onsdag 6 maj 2009

"Kina är ledset"

Kinabevakning står alltid öppet för gästinlägg från våra läsare. Tack vare vår nye skribent Denver kan vi nu som första svenskspråkiga blogg publicera en recension av den omtalade boken "Kina är på dåligt humör".


1996 skrev sex författare den nationalistiska klassikern "Kina kan säga nej" (中国可以说不), en bok som på sin tid orsakade ett stort gensvar. "Kina är på dåligt humör" (中国不高兴) är ett försök att upprepa framgångarna med den tidigare boken genom att skriva en uppföljare på samma koncept, även denna gång i grupp med fyra nya författare och en av de gamla, Song Qiang.


Boken är uppenbarligen skriven i brådska och det verkar inte riktigt som om författarna koordinerat sina ansträngningar särskilt väl. Även om de vid tillfälle refererar till varandra är det tydligt att det lagts till i efterhand för att ge ett intryck av kontinuitet. Teserna är också tämligen spretiga och det finns inte mycket av teoribyggnad bakom det hela; snarare uttrycker man sin frustration genom att stapla exempel på varandra eller föreslå långtgående förändringar i dagens intellektuella landskap för att uppnå de ideal man har för Kina. Även om en del analyser är förnuftiga eller i alla fall intressanta, som USA:s strategiska position i Afghanistan, är mitt huvudintryck negativt.


De ideal boken ger uttryck för kan sammanfattas med:


- Kina måste rusta för en fientlig omvärld, sluta tala om "fredlig utveckling" och istället ta till hårdare metoder som sammanfattas i begreppet "handel med svärd i hand" (剑经商). En viktig faktor i detta är att Kina stärker sina marina krafter.

- Sluta diskutera "kultur" och "soft power" för att istället satsa på att aktivt bygga upp den nationella styrkan.

- Kina behöver skapa en kulturell omgivning som möjliggör uppkomsten av en "grupp av hjältar" (英雄集) som ska leda landet framåt.

- Den rika livsstilen i väst förkastas som slösaktig och ohållbar i längden. Kina och andra utvecklingsländer måste stå för ett alternativ.

- Kina måste förbereda sig för en ledarroll i världen. Exakt vad denna ledarroll består i är dock oklar, bortsett från att landets egna intressen värnas.


Men bortsett från dessa ideal beskrivs inte mycket av hur man ska nå dit. Ungdomar födda på 80-talet omtalas som en av de starka, rena krafter som har viljan och förmågan att "säga nej" till omvärlden. Intellektuella som grupp förkastas och anses ägna sig åt inåtvänd kulturkritik snarare än åt uppbyggande verksamhet, och omnämns på flera ställen som "femtekolonnare" vars verkliga syfte är att föra in negativa västerländska influenser. Västvärlden som helhet är ett sjunkande skepp vars dekadens visas i den senaste ekonomiska krisen och bl.a i hur man tror att Obama, som är mer av än en rockstjärna än en president, kan lösa djupliggande problem.


En tes som torde möta en hel del motstånd är idén att uppslutningen runt jordbävningen i Sichuan berodde på att en omfattande nationell enighet hade uppnåtts mot Frankrike i samband med bojkotten mot Carrefour. Här är det svårt att säga annat än att författarna (eller delförfattaren) är ute och cyklar rejält. Detta, och mycket annat, gör det svårt att tro att boken skulle väcka djupare genklang i samhället.


Det vore en överdrift att säga att fascistiska teser förs fram i boken, men grunden finns definitivt där med hjältedyrkan, idéerna om militär upprustning (bl.a förs tanken fram att armén måste vara mer inriktad på krig), kritiken mot dekadens, de många utfallen mot intellektuella och tron på de rent tänkande ungdomarna. Samtidigt är nationalismen mer komplex och analyserande än i den tidigare boken. Ganska vanligt förekommande idéer som att den sittande regeringen inte är hård nog mot omvärlden, eller att det politiska systemet är för auktoritärt, diskuteras öppet.


Kanske skulle "Kina är på dåligt humör" haft större relevans om den kommit förra året, i samband med 3.14 och bojkotten av Frankrike. De reaktionerna har dock beskrivits i andra böcker och måste sättas i relation till jordbävningen och framgången med OS. Kort sagt är folk inte tillräckligt ledsna eller irriterade för att fästa för stor vikt vid den här boken - och det är nog lika bra.

8 kommentarer:

Chen sa...

Det mest vettiga verkar ju vara tesen om den slösaktiga livsstilen. Men inte tycker jag direkt att man kan se några tecken på att kineserna vill gå åt annat håll...

Hemulen sa...

Det ligger det en hel del i, men det faktum att boken verkar kombinera budskapet med idéer om renhet och ungdom får det att låta småfascistiskt, tycker jag. Det finns motsvarigheter till detta även hemma i Europa.

Chen sa...

Javisst, mycket fascistiskt till och med!

Hemulen sa...

Fick just syn på din blogg och länkade till den på min blogglista. Avslappnande att läsa om litteratur på det sättet du skriver. Vi behöver fler sådana bloggar på svenska...

Hans Engnell sa...

真有意思!

Tack för intressant inlägg. Jag läste om boken i SvD (eller om det var DN) för en tid sedan och blev lite nyfiken. Det är ett högintressant ämne som berörs, inte minst eftersom vi alla i någon grad kommer att påverkas av de idéer som präglar det kinesiska ledarskapet. Att Kina bör förbereda sig på en ledarroll i världen framöver är nog ingen överdrift. Men det är med viss oro jag ser de nationalistiska tendenserna. Kaxiga nationalistiska stormakter tycker jag att vi har haft nog av redan. Men det kanske ligger i stormaktens natur.

Hemulen sa...

Jo, så snart jag kan lägga labbarna på mitt eget ex av boken ska jag plöja igenom den. Jag var i Peking när "Kina kan säga nej kom ut", så jag är mycket nyfiken.

Som sagt, vi ska tacka vår gästbloggare Denver för inlägget. Jag tar gärna emot andra gästinlägg från andra skribenter som känner sig hugade att bidra. Kinabevakning har nischat in sig som en politiskt inriktad Kinablogg och olika perspektiv är välkomna. De som vill bidra kan skriva en rad.

Denver sa...

Jag insåg just att den ursprungliga recensionen inte tar upp att det här delvis rör sig om en annorlunda nationalism än den regeringen förespråkar. Från regeringens synvinkel är förstås en fredlig internationell omgivning viktig för vidare utveckling, och då gäller att man förespråkar "fredlig utveckling" och bygger förtroende snarare än förespråkar "handel med svärd i hand".

Förhållandet mellan den folkliga nationalismen och regeringens dito är en komplex fråga. Kanske något för ett framtida inlägg.

Chen sa...

Trevligt! Fast jag misstänker att det inte kommer att vara världens mest frekvent uppdaterade blogg... Det tar tid att läsa. Och skriva också, om man ska vara noga.