tisdag 2 februari 2010

Kinasvenskarna och den totalitära smittan

För ett par veckor sedan satt jag på tåget och talade kritiskt om Kina med en god vän på mobilen. Jag sa inget om Kina som var särskilt uppseendeväckande eller som man inte kunde läsa någon annanstans, men det var just utvecklingen i Kina som var samtalsämnet och den som ansträngde sig kunde säkert följa konversationen. När jag gått av tåget blir jag snabbt omsprungen av en man som hastigt vänder sig om och noga studerar mitt ansikte innan han springer vidare. "Den här mannen vill mig inte väl" hinner jag tänka. Sedan är allt som vanligt igen.

Ett par dagar senare småpratar jag med en ung man som ofta reser på Kina i affärer och tidigare bott där ett tag. Samtalet glider in på den kinesiska propagandan och min samtalspartner gör snabbt en vänlig men bestämd markering att han vare sig gillar ordet "propaganda" i detta sammanhang eller mitt sätt att beskriva den kinesiska statens utåtriktade PR-verksamhet. Alla länder sprider "propaganda" i någon form menar han. Jag genmäler med att understryka det jag anser vara en väsentlig skillnad mellan propaganda i ett land som tillåter fri åsiktsbildning och i ett land som inte gör det. Jag möter total oförståelse.

En gång i tiden var det människor som var aktiva i vänstern eller olika alternativrörelser som brukade försvara den rådande ordningen i Kina i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Sedan kom 1989 som lade en sordin över alla diskussioner om Kina, vilket sedan följdes av ett ironiskt 90-tal där ingen trodde på något, allra minst det kinesiska kommunistpartiet. Det var bara kinesiska utbytesstudenter som försvarade den kinesiska regeringen i olika forum. Millennieskiftet inträder, George W blir vald till president i USA, det s.k. kriget mot terrorn inleds och nästan samtidigt går Kina med i Världshandelsorganisationen (WTO) och tilldelas OS 2008. Affärerna med Kina går spikrakt uppåt i alla diagram och i takt med detta inträder en intressant förändring i Kina-opinionen.

Nu är det inte längre utlandskineser eller vänsterflummande akademiker som står längst fram i ledet och "försvarar Kina", det är människor som är aktiva i näringslivet. Den kinesiska regeringen behöver inte bedriva så intensiv lobbyverksamhet i Bryssel och Washington längre, det jobbat klarar exportföretagen av mycket bättre, exportföretag som under de nya WTO-reglerna nu kan utlokalisera en stor del av sin produktion till Kina.

Nu finns det tecken på att pendeln håller på att svänga igen, men i grova drag är det så här jag har upplevt hur opinionen förskjutits i svenska Kinakretsar de senaste två decennierna. Jag vet att det finns många svenskar i näringslivet som är minst lika kritiska till den kinesiska regeringen som jag är, men trendbrottet mot 90-talet är iögonfallande: den typiske "Kinavännen" är idag en yrkesverksam man mellan 25 och 40 år som jobbar eller har jobbat i Kina.

Jag stöter på dessa Kinasvenskar i många olika sammanhang, men det är här i cyberrymden som den "Kinavänliga" opinionen kommer till starkast uttryck. Man kan se prov på detta i stort sett varje gång som det publiceras en negativ nyhet om Kina i den svenska pressen, då kommentarsfältet ofta fylls av bitska påpekanden från Kinasvenskar som kan intyga av egen erfarenhet att det minsann inte är så illa ställt i Kina som den svenska pressen påstår:
"Ingen som bott i Shanghai kan påstå att Kina är en totalitär diktatur." "Sverige var inte heller en demokrati för så länge sedan och vi hade också dödsstraff." "Tibetanerna är inte mer förtryckta än samerna var för en generation sedan." "Kina är ett mycket mer välorganiserat land än vad Sverige är, kolla bara hur de bygger ut vägnätet." "Sverige och Kina är lika goda kålsupare när det handlar om censur på nätet." "Och USA, då?"
Jag skulle kunna skriva inlägg där jag tillbakavisar dessa vanliga argument med empiriskt material ett efter ett, men det är inte det som är poängen. Många av de saker jag idag hör en del Kinasvenskar säga är inte så annorlunda från de åsikter som torgförs på Global Times.

