Självbedrägeriet

Elliot Sperling, en amerikansk Tibetkännare som nyligen blev känd för en bredare allmänhet, har just skrivit en insiktsfull artikel om den tibetanska exilregeringens självbedrägeri.

I korthet argumenterar han att Dalai Lama och exilregeringen i Dharamsala bedrar sig själva när de insisterar att det går att argumentera för ökat självstyre inom de ramar som den kinesiska centralregeringen ställt upp och att denna felaktiga politik lett till att exilregeringen förlorat sin politiska relevans. Mycket läsvärt och välskrivet.

Den generade tystnaden

Den 9 december satte ytterligare en ung tibetan i Qinghai eld på sig själv i protest mot det kinesiska (van)styret i Tibet. Jag har tappat räkningen, men sedan februari 2009 har åtminstone 94 tibetaner bränt sig själva till döds på olika håll på den tibetanska högplatån och The International Campaign for Tibet har just kommit ut med en ny detaljerad rapport om självförbränningarna där de som orkar kan läsa mer om människoödena bakom protestvågen.

Att tända eld på sig själv är en av de mest ohyggliga och förtvivlade saker en människa kan göra och varje tänkande och kännande människa borde försöka förstå varför detta sker, även om man inte kan ställa sig bakom denna osmakliga protestform. Bakgrunden till självförbränningarna är utan tvivel den tilltagande desperationen i Tibet efter protestvågen 2008, som lett till upptrappat förtryck från den kinesiska regimen och tama reaktioner från omvärlden. Efter en period av relativ öppenhet i Tibet under 1980- och 1990-talen har de kinesiska myndigheterna inlett en ny kampanj av repression med full kraft.

På Lhasas gator marscherar inte bara styrkor ur den kinesiska militärpolisen – som har ett stort inflytande över Tibet – utan också fullt beväpnade svartklädda SWAT-teams och civilklädda poliser. Vem som helst som besöker Tibet kan se att myndigheterna har slutat låtsas att Tibet är en autonom region där tibetanskan har en konstitutionellt skyddad ställning (artikel 121 och 134) och vart du än går i den tibetanska huvudstaden är det kinesiska som gäller. De nyinflyttade taxichaufförerna och butiksbiträdena från Sichuan bryr sig inte om att lära sig tibetanska och är ovilliga att betjäna kunder som inte kan tala kinesiska. Nästan alla TV-program är på kinesiska och "tibetansk" TV utgörs till större delen av program som dubbats från kinesiska eller görtråkiga kultur- och nyhetsprogram. Den tibetanska versionen av största dagstidningen, Tibet Daily,  består av översättningar från gårdagens kinesiska upplaga och man har inte brytt sig om att skapa en tibetansk nätversion. Inte ens bankomaterna eller telefonkioskerna har instruktioner på tibetanska. Och i skolorna har myndigheterna inlett en ny kampanj för att tränga ut det tibetanska språket som ett gångbart kommunikationsmedel. På alla upptänkliga sätt talar man om för tibetanerna att deras kultur och deras språk är värdelösa. Tibetanskan håller på att bli ett hemspråk för fattiga bönder och för statligt sponsrade folksångare. I de tibetanska delarna av Qinghai och västra Sichuan, som länge haft en liberalare politik och därför ett livligare tibetansk kulturliv, drar man långsamt om snaran. Flyktvägarna ut ur Tibet håller på att strypas i samma takt som Kinas grannländer böjer sig för kinesiska påtryckningar. Många tibetaner börjar känna sig alltmer desperata. Och omvärlden är tyst.

Självförbränning förstås är ingen ny protestmetod. Till skillnad från vad mer okunniga bloggare hävdar har självförbränningen rötter i den kinesiska buddhismen och har förekommit i tusentals år. Omvärlden fick dock upp ögonen för denna ohyggliga tradition när den vietnamesiske munken Thích Quảng Đức satte eld på sig själv i Saigon 1963 i protest mot Ngô Đình Diệms högerregim. Sedan dess har vi sett självförbränningar förekomma på olika håll i världen, det kanske mest uppmärksammade fallet inträffade i Tunisien 2010, vilket bidrog till att utlösa den arabiska våren.

