EUs Kinapolitik döms ut i ny rapport

Den 7 juni hålls valet till Europaparlamentet och den 1 juli tar Sverige över ordförandeskapet i EU från Tjeckien. Så om det fanns något tillfälle att diskutera EU-frågor så borde det vara nu. Men om man läser den svenska pressen kan man lätt få uppfattningen att det som berör de svenska väljarna mest är rätten att ladda ned musik och filmer gratis på nätet. Jag är tämligen agnostisk i IPRED-frågan, men det är ändå ironiskt att det är just i Sverige - där musikindustrin utgör en mätbar del av bruttonationalprodukten - som det verkar finnas störst motstånd mot idén att man ska betala för sin musikkonsumtion. Och det är minst sagt anmärkningsvärt att de större europeiska frågorna lyser med sin frånvaro i media när Europa står inför den allvarligaste ekonomiska krisen sedan andra världskriget och Sverige står på tur att ta över ordförandeklubban.

Det går inte att diskutera den globala ekonomiska krisen utan att beröra Kinas växande ekonomiska och politiska makt och det är därför mycket lägligt att den europeiska tankesmedjan ECFR i dagarna kommit ut med en rapport om EUs förhållande till Kina. Rapporten är en svidande uppgörelse med EUs oförmåga att anpassa sin Kinapolitik till det faktum att landet nu är på god väg att bli en ekonomisk och diplomatisk supermakt. Enligt de två författarna John Fox och François Godement lever Europas politiker fortfarande i den självbelåtna, och litet nedlåtande, vanföreställningen från 80-talet att Kina är ett vanligt u-land som man kan påverka i mer liberal riktning genom öppna marknader och ett förbehållslöst engagemang på alla nivåer.

Tvärtemot förhoppningarna att Kina skulle öppna både sitt politiska och ekonomiska system efter landet släppts in i världshandelsorganisationen WTO 2001, så har den kinesiska regeringen inte gjort det lättare för utländska företag att verka i Kina. EUs handelsunderskott med Kina har bara ökat trots att EU nu har passerat USA som Kinas största handelspartner. Dessutom har den kinesiska regeringen blivit betydligt bättre på att manipulera det öppna politiska systemet i Europa till sin fördel, samtidigt som det kinesiska politiska systemet effektivt utesluter utlänningar från någon som helst insyn eller inflytande. Och det politiska förtrycket på hemmaplan i Kina har ökat de senaste åren, inte minskat.

På område efter område - handelsbalansen, klimatfrågorna, Afrika-politiken, de mänskliga rättigheterna - har den kinesiska regeringen öppet utmanat de europeiska politikerna och utnyttjat sprickor mellan dem. I det sammanhanget går Kinas hatkampanj mot den franske presidenten Sarkozy inte så mycket ut på att fördöma presidentens möte med Dalai Lama som att undvika en öppen diskussion om den ojämna handelsbalansen mellan EU och Kina. Och det ser ut som att den kinesiska regeringen har lyckats. Istället för att sluta upp bakom Frankrike så har andra europeiska länder försökt utnyttja det franska dödläget med Kina för att tillskansa sig ekonomiska fördelar, fördelar som till det stora hela ha uteblivit då den kinesiska regeringen är ovillig att gynna enskilda länder på längre sikt. Tvärtemot rådande sinologiska konsensus tycks den kinesiska regeringen lyssna mer på länder som är orubbligt kritiska mot Kinas politik i Tibet, som Polen och Tjeckien, än på länder som ofta bytt hållning i frågan, som Frankrike och Storbritannien.

Fox och Godement drar slutsatsen att det är dags att ifrågasätta den rådande europeiska inställningen att ökad frihandel är ett mål i sig och att man fortsätta att öka den ekonomiska samarbetet med Kina utan att be om motprestationer. Även om författarna inte förespråkar att Kina ska isoleras som under Kalla krigets första år så förslår de att EU ska enas bakom en Kinapolitik som ställer krav på Kina och som villkorar ökad kinesisk tillgång till den europeiska marknaden med motsvarande eftergifter i Kina. Dessutom förespråkar författarna att EU inte viker undan i sin kritik av Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Detta är en rapport som borde uppmärksammas i svenska media i samband med att Sverige nu tar över ordförandeskapet i EU och oundvikligen kommer att tvingas ta ställning till hur man ska handskas med den kinesiska regeringens allt aggressivare utrikespolitik. Jag rekommenderar den till var och en som intresserar sig för Europas förhållande till Kina.