fredag 16 april 2010

Det här med sekter

För första gången på länge skriver den svenska pressen om den kinesiska sekten Falungong, som turnernar Skandinavien med sin "craptacular" Shen Yun Performing Arts - en sötsliskig hyllning till den kinesiska kulturen och Falungongrörelsen.

Jag har absolut inget till övers för Falungong och håller rörelsen på armslängds avstånd. Samtidigt måste jag medge att rörelsen väcker ett slags äckelblandad fascination hos mig. Precis som Niklas på 之乎者也 påpekar så hämtar Falungong sin märkliga kraft ur det kinesiska förtrycket, det är svårt att föreställa sig att rörelsen skulle få ett så stort genomslag om Kina var en demokrati eller en mjukare diktatur. Och naturligtvis är det så att förföljelserna av Falungong och dess anhängare väcker delvis missriktad sympati bland många mjukliberaler.

Men jag tror att man missar poängen med Falungong om man som Niklas tycks mena att så kan det gå om man utmanar kommunistpartiet eller allierar sig med främmande makt. Det finns fortfarande underjordiska kyrkor och religiösa rörelser med utländska kopplingar i Kina som tolereras av myndigheterna. Och folk demonstrerar varje dag i Kina utan att det leder till förföljelser av det slag som drabbat Falungong. Och före 1999 var Falungong en relativt politisk meditationsrörelse som hämtade sin näring i den mylla av olika qigong-sekter som uppstått under 80-talet. Sedan gick något snett och partiet gick från motvillig tolerans till brutal förföljelse, vilket i sin tur gjorde att Falungong blev en öppet regeringsfientlig organisation. Precis som andra avvikare i den kinesiska historien tvingades de bli rebeller - likt hjältarna i träskmarkerna "tvingades de fly upp på berget Liang" (逼上梁山).

Poängen är att det går inte att objektivt fastställa vad som är en utmaning mot partiet. Partiet hade mycket väl kunnat agera på ett annat sätt när Falungong demonstrerade utanför Zhongnanhai den där ödesdigra dagen för elva år sedan. Men partiet valde att låta sig provoceras och satte igång en av de saker man är expert på - en masskampanj. Det är just så här partiet styrt Kina sedan 1949, genom periodiskt återkommande kampanjer som åsidosätter lagarna, bryter rutinen och får folk att rätta in sig i ledet. Precis som många statsvetare börjat argumentera så är det mycket tack vare mördande effektiv propaganda och masskampanjer (som gjort ett djupt intryck på den annars så kritiske Niklas) som kommunistpartier lyckades hålla sig kvar vid makten efter 1989. Ena året är det en "slå hårt"-kampanj mot brott, andra året är det en olympiad, sedan är det en epidemi man ska utrota och därefter ger man sig på verkliga och inbillade separatister, och så vidare. Händer det inget så ser man till att man sätter upp en målsättning som folk måste uppfylla. Har man inga fiender så skapar man dem. The show must go on. Och resten av världen lallar med, för vem vill provocera kineserna? Tänk om de blir arga? Jag tror vi börjar kunna refrängen.

Men vad betyder Falungong egentligen? Vad säger rörelsen om dagens Kina? När vi skakar på huvudet åt avsaknaden av någon organiserad opposition mot kommunistpartiet i stil med den polska fackföreningsrörelsen Soldaritet så bortser vi från att Falungong är så nära en sådan rörelse man kan komma. Efter det att Taiwan slutat göra anspråk på Fastlandet och förlikat sig med status quo har Falungong tagit över rollen som motpol mot kommunistpartiet. Det kan mycket väl vara så att rörelsen tar emot pengar från främmande makter, men det är inte konstigare än att det kinesiska kommunistpartiet självt tog emot stöd från utländska makter när man var i opposition. Inte heller kan det förklara varför så många kineser både i och utanför Kina dras till sekten. Många människor lockas till Falungong för att de till skillnad från alla andra i alla fall "gör något". Och den extrema verklighetsfrämmande läran ger sympatisörerna kraft att stå emot bruset från omvärlden och kommunistpartiets diaboliska magnetism.

Det råder inget tvivel om att Falungong har en obehaglig ideologi och att de på många sätt är en spegelbild av den regim man säger sig bekämpa. Och visst, vi ska inte stödja Falungong i något slags missriktad motvilja mot kommunistpartiet. Men vi måste ta rörelsen på allvar och inte bara betrakta dem som knäppgökar i sektdjungeln. Det är just sådana här rörelser som kan få en enorm betydelse i framtiden. Så jag hoppas att Aftonbladet och andra tidningar fortsätter att skriva om Falungong.

4 kommentarer:

Chen sa...

Spegelbild är rätta ordet! Samma gamla dansföreställning, fast med den onda godsägaren utbytt mot den onda kommunistpolisen. Och så några Dunhuangdanser på det. Och så en sång om att "Falungong hao". Typ.

Hemulen sa...

Ja, Falungong och KKP är som skapta för varandra - och av varandra. När KKP sätter igång propagandamaskineriet mot FLG kommer jag ibland att tänka på Emmanuel Goldstein i "1984".

Wukailong sa...

En annan sak jag noterat är att diskussioner med falungongare ofta känns frustrerande på samma sätt som diskussioner med kinesiska nationalister gör det. På något sätt har Li Hongzhi lyckats föra över det redan dåliga diskussionsklimatet på fastlandet till sina anhängare, och spegelvänt vilka som är demoner och vilka som är gudar.

Hemulen sa...

Det är supertrist, men man undrar om det skulle kunna vara på något annat sätt. För många "vanliga" kineser är nog Liu Xiaobos budskap olidligt seriöst och tråkigt, samtidigt som FLG erbjuder en enkel svartvit världssyn som man växt upp med.