Om ett dussin palestinier satte eld på sig själva i protest mot den fortsatta israeliska ockupationen av Västbanken så skulle vi kunna räkna med en grundlig behandling av ämnet i svenska media. Olika intresseorganisationer skulle uppvakta regeringen Reinfeldt med krav om att tydligare ta avstånd från Netanyahus bångstyriga bosättarpolitik. Och vi skulle se protester i alla Sverige större städer till stöd för palestiniernas sak, precis som sig bör. Men nu handlar det om Tibet och som vanligt är den svenska reaktionen valhänt och pressbevakingen högst sporadisk. Denna svenska tystnad är inget nytt. Tibet har aldrig riktigt passat in i den politiska dramaturgi och det engagemang för befrielserörelser som den svenska neutralitetspolitiken möjliggjorde. Det socialdemokratiska Sverige lade oftast ned sin röst när Tibet kom upp i FN:s generalförsamling. Den svenska vänstern, som ofta stått i främsta ledet för försvara olika förtryckta folk, har allt som oftast förbigått Tibet med generad tystnad eller spelad oförståelse. Tibet är alldeles för otillgängligt, den kinesiska regimen är alldeles för stark, de kinesiska dissidenterna är alldeles för tysta och den exiltibetanska rörelsen är alldeles för svårbegriplig för att möjliggöra ett hängivet engagemang från svensk sida.

Det står förstås var och en fritt att bry sig om vad han eller hon vill. Tibet är bara en av många platser i världen där det förekommer brutalt förtryck. Men ibland blir jag frustrerad över hur Israel tycks absorbera all energi och allt utrikespolitiskt engagemang som man kan uppamma i Sverige.

Nobelpriset...igen.

Jag har varit på en längre bloggpaus och har inte för avsikt att återgå till min tidigare aktivitetsnivå, men nu i dessa Nobelpristider kan jag inte riktigt hålla mig. Jag har ännu inte hunnit läsa Mo Yan, så jag känner mig inte kompetent att avgöra om hans författarskap förtjänar priset, men jag är innerligt glad att Kina åter hamnar i rampljuset. Och hur det än förhåller sig med den saken har Nobelpriset i första hand alltid varit fest och glamour som man kan njuta av så här i början på vintern.

Sedan var det här med politiken. Inte helt oväntat har Mo Yan kritiserats för att vara för regimvänlig, och kinesiska dissidenter, tidigare litteraturpristagare och svenska journalister har gett sig in i debatten där de fört fram sina synpunkter med varierande skärpa och retorisk ackuratess. Detta hör till och är en del av Nobelprisets magi.

Jag blir dock litet förbryllad när diverse bloggar med Kina-inriktning får för sig att Mo Yan utsätts för hårdare politisk granskning än andra litteraturpristagare, bara för att han är kines. Inte helt oväntat har 酩酊老翁 lagt upp ett svavelosande inlägg där han utgjuter sig över hur Mo Yan behandlats i media:

Mo Yan hålls dock som en politikens gisslan när han avkrävs svar kring fängslade regimkritikern Liu Xiaobos öde, som om det funnes ett samband mellan de båda – det är väl ungefär lika rimligt som ett samband mellan Tranströmer och Osmo Vallo.

Det är fullkomligt naturligt att fråga Mo Yan om Liu Xiaobo. De båda pristagarna är exakt lika gamla, slog igenom samtidigt, läste varandras verk och umgicks på 80-talet. Och båda deltog i demokratirörelsen när det begav sig. Sedan ville ödet olika med de båda männen, men deras liv och karriärer är intimt sammanflätade, som Perry Link visar i en insiktsfull artikel i  New York Review of Books.