Det finns ett problem här. Jag kan förstå att ett känslomässigt band kan uppstå för varje person som reser mycket till ett land och kanske till och med bosätter sig där. Men i fallet Kina tycks detta känslomässiga band, denna förståelse övergå i en identifikation som är så starkt att man är beredd att filtrera bort nästan vilken kritisk information som helst och relativisera bort begrepp som demokrati eller mänskliga rättigheter. Jag påstår inte att dessa Kinasvenskar medvetet är anhängare till diktatur, men i sin strävan att "försvara Kina" har de en tendens att rationalisera nästan vad som helst. Det är det här jag kallar för den "totalitära smittan".

7 kommentarer:

Unknown sa...

Mycket bra skrivet!

Anna Gustafsson Chen sa...

Ja, det är väl så. De åker till Kina, träffar trevliga kineser, har roligare än de någonsin har haft hemma - och så kommer någon och säger att det finns problem! Och när de ska visa hur mycket de älskar Kina glömmer de att kritik inte är detsamma som hat (de skulle aldrig säga "Varför hatar du Sverige så mycket?" till någon som kritiserar Reinfeldt). Kanske är det också litet obehagligt att misstänka en dold kritik mot att man inte själv har gjort någon insats. Då är ju anfall bästa försvar, eller hur?

Hemulen sa...

Jag tror du har rätt i all folk tar det personligt. Nästan allt experterna sagt om att Kina skulle öppna sig för omvärlden har visat sig vara fel och många går nog omkring med ett gnagande dåligt samvete över att man känner sig delaktig i det som pågår. Det finns ju ganska näraliggande historiska paralleller på hemmaplan. Då är det bättre att gå till anfall. Det är ett fall av 恼羞成怒.

Ett annat skäl, som jag varit inne på tidigare, är att den officiella propagandan i Kina syftar till att tvinga folk att ta ställning. Det finns få sammanhang i Kina där man kan komma undan med en kommentar som "Det är fantastiskt att bo här i Kina, men det är synd att uigurerna behandlas så illa". Det slår slint direkt. Och då väljer folk den starkes sida. Och får dåligt samvete och man vill inte bli påmind om det...

Wukailong sa...

Jag ska erkänna att jag undrade om jag var träffad av det här inlägget, för jag tycker inte alltid svensk media (eller annan media för den delen) rapporterar särskilt träffande om Kina. Om man verkligen tror på ett form av totalitärt fängelse med "stridsvagnar och tortyr", för att låna ett uttryck jag såg i föreningen Heimdalls tidning en gång, då är nog en resa till Kina en ögonöppnare.

Men för att vidga det hela en aning: alla som varit i Kina en längre tid har nog sett en hel del obehagligt. Jag har sett en man som delade ut flygplan för falungong bli jagad av poliser med elbatonger. Flera personer jag känner (som inte är dissidenter eller liknande) har hamnat i klammeri med "rättvisan" utan att ha gjort något illa.

Jag tror det mest väsentliga är att man faktiskt tittar på hur mycket olika företeelser påverkar vardagslivet. FRA är ingenting mot censuren i Kina, och när exempelvis Niklas påstår att "inte ens Kina har något liknande", så gör han påståendet trots att jag flera gånger påpekat att det finns en realtidscensur som går igenom alla webbsidor. Kort sagt: fakta, inte teorier. Med teorier blir ett pekande finger värre än ett knytnävsslag om det kommer från fel person.

Annars så håller jag med om att det är något specifikt med propagandan här att man ska ta ställning. Just därför tror jag ett mer balanserat synsätt är farligt för regeringen också - de vill nog helst att västerlänningar tror att Tibet var ett Shangri-la innan 1959, eller att de går på regeringens linje. Fakta, inte teorier, är farligt för båda sidor.

之乎者也 sa...

Men FRA är inte en censuranordning. FRA är en datainsamlare med analysator. Kina har ingen sådan apparat. Inget annat land har en sådan anordning. Echelon är det närmaste.

@Chen: kritiken mot Kina ligger på en nivå som inte är riktigt frisk, så som Wukailong påpekar. Den står inte i proportion till verkligheten, utan är ett slags analogi till China Dailys dravel. Det är propaganda, och vi är inte betjänta av sådant; vi är bättre, eller ska vara bättre.

