Jag har skrivit om detta förut, men min första reaktion på diskussionen om Kinas förestående kollaps är att det är en ganska naturlig frågeställning oavsett väderleken. Om man blickar tillbaka hundra eller tvåhundra år, så är det slående hur den historiska utvecklingen med regelbundna mellanrum punkterats med enorma kriser. Det är möjligt att Kina för en gångs skull lyckats övervinna historien, men blott det faktum att det finns en förväntan att allt kommer att ta slut abrupt kan skapa kriser i sig. Och när jag talar om förväntningar är det inte västvärlden jag talar om, utan det sätt som många kineser förhåller sig till begreppet "social oro". Tala med vilken taxichaufför som helst i Peking eller Shanghai, så kommer du få höra idel domedagsprofetior.
Ett annat problem är siffermanin. Om man vill förminska ett problem i Kina så delar man den givna storheten med 1,3 miljarder och får fram en pyttesiffra som ska uttrycka något:
"20 miljoner nya arbetslösa?"
"Ja, men det är i ett land med 1,3 miljarrrder invånare."
"Det har du rätt i."
Naturligtvis är 20 miljoner delat med 1,3 miljarder en försvinnande siffra, men den verkliga frågan är var dessa 20 miljoner befinner sig, hur snabbt de blivit arbetslösa och vart de är på väg. 20 miljoner nya arbetslösa jämt fördelat mellan Kinas fyra största städer är en katastrof. Samma antal människor utspritt över landsbygden är en nullitet.
Och om man sedan vill förstora ett problem, då multiplicerar man med samma siffra. En variant på detta är myten om den kinesiska marknaden, vars 2,6 miljarder armhålor ska frälsa varje deodoranttillverkare från konkurs. En annan variant vi hört intill leda det gångna året är:
Felet i detta resonemang ligger dels i det falska antagandet att majoritetens tystnad tolkas som bifall, dels i missuppfattningen att majoriteter har rätt att förtrycka minoriteter. Ingen vettigt tänkande människa skulle acceptera resonemanget det var rätt av förre presidenten Bush att starta fånglägret på Kuba för att han hade en majoritet av befolkningen bakom sig. Till syvende og sidst handlar det om vad man själv tycker, inte vad en imaginär grupp på 1,3 miljarder människor anses tycka.
"Är det inte synd att så många kineser stödjer regeringens syn i Tibetfrågan?"
"Jo, men vad gör man när man har 1,3 miljarrrder invånare emot sig."
"Det tänkte jag inte på."
Slutligen tror jag att det är fel att tro att en drastiskt försämrad ekonomisk situation per automatik leder till ökad social oro eller att en förbättrad ekonomi dämpar socialt missnöje. Vilken sociolog eller ekonom som helst kan förklara att något sådant entydigt samband inte existerar. Det handlar om förväntningar och de subjektiva upplevelsen. När franska studenter och arbetare tog till gatorna i maj 1968 var det just det ökade välståndet som gav dem förväntningar om en ännu bättre levnadsstandard. Omvänt ledde inte den svenska 90-talskrisen till några större strejker eller protester.
Så i brist på ett genombrott i samhällsvetenskaperna som hjälper oss att förutsäga samhällsutvecklingen i detalj får vi nöja oss med dåliga prognoser som alltid visar sig vara fel i efterhand. Själv kommer jag hålla utkik efter svarta svanar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar