphovsman till boken kan också lyssna till ljudklipp från de bandinspelningar boken bygger på. Visst är det han.

Zhao kommer inte med några stora överraskningar, men många saker som vi redan visste hamnar i en annan dager. Som en recensent påpekar, så är kanske det mest intressanta att Zhao under sin inre exil fått tid att tänka över den kinesiska historien och kommit fram till att politiska reformer är nödvändiga. Detta är anmärkningsvärt eftersom Zhao, när han var vid makten, inte alls var någon förespråkare av demokrati. Han var en man av sin tid med allt vad det innebär.

Jag besökte Kina för första gången i slutet på 80-talet, när Zhao fortfarande var generalsekreterare, och på många sätt var Kina på den tiden en annan värld. Nu syftar jag inte på yttre attribut som den ekonomiska utvecklingen eller antalet skyskrapor, utan på diskussionsklimatet. Vart man än vände sig i huvudstaden fullkomligt sprudlade det av diskussioner och livliga debatter. Folk var frispråkiga med vad de tyckte och var mer än villiga att dra in fåkunniga utlänningar som mig. Gorbatjovs öppenhet hade slagit an en sträng hos många intellektuella och folk var otåliga att se något liknande. Men vem var Kinas Gorbatjov? Inte var det Zhao Ziyang i alla fall och absolut inte premiärminister Li Peng. Jag träffade också folk som var skrämda av den snabba ekonomiska utvecklingen och längtade tillbaka till Mao-åren. Och så fanns det de som ganska öppet antydde att det kanske skulle vara dags för partiet att ta till med hårdhandskarna och citerade Deng Xiaopings uttalande att Kina har öppnat sitt fönster mot omvärlden - men med myggnät som ska skydda landet från att ohyra tar sig in!

Alla aktörer i det drama som skulle utspela sig inför tevekamerrona våren 1989 var redan där och övade sig på sina repliker. Men ingen, allra minst jag, hade någon aning om vad som fanns bakom hörnet. Jag saknar det Kina jag såg för mer än tjugo år sedan och det är inte de gamla dammiga gränderna i Peking jag tänker på. Det är diskussionerna, öppenheten. När jag återvände till Kina ett par år sedan var det som ett annat land, även om samma byggnader stod där de stod och folk inte var så värst mycket rikare. Men de flesta höll sina tankar för sig själva och jag klandrar dem inte. En ny generation studenter hade börjat sina studier och man kunde redan träffa på dem som påstod att inga hade dödats i Peking den 4 juni 1989. Propagandamaskinen rullade på och idag ser vi resultatet.

Ute på bloggosfären finns det diverse ljushuvuden som hävdar att de kinesiska studenterna inte alls demonstrerade för demokrati 1989 utan att detta var en händelse som tog sin näring uteslutande ur den kinesiska idéhistorien. Allt tal om demokrati var västerländskt önsketänkande eller var ett uttryck för vissa studenters strävan att få omvärldens stöd. Vad mig anbelangar är det bara snack. Folk talade högt och brett om demokrati i slutet på 80-talet, kanske inte västerländsk demokrati, men alternativ till det rådande systemet. Vi kan leka med ord och uttryck, men det handlade om att studenterna ville bli hörda och att allt fler kineser vill ha mer att säga till om. Och det var en utveckling som skrämde partiet och därför blev det som det blev. Jag sörjer.

Geely + Saab = sant?

För en tid sedan lade jag upp ett inlägg där jag uttalade mig emot ett kinesiskt ägande av Volvo eller Saab. Som skäl till detta angav jag bristen på reciprocitet för utländskt ägande i kinesiska företag och frågor kring hur långsiktig en kinesisk ägare skulle bli. Mina tvivel kvarstår, men nya uppgifter har nu kommit fram beträffande de tre spekulanter som tros vilja ta över Saab och där framstår kinesiska Geely som det företag som har de mest långsiktiga planerna. Enligt dagens GT är den nuvarande ägaren General Motors inte intresserat av att sälja Saab till ett företag som kan bli en allvarlig konkurrent och mest intresserat av att likvidera verksamheten. Fiat har lagt fram ett bud vars motiv är oklara och gett upphov till spekulationer på att Fiat också avser att slakta Saab. En tysk investeringsbank har också seglat upp som spekulant, men antas agera som bulvan för General Motors. Tillbaka till ruta ett alltså.