@Hemulen: för ett tag sedan gjorde Fox News ett inslag om segregationen i Malmö. Det föll inte särskilt väl ut bland svenskarna.

Jag antar att utsagan ”Det är fantastiskt att bo i Sverige, men det är synd att samerna behandlas så illa” skulle mötas av ett fantastiskt försvar för regeringens samepolitik, på samma sätt som svenskar som på hemmaplan är oerhört kritiska mot allt i utlandet plötsligt blir veritabla ambassadörer för välfärdsstaten och alla dess egendomligheter.

Kanske är det Ordförande Perssons hot om att alla som talar illa om Sverige utomlands ska brännmärkas som har effekt. Eller så är det propagandan som fungerar som tänkt. Eller? Vi är ju inte nationalister och så.

För övrigt går det alldeles utmärkt att tala problem i Kina, bara kontexten är rätt.

Hemulen sa...

@Wukailong

Du är nog en av de sista jag tänkte på när jag skrev kolumnen, så du behöver inte känna dig träffad alls. Jag tänkte mest på Niklas när han var i farten som värst häromåret (han är bättre nu) eller Alex i Kina som lade upp en artikel av Ma Xiaowen på sin blogg utan att fatta vem det var. (Skrev om det den 11 dec 2008) Och för att inte tala om alla dessa konsultfirmor som för fram KKP:s linje nästan ordagrant. De värsta exempel jag sett kommer inte från Sverige utan faktiskt USA.

Bra poäng med att den kinesiska staten vill att folk har en idealiserad uppfattning om Tibet. Har inte tänkt på det.

@Niklas

Vi har redan talat om den fundamentala skillnaden mellan den svenska och kinesiska statens ingrepp i informationsfriheten, så jag tänker inte upprepa mig.

Vad beträffar svenskars vilja att försvara sitt land när man är utomlands, så tror jag att vi alla är punschpatrioter litet till mans, inte minst jag själv. Men det är inte det jag talar om.

I Kina koordinerar och övervakar Partiets propagandavdelning (中宣部) arbetet med att föra ut "rätt bild" av Kina, detta görs både helt öppet och via olika typer av frontorganisationer i västvärlden. Det är ingen hemlighet att den kinesiska staten tog över de flesta kinesiska studentorganisationer efter 1989 och gjort dessa till språkrör för KKP:s politik. Om du för ut information eller åsikter som inte ligger i linje med propagandavdelningens direktiv kan det få kännbara konsekvenser, mest för kineser men också utlänningar. Om du är kines måste du välja sida. Det fick Grace Wang på Duke University erfara våren 2008.

Det jag försöker rikta in mig på i det här inlägget är den grad till vilken vi Kinasvenskar är medskyldiga i detta och jamsar med. Hur kommunistpartiet fått många av oss att rätta in oss i ledet och till slut tro på propagandan. Det är det som är definitionen på hjärntvätt.

Kollade just på wikipedias artikel om hjärntvätt och så här går det till litet grovhugget när vi bor i Kina:

Vi skräms till tystnad genom partiets raseriutbrott och är samtidigt beroende av partiets välvilja. Vi blir försiktiga med vad vi säger eftersom vi vet att vi avlyssnas. Vårt begrepp om tid och rum skakas om av myndigheternas nyckfullhet (fråga vilken affärsman som helst som förhandlat i Kina.) Vi avskärmas från alternativa informationskällor. Närhelst KKP är ute på korståg förväntas vi ge bekännelser om hur onda vi utlänningar är. Vi förväntas ändra vår attityd och gör det. Vi internaliserar partiets språk tills vi tror på det.

Och voilà: du har blivit omvänd. Jag borde skriva ett nytt inlägg om detta.

Wukailong sa...

Apropå datasamlare och analysatorer så har jag varit i kontakt med personer (universitetsstudenter) som jobbat med "nationella säkerhetsprojekt" där en viktig komponent varit automatiserad kategorisering av webbsidor utifrån nyckelord. Jag kan tyvärr inte gå in mer på informationen utan att röja saker, men av det jag lyckats få fram så är det fullt möjligt att realtidsanalys pågår. Det påminde en hel del om beskrivningen av FRA:s datoravlyssning (som är knapphändig, för att uttrycka det milt). Skillnaden är förstås att Kina inte behöver gå ut med vad man sysslar med.