Hans Engnell på Motpol tar det litet lugnare, men även han tycker att nyfikenheten på Mo Yans politiska ställningstaganden har överskridit en gräns:

Mo Yans inställning till den kinesiska regimens censur har dock inget med litteraturpriset att göra. Och det är svårt att föreställa sig en amerikansk författare få frågor om hur han ser på Patriot Act, Irakkriget och Guantánamo.

Visst kan man ha synpunkter på hur lämpligt det är att blanda ihop politik och litteratur. Men man måste vara ganska glömsk eller rentav okunnig om litteraturpriset för att få för sig att det bara är kinesiska litteraturpristagare som avkrävs politiska uttalanden eller kritiseras för sina ställningstaganden. Tänk bara på hettan i de politiska debatter som omgivit pristagare som Gabriel García Marquez, Dario Fo, Günther Grass, V S Naipaul, Harold Pinter, Herta Müller eller nu senast Mario Vargas Llosa.

Det må vara orättvist eller opåkallat att det förhåller sig på det viset, inte minst då Mo Yan verkar under svåra förhållanden som de flesta andra litteraturpristagare slipper att ta ställning till. Harold Pinter behövde inte betala något högre pris för att ta avstånd från Storbritanniens deltagande i Irakkriget och Mario Vargas Llosa har utan större personliga uppoffringar kunnat glida från vänster till höger under sin litterära karriär – till stort förtret för vissa, som anser att latinamerikaner har en skyldighet att stå till vänster. Det är alltid något politiskt läger som känner sig förfördelat när en litteraturpristagare inte tillmötesgår just deras politiska preferenser.

Men Mo Yan och Kina särbehandlas inte alls. Tvärtom är litteraturpriset ytterligare ett tecken på att Kina avmystifieras och håller på att bli som vilken annan stormakt som helst i världen, med den kritik och uppmärksamhet som följer med. Det borde alla Kinaintresserade glädja sig över, oavsett vad vi råkar tycka om Kinas politiska ledning just nu.

Gott nytt år!

När jag startade den är bloggen för två år sedan skedde detta i efterdyningarna av OS-yran i Kina, då det knappt fanns några initierade Kinabloggar på svenska och då den svenska pressens intresse för Kina försvann i samma ögonblick som OS-elden slocknade. Då kändes det som ett tvingande behov att skriva ofta om angelägna ämnen och att polemisera med vad jag uppfattade som en okritisk hållning till den kinesiska regimen. Sedan dess har stora förändringar inträffat både ute i världen och i bloggosfären. Pressen skriver oftare och mer nyanserat om Kina i olika sammanhang och en rad nya bloggar har uppstått som täcker kinesiska frågor i olika vinklar. Och de bloggar som jag gått i polemik med har stramat upp retoriken en del. Därför känner jag mig inte lika ensam längre och har inte samma behov av att skriva av mig som förut.

Förra året stack jag ut hakan litet och radade upp en rad förutsägelser inför 2010. Så här med facit i hand är jag ganska förvånad över hur mycket som faktiskt slog in, det enda som inte förvånar mig är faktiskt att Liu Xiaobo fick fredspriset. Det var en lågoddsare redan från början. Värre var det med min spådom att Geelys köp av Volvo skulle spricka eller att de rödgröna skulle vinna valet.

Hur blir 2011 för Kina? I ett historiemedvetet land som Kina är det hundraårsjubileet av den republikanska revolutionen i oktober 1911 som kommer att spöka. Visserligen har den sittande regimen inget att förlora på att fira jubileet, inte minst med tanke på möjligheterna att knyta an till nationalistpartiet på Taiwan, men det finns också en rad obehagliga paralleller mellan Qingdynastins sista år och dagens Kina. Både dåtidens kejsarhus och dagens kommunistparti var historiska reliker som förlorat mycket av sin legitimitet och som verkade oförmögna att reformera det politiska systemet. Då som nu fanns det allehanda dissidenter, reformatörer och revolutionärer som ägnade lika stor energi åt att bekämpa varandra som att förändra Kina.