Kvar står då Geely, Kinas första privata bilkoncern, som den mest seriöse köparen. Geely har tydliga motiv för sina planer - att få tillgång till Saabs kunnande och till den europeiska marknaden- dessutom uppges Geely ha antagit Saabs plan att flytta all tillverkning tillbaka till Sverige. Den enda nackdelen med Geely, enligt GT:s analys, är att det kan bli "tidernas kulturkrock i Trollhättan". Det sistnämnda kan jag nog hålla med om. Geely är en av alla dessa aggressiva uppstickare som uppstått i den kinesiska företagsamhetens mest dynamiska provins, Zhejiang, där man gör snabba klipp och abrupta utspel. De som följt med i Fanerduns framfart i Kalmar vet vad jag talar om.

Men om alternativet är att 7500 jobb går förlorade så är nog en kulturkrock det minst hotande alternativet. Om detta blir av får vi hoppas att Geelys ledning lär sig att anpassa sig till svenska förhållanden och att Saab lär sig att vara fördragsam mot eventuella egenheter hos den nye ägaren. Jag kommer att följa detta med stort intresse och om Geely blir aktuell som ägare kommer jag att ägna ett inlägg åt Geely-koncernen. Nu får vi kanske vänja oss sig vid tanken att en av Kinas rikaste män, Li Shufu, kan bli en viktig makthavare i svenskt näringsliv. Då gäller det att gilla läget.

För ett år sedan

Idag är det som sagt ett år sedan den fruktansvärda jordbävningen i Sichuan och Motpol och Blå Lotus står för två läsvärda inlägg om katastrofen. När jordbävningen inträffade debatterades efterdyningarna av det tibetanska upproret och fiaskot med fackelstafetten som värst och katastrofen lyckades ena Kina och omvärlden i ett ögonblick av sorg och eftertänksamhet. I likhet med många andra donerade jag pengar till Unicef och följde händelseutvecklingen på nätet. Överlag fick de kinesiska myndigheterna ett gott betyg för sina första räddningsinsatser och en kort tag såg det ut som att de skulle tillåta fri rapportering i katastrofområdet. I takt med att OS närmade sig drog myndigheterna på tumskruvarna och allt sedan dess har det pågått en debatt om varför så många skolor kollapsade. Men intrycket att Kina klarade av katastrofen bättre än Tangshan-jordbävningen 1976 kvarstår och det visar hur långt Kina kommit de senaste trettio åren.

Intressant kinesisk rapport om Tibet

På Woesers ständigt lika aktuella blogg erfar vi att två universitetsprofessorer i Kina lagt fram en rapport med rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik och vinna över den tibetanska befolkningen. Även om rapporter sorgfälligt undviker kontroversiella frågor, så är detta, precis som Woeser framhåller, en mycket bra rapport för att ha sammanställts under rådande förhållanden i Kina. Rapporten, som bygger på fältstudier i Tibet, slår fast att "utländsk inblandning" i Tibet inte räcker som förklaring till varför protesterna fick ett sådant genomslag bland tibetaner förra våren. Istället framhåller de att de tibetanska protesterna är en produkt av globaliseringen och de särskilda utmaningar det tibetanska folket står inför. Rapporten beskriver hur i synnerhet den tibetanska ungdomen lever på samhällets utkant både i ekonomiskt och kulturellt hänseende och hur detta skapade grogrunden för protesterna förra året. Rapporten avslutas med en rad tämligen vaga rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik för att gynna tibetanerna och skapa en autonom regions som har bibehåller sina tibetanska särdrag. De avråder också regeringen från att trumma för hårt på propagandan om det gamla tibetanska "trälsamhället".

Att en sådan här rapport över huvud taget kan komma till stånd är förstås ett hoppingivande tecken för både kineser och tibetaner. Den visar att det är möjligt, om än i begränsad utsträckning, för olika röster att komma till tals i den känsliga Tibetfrågan. Den visar också att det finns en medvetenhet om att upploppen förra året främst har sin grund i sociala missförhållanden och inte i exilregeringens eller omvärldens intresse för Tibet. Samtidigt tror jag inte att vi ska ha för stora förhoppningar om att den kinesiska regeringen mjukar upp sin hållning i Tibetfrågan på kort sikt. I sista rummet är det inte professorer som bestämmer över politiken i Tibet, utan partifunktionärer som inte har avancerat i partihierarkin på grund av sin förståelse för tibetansk kultur. Tvärtom har många partikadrer i Tibet befordrats på grund av sin kompromisslösa inställning och att genomföra en kursändring strider mot allt de lärt sig. Detta förhållande är naturligtvis inte unikt för Kina, som vi nu alla vet kan ju även demokratier begå enorma stolligheter på mycket tunt empiriskt grundval.

