Funderingar kring händelserna i Xinjiang

Nu börjar bilden av upploppen i Xinjiang klarna. Fler trovärdiga källor uppger nu att det största antalet dödsoffer bestod av hankineser, som dödades av kringströvande uiguriska gäng i söndags. Det är mycket vi fortfarande inte vet om händelserna, men det ser nu ut som att Alex i Kina hade rätt att kalla söndagens händelser för "rasupplopp". Hur detta kunnat ske under mitt under näsan på polisen är en gåta, men Malcolm Moore från Telegraph uttrycker sin försiktiga beundran för hur polisen lyckats hålla de stridande grupperna isär. Kanske har Folkets beväpnade polis lärt sig att hantera crowd control? Det är för tidigt att säga. Som vanligt är Twitter det bästa sättet att följa utvecklingen.

Trupper har nu satts in i Ürümqi, men läget är fortfarande oroligt rapporterar Aftonbladet, SvD och DN. Hu Jintao har lämnat toppmötet i Italien för att ta itu med situationen, vilket säger en del om hur allvarligt läget är: ingen vågarlängre ta nya initiativ utan ledarens välsignelse. Wen Jiabao, den farbroderlige premiärministern, som brukar komma ut vid katastrofer har inte setts till. Wang Lequan, som har varit partisekreterare i Xinjiang sedan 1994, förväntas av många bedömare få sparken. Detta är mycket troligt, men nyckelfrågan är varför han får sparken. Är det för att han varit för "mjuk" mot uigurerna eller för "hård"? Svaret på den frågan avgör vilken politik som kommer att föras i Xinjiang den närmaste tiden. Hittills har de kinesiska ledarna inte visat prov på självrannsakan.

Men det är inte bara det kinesiska ledargarnityret som måste rannsaka sig själva. Söndagens upplopp och det höga antalet dödsoffer kommer inte att förbättra uigurernas anseende i Kina. Det är oerhört viktigt att Rabiya Kadeer, som fått skulden för upploppen, tydligt tar avstånd från våldet i söndags på samma sätt som Dalai Lama tog avstånd från våldet i Lhasa i mars 2008. Annars kommer hon att spela direkt i händerna på den officiella kinesiska propagandan som går ut på att oroligheterna bottnar i utländsk inblandning.

Grundproblemet i Xinjiang fortsätter dock att vara bristen på respekt för uigurernas legitima missnöje med sin situation och detta går tillbaka många år i historien. Jag tror det kan vara svårt för många svenskar att inse vidden av problemet. De flesta svenskar som reser till Kina grundar sina intryck från storstäder som Peking och Shanghai, där man ofta kan se prov på en överraskande öppenhet. Många Kina-svenskar slår därför ifrån sig mycket av det de läser och hör i media om förtrycket i Tibet eller Xinjiang. Jag har själv haft liknande tendenser. För mig var vändpunkten då jag besökte Xinjiang för flera år sedan. Jag chockerades över hur bortträngda uigurerna var och vilket förakt hankineserna visade för dem. I Ürümqi - huvudstaden i uigurernas "autonoma" region - dominerade den hankinesiska kulturen totalt och i bokhandlarna var det lättare att få tag på en italiensk ordlista än ett kinesisk-uiguriskt lexikon! Och du skulle se vilka blickar jag fick från de hankinesiska butiksbiträdena när jag frågade efter böcker om uigurernas språk och kultur. När jag sedan satte mig ned för att bläddra igenom de böcker jag faktiskt fick tag på blev jag omedelbart föremål för positiv uppmärksamhet från uigurer i närheten och sedan följde samtal på bruten kinesiska.