Samtidigt var båda regimerna förvånansvärt sega och verkade ha kontroll över landet. När revolutionen väl kom så var den en lika stor överraskning för regimen som för alla dissidenter. Detta kan hända igen. Plötsliga förändringar kan komma från ingenstans och stöpa om styrkeförhållandena över en natt. Detta är Kinas ledare fullt medvetna om och det är därför de slår ned varje opposition med stor beslutsamhet, samtidigt som de tycks känna på sig att deras dagar är räknade. Men oavsett när och hur något sker ska vi vara optimistiska. Kina är betydligt bättre förberett för någon form av representativt styrelseskick än det någonsin vart under sin moderna historia.

Bortsett från mystiken kring hundraårsjubileet så tyder de flesta yttre tecken på att 2011 kommer att bli ett mellanår. Enligt planerna ska kommunistpartiet genomgå ett ledarskifte 2012 och därför är manöverutrymmet extremt litet för dagens ledare. Omvärlden har en betydligt mer realistisk syn på den kinesiska regimen än vad som var fallet för två år sedan och mycket av rädslan att sätta sig upp mot Peking har runnit av världens ledare. Vi har vant oss vid den ständiga dramatiken som karaktäriserar vårt förhållande till Kina. Den regering eller ledare som blir utsedd till årets "fiende till Kina" kommer inte att bli förvånad. Under 2008 var det Frankrike som var Kinas fiende nummer ett, tätt åtföljd av Australien och Danmark under 2009, och 2010 tilldelades Norge den rollen. Den utrikespolitiska fråga som kan leda till konflikter på en helt ny nivå är Nordkorea.

Så Gott nytt år till alla läsare och bloggkolleger!

Det öppna samhället och dess fiender

Aldrig får man känna sig glad och full av tillförsikt utan att det händer något som får en ur balans. Omedelbart efter norska nobelfesten tyckte jag att något stort var på väg att hända i Kina och det tycker jag fortfarande, men glädjen kan inte riktigt infinna sig i efterdyningarna av bombdådet på Drottninggatan. Det var tur att inga andra än den misstänkte gärningsmannen avled, men jag kan inte låta bli att tänka på han också var far till två små barn. Om man satt barn till världen har man också åtagit sig att observera ett moratorium på suicidal politisk extremism i minst arton år. Jag är inte beredd att lyssna på någon som brutit ett av de mest fundamentala sociala kontrakt som finns.

Det är i sådana här ögonblick extremhögern och extremvänstern visar sig från sin värsta sida. Det som skedde på Drottninggatan i lördags är en fråga för rättsväsendet, inte något man ska försöka slå mynt av politiskt. Det är inte svårt att se att bombdådet är genfundenes Fressen för Sverigedemokraterna, som gick till val på att hetsa mot islam. De kommer säkert att gå upp i opinionsmätningarna nu, det är som det är. Men det är lika tragiskt att se hur vänstern och andra politiska grupper också försöker använda terrordådet för att knipa poäng. Ska vi tro dem är självspillingen i lördags en ofrånkomlig konsekvens av "västvärldens krig mot islam" och Sveriges militära insatser i Afghanistan.

Pyttsan. Om det vi nu kan läsa om på olika fora på nätet stämmer så kom den misstänkte gärningsmannen från Mellanöstern och har ingen annan personlig koppling till kriget än att han betraktade sig som muslim. Accepterar vi logiken att varje muslim har rätt att ta hämnd på västvärldens "krig mot islam" genom att ge sig på västerländska civila mål, då har vi också accepterat den logik av kollektiv skuld som brukar vara extremhögerns kännemärke. Och samma människor på vänsterkanten som skrattar åt sverigedemokraternas påstående att islam bekrigat västvärlden i 1300 år, kan i nästa ögonblick hävda att västvärldens islamofobi och krig mot islam går tillbaka till korstågen i en rät linje. Man tar sig för pannan.