Peking Duck har kastat in handduken

Detta är en liten nyhet som visar på större sammanhang. Richard Burgers blogg Peking Duck har sedan starten 2002 varit en av de fasta punkterna i den Kina-relaterade bloggosfären (sorry, Blogge). Han har bland annat gjort sig känd för sin frispråkiga kritik av det kinesiska kommunistpartiet och för att ha attackerats av arga kinesiska nationalister och deras hejdukar. Men sedan en månad tillbaka har bloggen och debatterna på den mattats av och jag trodde länge att Richard hamnat i en bloggsvacka. Tydligen har jag fel. Nu rapporterar den respekterade bloggen Danwei att Richard börjat arbeta som språklig redaktör på den engelska upplagan av Global Times, en välkänd nationalistisk blaska som försöker göra inbrytningar på den växande engelskspråkiga marknaden i Kina.

Jag har full förståelse för att Richard vill byta jobb och han verkar ha bra erfarenheter av Global Times. Men han kommer aldrig att kunna yttra sig så frispråkigt som tidigare och vi kan nog säga ajöss till Peking Duck som en av de roligare bloggarna där ute. Det är också tydligt att propagandaavdelningen i det kinesiska kommunistpartiet har lärt sig hur man kan tysta och kanske till och med omvända kritiker. En av kommentarerna till intevjun på Danwel sammanfattar mycket vältaligt det dilemma Richard nu står inför:

Jag har följt Richards blogg i många år och har stor respekt för honom, även om han ofta skriver en hel del svammel.

Jag är ganska överraskad att höra att han börjat jobba på Global Times. När smekmånaden är över kommer tror jag att han kommer att uppleva "ett sanningens ögonblick" då han får välja mellan att pruta på sin integritet eller att "följa med strömmen" och få det att framstå som en "bra erfarenhet" eller vad du vill kalla det.

I mitt eget fall så var jag en anonym redaktör så det påverkade inte mitt (obefintliga) anseende. Richard kommer nog att upptäcka att den trovärdighet som han byggt upp under alla år på Peking Duck nu kommer att upplösas på grund av hans anknytning till Global Times' mycket tvivelaktiga version av sanningen.

Väl sagt. Nu tar jag bort Peking Duck från min blogglista. Jag gör det med stor sorg i hjärtat, men det är mycket osannolikt att vi kommer att läsa något intressant på den bloggen i fortsättningen

"Kina är ledset"

Kinabevakning står alltid öppet för gästinlägg från våra läsare. Tack vare vår nye skribent Denver kan vi nu som första svenskspråkiga blogg publicera en recension av den omtalade boken "Kina är på dåligt humör".

1996 skrev sex författare den nationalistiska klassikern "Kina kan säga nej" (中国可以说不), en bok som på sin tid orsakade ett stort gensvar. "Kina är på dåligt humör" (中国不高兴) är ett försök att upprepa framgångarna med den tidigare boken genom att skriva en uppföljare på samma koncept, även denna gång i grupp med fyra nya författare och en av de gamla, Song Qiang.

Boken är uppenbarligen skriven i brådska och det verkar inte riktigt som om författarna koordinerat sina ansträngningar särskilt väl. Även om de vid tillfälle refererar till varandra är det tydligt att det lagts till i efterhand för att ge ett intryck av kontinuitet. Teserna är också tämligen spretiga och det finns inte mycket av teoribyggnad bakom det hela; snarare uttrycker man sin frustration genom att stapla exempel på varandra eller föreslå långtgående förändringar i dagens intellektuella landskap för att uppnå de ideal man har för Kina. Även om en del analyser är förnuftiga eller i alla fall intressanta, som USA:s strategiska position i Afghanistan, är mitt huvudintryck negativt.

De ideal boken ger uttryck för kan sammanfattas med:

- Kina måste rusta för en fientlig omvärld, sluta tala om "fredlig utveckling" och istället ta till hårdare metoder som sammanfattas i begreppet "handel med svärd i hand" (持剑经商). En viktig faktor i detta är att Kina stärker sina marina krafter.

- Sluta diskutera "kultur" och "soft power" för att istället satsa på att aktivt bygga upp den nationella styrkan.

- Kina behöver skapa en kulturell omgivning som möjliggör uppkomsten av en "grupp av hjältar" (英雄集团) som ska leda landet framåt.

