Den 15 april kommer det amerikanska finansdepartementet göra sin periodiskt återkommande genomgång av länder som anses manipulera sin valuta för att stärka sin exportindustri. Många inom den amerikanska kongressen har länge velat pekat ut Kina som en valutamanipulatör på grund av den undervärderade yuan:en, men än så länge så har president Obama avstått från att provocera Kina - trots att han gick till val på att ta itu med den kinesiska valutan. Nu verkar det dock som att Obama-administrationen kommit till vägs ände med sin samförståndspolitik gentemot Kina och det är mycket sannolikt att finansdepartementet kommer att göra en markering i april. Om så sker åligger det den amerikanska regeringen att försöka förmå Kina att uppvärdera sin valuta och utifall detta misslyckas får man lägga strafftullar på kinesiska importer, vilka kan uppgå till 20-25 procent.
Positionerna är låsta. Den kinesiska regeringen har reagerat mycket aggressivt på spekulationerna att USA kommer att vidta åtgärder mot den kinesiska valutan. Dessutom har Google visat att amerikanska företag inte längre är beredda att betala priset för sin närvaro i Kina.
Med andra ord står Kina och USA inför en kris som kommer att få oss att glömma allt vad klimatkonferenser, möten med Dalai Lama och vapenförsäljning heter. Om det är något som alltid fungerat i USAs och Kinas förhållande så är det just det ekonomiska utbytet, som tickat vidare som ett urverk medan amerikaner och kineser grälat om mänskliga rättigheter, ambassadbombningar, nedskjutna stridsflygplan, spionskandaler och andra trivialiteter i vår kapitalistiska värld. Detta har varit så självklart att man nästan glömt bort varför USA och Kina blev så ekonomiskt beroende av varandra.
En av dem som trappat upp retoriken mot Kina är den Nobelprisbelönade ekonomen Paul Krugman som på sin blogg och i andra forum uppmanat den amerikanska regeringen att vidta åtgärder mot Kina. Krugman är en realistisk ekonom och väl införstådd med att utvecklingsländer ibland behöver kontrollera sin valuta för att gynna sin export, men han anser att Kina inte längre är något vanligt utvecklingsland längre och den undervärderade kinesiska valuta förvärrar obalanserna i världsekonomin. Han menar också att Kina har mer att förlora på ett handelskrig och att det därför är sannolikt att Kina kommer att backa om USA tar till tumskruvarna. Dessutom ligger det i Kina intresse att stärka den egna hemmamarknaden och de egna konsumenterna, som kommer att få mer köpkraft vid en eventuell revalvering. Samtidigt kommer amerikanska konsumenter att förlora i köpkraft när dollarn minskar i värde mot yuan:en, vilket skulle gynna den inhemska tillverkningsindustrin och öka sparandet.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig och i takt med att den 15 april närmar sig har tonläget blivit allt mer högljutt och Krugman har gjort flera genmälen. Litet hårddraget verkar debatten utspelas mellan ekonomer, som är för en hårdare linje mot Kina, och Kinaexperter, som vill vänta och se. Jag har försökt sätta mig in i diskussionen och det ser ut som att Krugman håller på att vinna debatten. Alla är eniga om att Kina måste låta sin valuta stiga i värde, men meningarna går isär huruvida detta kommer att ha någon effekt. Dessutom är många rädda för de politiska konsekvenserna.
En invändning som rests är att det är fel av USA att agera ensidigt mot Kina och det är bättre att ta upp frågan tillsammans med EU, Japan och andra stora ekonomier. Problemet med den invändningen är att Kina har knutit sin valuta just till dollarn och det därför är USA som drabbas värst av den undervärderade valutan. Det går att ifrågasätta i vilken grad USA:s problem beror på Kinas valuta, men det är orealistiskt att förvänta sig återhållsamhet från USA när arbetslösheten ligger på rekordnivåer. Och efter Kinas uppträdande i Köpenhamn är det svårt att tro att förhandlingar och tyst diplomati kommer att leda någon vart. Den kinesiska regeringen är öppet hånfull mot omvärlden just nu.
En annan invändning är att vi inte vet hur den kinesiska regeringen kommer att reagera på tuffa åtgärder från USA. Kommer ett handelskrig att bryta ut? Kommer Kina drabbas av en politisk kris? Tänk i fall kineserna blir arga och gör något galet? Frågan på vem som kommer att förlora på ett handelskrig är mer eller mindre given oavsett vad den kinesiska regeringen hävdar just nu. Det är producentländerna som förlorar, på samma sätt som USA förlorade stort under depressionen.