Jag pratade också med hankineser och alla dessa samtal förändrade min bild av Kina oåterkalleligt och jag började inse att det inte bara handlar om att den kinesiska staten förtrycker uigurer. Det handlar också om att många hankineser har en mycket föraktfull inställning till minoriteter i allmänhet och uigurer i synnerhet. (Uigurernas uppfattning av hankineserna är inte så mycket bättre heller förstås, men de befinner sig i ett underläge.) Den kinesiska regeringen har en dubbel inställning till detta. Å ena sidan måste man förhindra att föraktet slår över i våld och man har gjort vissa symboliska eftergifter till uigurerna, som till exempel undantag från ettbarnspolitiken. Det är dessa eftergifter som ligger bakom påståendena att uiguerna är en bortskämd minoritet. Å andra sidan bygger den kinesiska staten på att främst hankineserna är nöjda och regeringen tvekar inte att spela på fördomar mot minoriteter när det är politiskt opportunt. Det är denna draksådd - och motreaktionen - vi nu ser resultatet av. Hans Egnell på Motpol menar att bristen på mänskliga rättigheter är ett problem för "Kina som nation, inte bara Xinjiang". Det stämmer, men regimens förtryck drabbar inte alla lika. Förtrycket känns dubbelt så tungt om du tillhör en etnisk minoritet. Det finns inte "ett Kina", utan flera, och om du vill lyckas där måste du ha fötts in i "rätt Kina".

Rapport från Ürümqi

Detta är en intressant och saklig rapport av Melissa Chan från Al-Jazeera om den gångna dagens oroligheter i Xinjiangs huvudstad.

Melissa har också en egen Twitter-logg där hon lagt in sina reflektioner om stämningen i Ürümqi. Eftersom hon är av kinesiskt ursprung har hon själv blivit utsatt för fientligheter från uigurer, samtidigt som journalister med europeiskt utseende har blivit angripna av hankineser. Hon sammanfattar: "Det finns inget rätt eller fel längre. Bara medborgargarden, hankineser och uigurer. De flesta är män, men det finns även kvinnor och barn."

Uppdatering: Newsmill har två läsvärda inlägg om Xinjiang. Det är bra att debatten kommer igång nu.

Kinabevakning reder ut begreppen

Våldsamheterna fortsätter i Ürümqi och det är nu uppenbart att händelserna är av samma dignitet som studentprotesterna i Peking 1989. Enligt DN så har nu hankineser gått ut i en vedergällningaktion mot uigurerna. SvD rapporterar att hankineser säger att "Nu är det vår tur." BBC har lagt ut intressanta rörliga bilder på en fredlig demonstration av uigurer där de konfronterar polisen. De som vill följa utvecklingen minut för minut kan följa nyhetsflödet på New Dominions Twitter-konto. I jämförelse med den totala mediablockaden efter upploppen i Tibet förra året är öppenheten mot utländska medier slående och det verkar som reportrar kan röra sig relativt fritt.

Samtidigt återstår det en hel del oklarheter kring söndagens händelser och fördelningen av det höga antalet dödsoffer. Var upploppen i söndags bara en vedergällningsaktion mot hankineser efter pogromen mot uigurer i Shaoguan den 25 juni? Eller handlade det om en fredlig protest som urartade till ett våldsamt upplopp först efter det att polisen ingrep? En rad mycket skakande vittnesskildringar och bilder har redan dykt upp på Internet, vilka tyder på att både hankineser och uigurer lidit svårt av sammanstötningarna. Det skedda är en tragedi av stora mått för alla parter.

Nätutgåvan av det officiella partiorganet Folkets dagblad har lagt upp en särskild temasida som ska föra ut budskapet att händelserna i Ürümqi bara är en resultat av uiguriska våldsverkare och separatister. Vi första anblicken kan man tycka att det är naturligt att den kinesiska regeringen kopplar på propagandamaskinen, men det är viktigt att komma ihåg att så kallade "massincidenter" med våldsinslag inträffar varje år i Kina och officiella media har faktiskt visat prov på att kunna rapportera om dessa incidenter relativt objektivt. Den kinesiska centralregeringen har också gått ut offentligt och kritiserat lokala myndigheter för att ut för hårt mot lokala protester. Rent teoretisk borde den kinesiska regeringen alltså kunnat hantera protesterna i Ürümqi på ett mer känsligt sätt, men problemet är att både den lokala regeringen i Xinjiang och den kinesiska centralregeringen domineras totalt av hankinesiska partibyråkrater som nästan helt saknar förståelse för etniska minoriteter. Många av dem har byggt sina karriärer på att kväsa både verklig och påstådd separatism. Dessutom finns det utbredda fördomar mot uigurer i Kina, vilket gör att det finns starka incitament att gå hårt fram för att tillfredsställa "folkopinionen". Det finns med andra ord inga mekanismer för att hantera etnisk oro. Och trots allt tal om "separatism" finns det i nuläget finns det inga fasta bevis för att det är fråga om en separatistisk demonstration, utan allt tyder på att oron bygger på utbrett socialt missnöje bland uigurerna. Tvärtom har Rebiya Kadeer, som den kinesiska regeringen anklagat för upploppen, för inte så länge sedan tagit avstånd från självständighet, utan istället förespråkat autonomi för uigurrena.

Händelserna i Xinjiang har provocerat fram en del intressanta reaktioner i den svenska bloggosfären. Ett par svenska bloggare på högerkanten har tagit fasta på det flesta uigurer är muslimer och kopplar händelserna till global terrorism, men det är värt att erinra sig att än så länge har inga uppenbara kopplingar avslöjats och den islamistiska rörelsen i området är svag och splittrad. Jag uppmanar dessa bloggare att läsa igenom som Xinjiang-kännaren James Millwards pamflett om separatism och fundamentalism.

LiberumWeto tror sig veta att uigurerna är en bortskämd privilegierad minoritet som lämnat fältet öppet för smarta kinesiska entreprenörer som nu tagit över Xinjiang av egen kraft. Detta är en uppfattning som bygger på en djup okunnighet om hur den regionala autonomin fungerar i Xinjiang. Det är sant att centralregeringen ger etniska minoriteter vissa fördelar, men diskrimineringen mot uigurer i närlingslivet, statsförvaltningen och utbildningen är institutionaliserad i Xinjiang. Perfekta kunskaper i kinesiska förväntas för i stort sett alla jobb och alla ledande politiska befattningar innehas av hankineser. Dessutom kan man inte bortse från den roll Folkets befrielsearmé har spelat för kolonisationen och exploateringen av Xinjiang. Jag rekommenderar LiberumWeto att läsa Human Rights Watch rapport om diskrimineringen av minoriteter i Kina.

Kinabloggen frågar sig slutligen om upploppen kan leda till att Kina delas. Det är sant att imperier brukar krackelera i periferin och bara det faktum att oron började i sydkinesiska Guangdong och sedan spred sig till Xinjiang är ett allvarligt orostecken i sig. Men vi är inte där än och mycket kan hända framöver. Här kan jag inte rekommendera annan läsning än att följa med i nyhetsflödet.

Sammanfattning av läget i Xinjiang...och en efterlysning av Reinfeldt

Nu har vidden av händelserna i Ürümqi nått den svenska pressen och svenska journalister har börjat intervjua uigurer på plats i Sverige. Vi vet fortfarande mycket litet om vad som egentligen skett bortsett från vinklade rapporter från Xinhua, uiguriska världskongressen och material som cirkulerar på Internet. De som vill följa utvecklingen via tillförlitliga källor bör hålla ett öga på China Global Times och the New Dominion. En sak är dock säker: denna händelse kommer att vara förstasidestoff för ett tag framöver. Enligt Aftonbladet har protesterna spritts till Kashgar.

Det är särskilt två saker som är slående. När protesterna bröt ut i Tibet förra året låg den officiella dödssiffran på 22 personer, vilket ansågs vara lågt tilltaget av exilgrupper. Efter gårdagens händelse har en dödssiffra på 140 personer angivits. Jämför detta med 22 bekräftade dödsoffer under protesterna i Iran i år eller den officiella dödssiffran på 241 efter massakern i Peking för tjugo år sedan. Den verkliga dödssiffran mycket väl vara betydligt högre. Än så länge vet vi inte vad som givit upphov till denna höga dödssiffra eller den etniska sammansättningen bland dödsoffren, men det finns uppgifter om att Folkets beväpnade polis skjutit in i fredliga demonstranter, vilket kan förklara det höga antalet dödsoffer. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan få ett grepp om vidden i det inträffade.

Det andra som slår en är förstås snedvridningen i den kinesiska rapporteringen. Å ena sidan låter man den autonoma regionens formella överhuvud Nur Bekri ta hand om fördömandet av Rebiya Kadeer och den exiluiguriska rörelsen. Å andra sidan tvekar inte officiella media att sända kodade meddelanden till den kinesiska allmänheten om att uigurer är våldsamma och att deras missnöje med det kinesiska styret inte har någon legitimitet. Visserligen ger man läpparnas bekännelse till "nationell enighet" över de etniska gränserna, men rapporterna fokuseras på den påstådda kopplingen till utländska grupper och våldet i protesterna, där folk ägnat sig åt att "slåss, plundra och bränna" (打砸抢烧), vilket är en klassisk propagandistisk kliché. Men rapporteringen kring det första upploppet bröt ut i Shaoguan i slutet på juni var ytterst lågmäld, trots att vi nu har relativt säkra uppgifter på att upploppet i Shaoguan hade karaktären av en pogrom mot uigurer. Detta är anmärkninsvärt. Kinesiska media ger ibland förstående publicitet till lokala protester ute i landet, men mig veterligen har kinesiska media aldrig rapporterat positivt om någon protest som letts av uigurer eller tibetaner, vare sig den varit fredlig eller inte.

Torbjörn Peterson skriver att konflikten är "ungefär den samma som den i Tibet". Jag är av en annan mening. Det är mycket som skiljer Tibet från Xinjiang. För det första har Xinjiang varit under någon form av kinesiskt styre sedan mitten på 1700-talet och till skillnad från tibetanerna kan uigurerna inte se tillbaka på någon längre period av relativ självständighet. Inte heller har de några självklara ledare att se upp till och som har tillräckligt med pondus att mana till lugn i oroliga tider. Rebiya Kadeer är på många sätt en ledare med viss resning, men hon är inte någon Dalai Lama, som åtnjuter respekt från både religiösa och icke-religiösa tibetaner.

En annan skillnad är att till skillnad från Tibet, som fram till nyligen haft en relativt homogen befolkning, så har Xinjiang alltid haft en blandad befolkning, även om uigurerna oftast varit i majoritet. Förutom uigurer och hankineser finns det bland annat uzbeker, kazaker, kirgiser, tadzjiker och det lilla folket sibe. Rent historiskt har uigurerna varit politiskt lågmälda och de största upproren i regionen har letts av uzbeker som Yaqub Beg eller kazaker som Osman Batur. Det som har förändrats sedan 1949 är att den kinesiska regeringen sponsrat en massiv invandring av hankineser till regionen, vilket har ökad den kinesiska befolkninmgsandelen från cirka 5 procent till uppemot 45 procent. Hankineserna domnerar nu i stort sett alla samhällets områden i Xinjiang, medan uigurerna håller på att förvandlas till en minoritet, vilket har gett upphov till den motsättningar vi nu ser. På många sätt är uigurerna mer trängda än tibetanerna är. De som vill läsa mer kan med fördel ta en titt på James Millwards bok om Xinjiangs historia. SvD har också en översikt över problematiken i Xinjiang.

Slutligen. Amnesty har redan gått ut och fördömt den kinesiska regeringens agerade. Men var är Reinfeldt, ordföranden i den europeiska unionen? När oroligheter Iran bröt ut ryckte Reinfeldt ut med maningar till lugn och respekt för det iranska folkets vilja. Var är han nu? Reinfeldt är just nu politisk ledare för världens viktigaste marknad och Kina en av EU största handelspartners. Ett uttalande vore på sin plats.

Oroligheterna i Ürümqi.... och Reinfeldts tystnad

Nu rapporterar den svenska pressen att det har brutit ut oroligheter i Xinjiangs huvudstad Ürümqi. Skälet till protesterna har inte framkommit, men DN hävdar att demonstrationerna uppstått som svar på upplopp i Shaoguan, Guangdong, för en tid sedan. Upploppen i Shaoguan bröt ut på grund av rykten att ett par uiguriska gästarbetare våldtagit två hankinesiska kvinnor. Detta ledde till våldsamma sammanstötningar då hankinesiska arbetare gav sig på uigurer som vedergällning för våldtäkterna. Efter ett tag kom det emellertid fram att våldtäktsryktena spritts av en arbetare som hämnd för att han blivit avskedad och protesterna rann så smånigon ut i sanden.