Om vänstern verkligen trodde på att Sveriges krig i Afghanistan oundvikligen skulle leda till att svenskar utsätts för risk att dödas i terrorattentat, så hade man gjort det till prioritet nummer ett att avsluta kriget med det nuvarande parlamentariska läget. Men det ansvaret för sina egna idéer är vår vänster inte beredd att ta. Ingenstans är detta mer tydligt än i Jan Guillous senaste krönika där han glömmer bort att vänsterpartiet inte är det enda partiet som är emot Afghanistankriget. Ty kampen mot Sverigedemokraterna är överordnad alla andra politiska mål. Där har vi den svenska vänsterns politiska haveri, man har blivit en spegelbild av de man säger sig bekämpa.

Jag var emot Irakkriget från dag ett och har aldrig gillat Sveriges insatser i Afghanistan. Jag hoppas att verkligen att de svenska krigsinsatserna avvecklas snarast möjligt. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: västvärldens missgrepp och förbrytelser är inte ett klartecken för andra stater och organisationer att bete sig hur som helst. Muslimer utsätts för betydligt värre förtryck i länder som Kina än vad som är fallet i något av Västeuropas länder och jag har väntat länge på att någon ska få upp ögonen för det, men det är en annan historia.

Demokratins kraft

I takt med att gårdagens händelser sjunkit in börjar det bli alltmer uppenbart att vi just bevittnat ytterligare en världshistorisk vändpunkt i Kinas förhållande till resten av världen. Om OS 2008 blev den propagandaseger som det kinesiska kommunistpartiet hoppats på, så var Nobelceremonin i Oslo en tydlig demonstration vart gränsen går för omvärldens acceptans av regimen i Peking.

Inför den 10 december sade den kinesiska regeringen att de länder som skickade sina ambassadörer till Nobelceremonin i Oslo skulle få ta konsekvenserna av sitt beteende, men det visar sig nu att kommunistpartiets kampanj misslyckats totalt. Jag påpekade redan igår att mer än två miljarder röstberättigade människor representerades genom sina ambassadörer på Nobelceremonin i Oslo, vilket var en förkastelsedom mot KKP:s anspråk att tala för Kina och världens folkmajoritet. Nu visar det sig också att flera länder som först meddelade att de skulle utebli från ceremonin - Argentina, Colombia, Filippinerna, Serbien och Ukraina - ändrade sig i sista stund. Det verkar alltså som att varken Kinas "hard power" eller "soft power" haft särskilt mycket verkan.

Detta är ett fiasko av sällan skådat slag för kommunistpartiets centrala propagandaavdelning som har det yttersta ansvaret för Kinas mediastrategi (läs mer om detta här). Inte bara har kommunistpartiet lyckats ena världens demokratier mot Kina och tappat ansiktet inför det egna folket, man har också hjälpt omvärlden på traven med att vederlägga en av kommunistpartiets centrala trossatser i utrikespolitiken: att världen är full av själviska länder som inte står för några principer och att de alltid kommer välja det snöda ekonomiska egenintresset framför mänskliga rättigheter.

En amerikansk siffernisse har illustrerat detta genom att kolla hur olika länders närvaro korrelerar mot olika faktorer. Efter att ha jämfört närvarograden med hur olika länder stött Kina i olika frågor internationellt har han kommit fram till att det inte var geopolitiska eller ekonomiska övervägande som styrde beslutet att närvara vid Nobelceremonin, utan graden av pressfrihet i det egna landet. Med andra ord var de olika länderna mer rädda för den egna hemmaopinionen än de var för den kinesiska regeringens hot! Detta visar på demokratins livskraft och är hoppingivande för alla dem som blivit cyniska av den kinesiska diktaturens framgångar.

Som enda blogg i Sverige (och förmodligen också i världen) förutsåg jag för ett år sedan att Liu Xiaobo skulle få Nobels fredspris 2010, men den här utvecklingen har överträffat mina förväntningar. Det har alltid hetat att en demokratisering i Kina bara kan genomföras utifrån landets egna förutsättningar och nu har Kommunistpartiet genom sitt eget beteende sett till att hela världen nu vet vem Liu Xiaobo är och vad Charta 08 står för. Anden har lämnat flaskan. Den kinesiska cyberrymden surrar. Vi har bevittnat något stort.

En stor dag för Kina...och Norge

Så fick Liu Xiaobo sitt pris till slut, om än representerad av en tom stol i Oslos rådhus. Jag var länge oroad för hur den något tafatte Torbjörn Jagland skulle klara av situationen, men han höll ett alldeles galant och balanserat tal, som fick flera stående ovationer. Betydligt färre länder bojkottade ceremonin än befarat och den indiske ambassadörens närvaro vederlade effektivt Kinas anspråk på att tala för världens folkmajoritet. Räknar man ihop Indiens, USAs, EUs och andra representerade nationers invånare, så företräddes säkert mer än två miljarder röstberättigade människor i Oslo.

Det, om något, sänder ett tydligt budskap till den självutnämnda politbyrån i Kinas kommunistiska parti, som enligt nyligen tillgängliga uppgifter styr sitt land som ett gigantiskt affärsimperium och just därför fruktar de värderingar Liu Xiaobo står för. Och den stora uppslutningen är också ett mycket bra argument mot alla de som hävdar att USAs missgrepp ger den kinesiska regeringen frikort att göra som den vill. Mänskliga rättigheter, demokrati och fred är inget som USA eller västvärlden har monopol på. Och när vi upprörs över hur Wikileaks behandlas av myndigheter världen över får vi inte glömma bort att demokratier oftast tvättar sin byk offentligt och därför drar till sig mer uppmärksamhet än diktaturer, som kan visa upp ett mer disciplinerat yttre.

Talet var helt klart skrivet med det kinesiska folket i åtanke och jag är övertygad om att Nobelkommittén anlitade sinologisk experthjälp för att hitta de rätta orden. Han redogjorde för Lius kamp för mänskliga rättigheter och för hans bidrag till att protesterna i Peking 1989 förblev fredliga. Jagland betonade i positiva ordalag de framsteg som Kina gjort på många områden de senaste trettio åren och lade in flera kritiska kommentarer om västvärldens egna problem på den mänskliga rättigheternas områden. Och gentemot alla dem som anser att Nobelkommittén misstolkat Nobels testamente argumenterade Jagland övertygande om sambandet mellan fred och mänskliga rättigheter. (Om jag fått vara med och ge råd till norrmännen hade jag också tagit med stycket om fred i Charta o8, men man kan inte få allt.)

Detta tal har redan översatts till kinesiska och det kommer att bli intressant att följa olika opinionsyttringar i Kina och bland kineser i förskingringen. Jag är övertygad om att vi kommer att se skarpa reaktioner både för och emot priset, och med tanke på den norska regeringens motvilligt höga profil - både statsministern och kungen närvarade - kan vi inte utesluta att den kinesiska regeringen återkallar sin ambassadör för konsultationer tills vidare. Något motsvarade skedde just faktiskt när vår egen Palme dundrade som mest mot USAs krig i Vietnam. Och precis som en demonstrant i Oslo påpekat ska vi vara försiktiga med att läsa in allt för mycket i tystnaden från det kinesiska folket. Den kinesiska regeringens och dess stödtruppers våldsamma propaganda riktar sig just till det kinesiska folket och har till syfte att skrämma folk till tystnad.

Detta är en stor dag för freden, demokratin och inte minst Kina. Och norrmännen har visat prov på ett stort mod som vi svenskar och våra grannländer borde lära oss av.