Vad beträffar frågan om "kineserna" kommer att göra något galet är det svårt att tycka något egentligen. Om det är så att den kinesiska regeringen är så pass tokig att den skulle vedergälla mot USA genom att förklara krig mot Taiwan, vilket en debattör antyder, då kanske vi borde fråga oss varför vi handlar med det landet till att börja med. Det ögonblick seriösa bedömare börjar betrakta vårt ekonomiska utbyte med Kina som ett slags självmordspakt bör vi ta ett steg tillbaka och fundera vad vi egentligen håller på med. Själv tycker jag att en sansad politik mot Kina måste utgå ifrån att den kinesiska regeringen är kapabel att agera rationellt och proportionerligt. Vi kan inte ha en politik mot Kina som bygger på skräck.
Därmed är inte sagt att situationen inte är allvarlig. Vi vet inte vad som kommer att hända om och när amerikanerna kastar handsken. I bästa fall blir det en smärtsam och långsam balansering av världsekonomin, med beskyllningar som utslungas åt båda hållen. I värsta fall stannar återhämtningen upp och världsekonomin hamnar i en ny nedåtgående spiral. Det är omöjligt att säga och som lekman hoppas jag att alla ekonomer väl förberedda på alla eventualiteter. En sak är dock säker, och det är att vi är på väg mot okänt territorium. Det ekonomiska samarbetet mellan USA och Kina har varit en grundbult i världsordningen sedan 1979 och vi kan inte föreställa oss en värld utan denna relation. Jag är optimist och tror att allt kommer att ordna sig till slut. Men det kommer att bli tuffa tider framöver.
Hållbarhet hos skandinaviska möbler: Så håller de längre
9 timmar sedan
6 kommentarer:
Wen Jiabao har redan spelat ut ett kort och sade så sent som igår (22/3) att Kina framöver kommer att öka importen av amerikanska varor. Ett lagom vagt löfte, men som mellan raderna också talar om att man skulle kunna välja att göra det motsatta.
Intressant. Den kinesiska regeringen är oerhört skicklig på att spela på vår rädsla att "provocera Kina i onödan". Jag tror dock inte att det knepet funkar så mycket längre. Vad tror du?
Att Kina skulle välja att attackera Taiwan i händelse av ett handelskrig låter som feberstinna hjärnors fantasier, om jag får tillåta mig ett något polemiskt uttryck. En poäng med de här ilskna uttalandena verkar ju faktiskt vara att det är mycket väsen men att inget reellt händer. Ambassadsbombningen och spionplansincidenten borde i så fall ha lett till betydligt värre scenarion.
Jag har svårt att tänka mig att vare sig USA eller Kina skulle vara intresserade av alltför drastiska åtgärder. Det är kanske inte sant att USA skulle förlora mest på ett handelskrig, men om alla billiga produkter från Kina plötsligt blev 20-25 procent dyrare är jag säker på att den amerikanska befolkningen skulle bli ganska högljudd, och det är nog inget Obama vill.
En attack på Taiwan vore nog att ta i litet, men Kina kan sätta käppar i hjulet för USA på andra sätt, t.ex. genom att blockera sanktioner mot Iran. Det är nog en smäll USA får ta.
Det ligger nog inte i någons intresse att en handelskonflikt blåser upp, men det blir fel hur än Obama gör. Antingen förlorar USA:s löntagare mer jobb eller så får de acceptera reallönesänkningar p.g.a. en devalvering av dollarn. Jag tippar att Obama väljer att ta en strid med Kina, inte minst för att knipa röster i kongressvalen.
Jag tänkte inte på att Obama befinner sig i en rävsax. Det ska bli intressant att se hur han i så fall hanterar den kommande konflikten med Kina. Att han inte är rädd att ge sig på mäktiga intressen har väl om inte annat sjukvårdsreformen visat.
Exakt. Det är just därför det är så spännande (och skrämmande) att observera Kinas förhållande till USA just nu. Den gamla politiken fungerar inte längre och det är oundvikligt att gamla föreställningar kommer att ifrågasättas, vilket i sin tur kommer att provocera fram kriser. Men exakt hur denna process kommer att te sig är omöjligt att förutsäga.
Det enda som är säkert är att USA just nu har en mer ungdomlig ledning än Kina och har större möjlighet att forma utvecklingen. Obama fick ett tydligt mandat till förändring. Något sådant mandat har varken Hu Jintao eller hans tilltänkte efterföljare Xi Jinping. Hur kommer de att agera när flera av grundbultarna för Kinas och USAs samarbete ifrågasätts? Det är omöjligt att säga och det är därför så många är rädda just nu. Men det ordnar sig säkert.
Skicka en kommentar