Jag fick först upp ögonen för oroligheterna i Shaoguan på Roland Soongs nyhetsblogg EastSouthWestNorth, där han i sin omisskännligt populistiska ton spred obekräftade rapporter från den kinesiska bloggsofären om de påstådda våldtäkterna och upploppen som följde. Min uppfattning om ESWN, som jag en gång i tiden läste regelbundet, har sjunkit allt djupare under det senaste året mycket på grund av att Soong sällan missar ett tillfälle att bedriva krypskytte mot etniska minoriteter eller demokratikämpar.

Nu återstår det att se om upploppen i Ürümqi bedarrar eller om de blir början på en större rörelse. Precis som den trovärdiga Xinjiang-bloggen New Dominion påpekar så kan vi inte utgå ifrån att protesterna bara består av uigurer eller att de riktar sig mot hankineser. Visst har uigurerna i Xinjiang mycket att vara missnöjda med, men den senaste tiden ekonomiska oro kan ge upphov till protester av annat slag. Vi måste också vara förberedda på att rapporter om oroligheterna och otrevligt bildmaterial kan spridas, vilket kan röra upp känslorna ytterligare. För oss som bloggar om Kina är det därför viktigt att hålla huvudet kallt och inte generalisera utifrån fragmentariska rapporter.

I vilket fall som helst så finns det två skäl varför vi i Sverige ska bry oss om den här nyheten. Den första är att den svenska säkerhetspolisen för en månad sedan arresterat en svensk medborgare av uiguriskt ursprung för spioneri mot uiguriska flyktingar i Sverige, vilket lett till att Sverige och Kina utvisat diplomater. Så frågan är redan på dagordningen vare sig vi vill det eller ej. För det andra har vår statsminister Fredrik Reinfeldt tagit över ordförandeklubban i EU och om protesterna i Xinjiang leder till oroligheter i samma storleksordning som i T1bet förra året kommer det att bli hans uppgift att jämka ihop en gemensam linje. På samma sätt som Frankrike hamnade i skottlinjen förra året under Sarkozys ordförandeskap så kan Sverige komma i blickfånget och redan nu riktas blickarna mot vår statsminister inför det kommande G8-mötet, där han kommer att representera Europa.

Det finns andra skäl för Reinfeldt att tänka till var han står i förhållande till Kina och det är tråkigt att det är oroligheter som gör att Kina kommer upp på löpsedlarna. Kina är en av EUs största handelspartner och unionen har ett stort underskott i sitt handelsutbyte med Kina. Trots detta har Kina mer eller mindre försvunnit från den svenska nyhetsrapporteringen och i ovannämnda SvD-rapport nämns Kina endast en gång. Jag har inte heller hört Reinfeldt säga ett ord om Kina sedan han tog över ordförandeskapet. Vad kommer han att tillföra Kina-politiken i EU? Det är dags att vi har en öppen diskussion om detta. Varför är Reinfeldt så tyst?

Uppdatering: De flesta rapporter i den svenska pressen om oroligheterna i Ürümqi kommer från TT som i sin tur verkar fått sina uppgifter från Reuters. Men om man jämför Reuters rapport med de svenska artiklarna får man lätt syn på en liten detalj. I Reuters artikel uppges det att en av de uiguriska talesmännen Dilxat Raxil, befinner sig i exil i Sverige, medan de svenska artiklarna endast slår fast att han är "talesman för den Tysklandsbaserade Uiguriska världskongressen". Med tanke på allt som tidigare skrivits om uiguriska flyktingar i svenska media undrar man hur kan det ha undgått TT att Dilxat Raxil bor i Sverige? Eller har Reuters fel? Om denne man verkligen befinner sig i Sverige så borde det väl vara ett rent kap journalistiskt sett. Det här är inte första gången den senaste tiden som den svenska pressen underlåter att rapportera svenska kopplingar till Xinjiang-relaterade nyheter, medan utländsk press ger en mer fullständig bild. Jag frågar mig varför.