Det har varit mycket tal om Tibet ute på bloggosfären och jag har ägnat (slösat?) en del av min tid med att debattera frågan borta på 之乎者也. Nu har även den stridbare tibetanske författaren Jamyang Norbu lagt upp en uppdaterad version av sin essä om det "självständiga Tibet" på sin blogg, där han med hjälp av olika föremål försöker illustrera att Tibet var en självständig stat en gång i tiden. Han använder bland annat:
- Tibetanska sigill, frimärken, pass och mynt;
- Avtal mellan Tibet och främmande länder;
- Tibets flagga och nationalsång;
- Samtida vittnesbörd om det gamla Tibet.
5 kommentarer:
Intressant. Hur ser du på åsikten att Tibetfrågan orsakats av att det moderna Kina lagt ett nationalstatsperspektiv på en gammal ordning där det inte var lika självklart med landgränser som det är idag? Jag säger inte att det rättfärdigar den situation som är idag, men i början, innan det blev den låsta situation vi haft sedan 1959, var det betydligt mer oklart hur det hela skulle fungera och folkrepubliken verkade ju kunna överväga en situation liknande "ett land, två system".
För övrigt är väl Tibet ett sorgligt exempel på sanningen i att "落后就要挨打" som man ofta hör här. När jag började läsa Melvyn Goldsteins bok "The Demise of the Lamaist State" fick jag intrycket av att Tibet, Qingdynastin och Japan påminner mycket i varandra om hur de försökte genomföra reformer, men att Tibet måste haft de största strukturella hindren för förändring.
Du har helt rätt i att mycket av problematiken bottnar i att en centraliserad nationalstat som Kina inte riktigt kan hantera arvet från Qing. Man kan jämföra med vår gamla union med Norge, då norrmännen lydde under huset Bernadotte men inte under Sveriges riksdag.
Melvyn Goldstein har mycket att komma med, men han är inte helt okontroversiell heller. Jag hade alltid betraktat honom som en neutral auktoritet tills jag läste Jamyang Norbus kritik av honom, vilket gav mig en rejäl tankeställare.
http://www.jamyangnorbu.com/blog/2008/07/19/black-annals-goldstein-the-negation-of-tibetan-history-part-i-tris/
http://www.jamyangnorbu.com/blog/2008/07/27/black-annals-goldstein-the-negation-of-tibetan-history-part-ii/
Men vet ni, ibland kan man också bli väldigt trött på detta ältande av om det fanns en tibetansk stat eller ej. Det blir ungefär som när man i oändlighet diskuterar vem som har "rätten" till Israel/Palestina, vem som var först eller har längst rötter i området. Egentligen spelar det inte så stor roll. Oavsett om det fanns en tibetansk stat en gång i tiden eller ej, så är det inte där vi befinner oss nu. Och man har en skyldighet att behandla andra människor väl oavsett om de har haft en egen stat eller ej. Att det finns en tibetansk kultur har ingen någonsin försökt förneka. Detsamma gäller uighurerna, det är kanske inte staten i sig som är det viktiga utan en respekt för människors och kulturers värden. Att försvåra för människor att använda sitt eget språk och förstöra mycket av den traditionella kulturen kompenseras inte av socialbidrag och rätten att få ett extra barn eller två. Jag är tämligen säker på att många tibetaner och uighurer inte alls skulle ha haft så mycket emot att ingå i ett stor-Kina om de hade känt sig respekterade och inte betraktats som vildar i behov av "modernisering" eller "upplysning". Nu har väl kanske den kinesiska regeringen bränt den chansen. Men hur som helst tror jag inte att det är frågan om Tibets historiska självständighet som stat som man bör fokusera på. Det känns litet som en vilseledande manöver, man går runt i labyrinten och argumenterar mot varandra utan att någonsin komma ut.
Jag håller med dig om att man ska kunna diskutera Tibetfrågan utan att behöva ta ställning till om Tibet var en stat eller ej. Det är ju precis den strategin som exilregeringen i Dharamsala valt, liksom större delen av världens regeringar. Detta är i grunden även min inställning. Jag kan inte förstå varför man inte kan ordna någon slags federal lösning som Charta 08 föreslagit.
Problemet är att den kinesiska regeringen inte nöjer sig med att omvärlden accepterar dess styre över Tibet, man försöker även få utländska makter att ta ställning i frågan om Tibets status före 1951, vilket man egentligen inte har rätt att göra.
Skälet till detta är att om världssamfundet i en obestämd framtid skulle komma fram till att Tibet var en självständig stat, så kan det kinesiska styret och bosättarpolitiken förklaras vara brott mot mänskligheten. Detta har hänt förut och det kan hända igen. Så det är den kinesiska regeringen som håller frågan vid liv, inte omvärlden.
Egentligen tycker jag statsfrågan är ointressant, och jag tror inte Tibet skulle tjäna på att bli självständigt. Men det är en vanlig ståndpunkt från kommunistpartiet och dess försvarare att Tibetfrågan bara handlar om separatism och inte om mänskliga rättigheter, religiös frihet eller behandlingen av minoritetsfolk. Om det här påståendet att det bara är en fråga om separatism upprepas hela tiden, då är det rimligt att diskutera statsfrågan, som jag ser det.
Skicka en kommentar