- Den rika livsstilen i väst förkastas som slösaktig och ohållbar i längden. Kina och andra utvecklingsländer måste stå för ett alternativ.

- Kina måste förbereda sig för en ledarroll i världen. Exakt vad denna ledarroll består i är dock oklar, bortsett från att landets egna intressen värnas.

Men bortsett från dessa ideal beskrivs inte mycket av hur man ska nå dit. Ungdomar födda på 80-talet omtalas som en av de starka, rena krafter som har viljan och förmågan att "säga nej" till omvärlden. Intellektuella som grupp förkastas och anses ägna sig åt inåtvänd kulturkritik snarare än åt uppbyggande verksamhet, och omnämns på flera ställen som "femtekolonnare" vars verkliga syfte är att föra in negativa västerländska influenser. Västvärlden som helhet är ett sjunkande skepp vars dekadens visas i den senaste ekonomiska krisen och bl.a i hur man tror att Obama, som är mer av än en rockstjärna än en president, kan lösa djupliggande problem.

En tes som torde möta en hel del motstånd är idén att uppslutningen runt jordbävningen i Sichuan berodde på att en omfattande nationell enighet hade uppnåtts mot Frankrike i samband med bojkotten mot Carrefour. Här är det svårt att säga annat än att författarna (eller delförfattaren) är ute och cyklar rejält. Detta, och mycket annat, gör det svårt att tro att boken skulle väcka djupare genklang i samhället.

Det vore en överdrift att säga att fascistiska teser förs fram i boken, men grunden finns definitivt där med hjältedyrkan, idéerna om militär upprustning (bl.a förs tanken fram att armén måste vara mer inriktad på krig), kritiken mot dekadens, de många utfallen mot intellektuella och tron på de rent tänkande ungdomarna. Samtidigt är nationalismen mer komplex och analyserande än i den tidigare boken. Ganska vanligt förekommande idéer som att den sittande regeringen inte är hård nog mot omvärlden, eller att det politiska systemet är för auktoritärt, diskuteras öppet.

Kanske skulle "Kina är på dåligt humör" haft större relevans om den kommit förra året, i samband med 3.14 och bojkotten av Frankrike. De reaktionerna har dock beskrivits i andra böcker och måste sättas i relation till jordbävningen och framgången med OS. Kort sagt är folk inte tillräckligt ledsna eller irriterade för att fästa för stor vikt vid den här boken - och det är nog lika bra.

Den kinesiska regeringen inför rätta?

Kinabevakning erfar att en spansk domare, Santiago Pedráz Gómez, meddelat det kinesiska justitieministeriet att man inlett en förundersökning mot en grupp kinesiska ämbetsmän för brott mot det tibetanska folket i samband med det tibetanska upproret förra året. Än så länge har jag bara lyckats hitta en sajt på engelska som rapporterar om denna nyhet, men det finns rätt så mycket information på El País sajt för dem som läser spanska, inklusive domstolshandlingar. Jag har ännu inte läst in mig på domare Pedráz Gómez, så alla uppgifter och bakgrundsinformation är förstås välkomna.

Naturligtvis kommer den kinesiska regeringen inte att tillåta denna förundersökning att gå någon vart, men fallet är intressant ur principiell ståndpunkt då det kommer att testa den kinesiska regeringens respekt för folkrätten och internationella avtal. Och vi bör inte förvänta oss att den kinesiska regeringen är mer tillmötesgående än den amerikanske presidenten Barack Obama, som nu verkar vara i färd med att försöka sopa sin föregångares förbrytelser under mattan.

Om undersökningen får konsekvenser för EU:s förhållande till Kina finns det en möjlighet att den svenska regeringen dras in eftersom Sverige tar över ordförandeskapet i EU i sommar. Därför är detta en nyhet som vi bör hålla utkik efter i den svenska pressen den närmaste tiden.

Idag för 90 år sedan: Fjärde maj-rörelsen

Den 4 maj 1919 samlades en grupp studenter från Pekings universitet utanför Himmelska fridens port för att protestera mot Versaillesfreden, enligt vilken Japan fått lägga beslag på den tyska koncessionen i Shandong. Demonstrationen blev startskottet på det som gått till historien som Fjärde maj-rörelsen, som gav upphov till både Kinas kommunistiska parti och till Nationalistpartiet. Dagen till ära har en rad bloggar lagt upp inlägg på temat. Mycket nöje!