Nu börjar bilden av upploppen i Xinjiang klarna. Fler trovärdiga källor uppger nu att det största antalet dödsoffer bestod av hankineser, som dödades av kringströvande uiguriska gäng i söndags. Det är mycket vi fortfarande inte vet om händelserna, men det ser nu ut som att Alex i Kina hade rätt att kalla söndagens händelser för "rasupplopp". Hur detta kunnat ske under mitt under näsan på polisen är en gåta, men Malcolm Moore från Telegraph uttrycker sin försiktiga beundran för hur polisen lyckats hålla de stridande grupperna isär. Kanske har Folkets beväpnade polis lärt sig att hantera crowd control? Det är för tidigt att säga. Som vanligt är Twitter det bästa sättet att följa utvecklingen.
Trupper har nu satts in i Ürümqi, men läget är fortfarande oroligt rapporterar Aftonbladet, SvD och DN. Hu Jintao har lämnat toppmötet i Italien för att ta itu med situationen, vilket säger en del om hur allvarligt läget är: ingen vågarlängre ta nya initiativ utan ledarens välsignelse. Wen Jiabao, den farbroderlige premiärministern, som brukar komma ut vid katastrofer har inte setts till. Wang Lequan, som har varit partisekreterare i Xinjiang sedan 1994, förväntas av många bedömare få sparken. Detta är mycket troligt, men nyckelfrågan är varför han får sparken. Är det för att han varit för "mjuk" mot uigurerna eller för "hård"? Svaret på den frågan avgör vilken politik som kommer att föras i Xinjiang den närmaste tiden. Hittills har de kinesiska ledarna inte visat prov på självrannsakan.
Men det är inte bara det kinesiska ledargarnityret som måste rannsaka sig själva. Söndagens upplopp och det höga antalet dödsoffer kommer inte att förbättra uigurernas anseende i Kina. Det är oerhört viktigt att Rabiya Kadeer, som fått skulden för upploppen, tydligt tar avstånd från våldet i söndags på samma sätt som Dalai Lama tog avstånd från våldet i Lhasa i mars 2008. Annars kommer hon att spela direkt i händerna på den officiella kinesiska propagandan som går ut på att oroligheterna bottnar i utländsk inblandning.
Grundproblemet i Xinjiang fortsätter dock att vara bristen på respekt för uigurernas legitima missnöje med sin situation och detta går tillbaka många år i historien. Jag tror det kan vara svårt för många svenskar att inse vidden av problemet. De flesta svenskar som reser till Kina grundar sina intryck från storstäder som Peking och Shanghai, där man ofta kan se prov på en överraskande öppenhet. Många Kina-svenskar slår därför ifrån sig mycket av det de läser och hör i media om förtrycket i Tibet eller Xinjiang. Jag har själv haft liknande tendenser. För mig var vändpunkten då jag besökte Xinjiang för flera år sedan. Jag chockerades över hur bortträngda uigurerna var och vilket förakt hankineserna visade för dem. I Ürümqi - huvudstaden i uigurernas "autonoma" region - dominerade den hankinesiska kulturen totalt och i bokhandlarna var det lättare att få tag på en italiensk ordlista än ett kinesisk-uiguriskt lexikon! Och du skulle se vilka blickar jag fick från de hankinesiska butiksbiträdena när jag frågade efter böcker om uigurernas språk och kultur. När jag sedan satte mig ned för att bläddra igenom de böcker jag faktiskt fick tag på blev jag omedelbart föremål för positiv uppmärksamhet från uigurer i närheten och sedan följde samtal på bruten kinesiska.
Jag pratade också med hankineser och alla dessa samtal förändrade min bild av Kina oåterkalleligt och jag började inse att det inte bara handlar om att den kinesiska staten förtrycker uigurer. Det handlar också om att många hankineser har en mycket föraktfull inställning till minoriteter i allmänhet och uigurer i synnerhet. (Uigurernas uppfattning av hankineserna är inte så mycket bättre heller förstås, men de befinner sig i ett underläge.) Den kinesiska regeringen har en dubbel inställning till detta. Å ena sidan måste man förhindra att föraktet slår över i våld och man har gjort vissa symboliska eftergifter till uigurerna, som till exempel undantag från ettbarnspolitiken. Det är dessa eftergifter som ligger bakom påståendena att uiguerna är en bortskämd minoritet. Å andra sidan bygger den kinesiska staten på att främst hankineserna är nöjda och regeringen tvekar inte att spela på fördomar mot minoriteter när det är politiskt opportunt. Det är denna draksådd - och motreaktionen - vi nu ser resultatet av. Hans Egnell på Motpol menar att bristen på mänskliga rättigheter är ett problem för "Kina som nation, inte bara Xinjiang". Det stämmer, men regimens förtryck drabbar inte alla lika. Förtrycket känns dubbelt så tungt om du tillhör en etnisk minoritet. Det finns inte "ett Kina", utan flera, och om du vill lyckas där måste du ha fötts in i "rätt Kina".
EU rekalibrerar
19 timmar sedan
6 kommentarer:
Mitt intryck är att kineserna alltid har en väldigt kluven policy gentemot stora minoriteter som tibetaner och uigurer. Å ena sidan tar man ifrån dem möjligheten till högre studier på sitt eget språk, rätten att utöva sin religion och samtidigt vara offentliganställda, slår ner på alla avvikande åsikter och kallar dem separatism, osv. Å andra sidan ger man dem vissa förmåner i form av ekonomiska bidrag och rätten att föda fler barn, samt ser ofta mellan fingrarna när det gäller "småbrottslighet" av rädsla för att skapa just den här sortens upploppssituationer. Och vad ser de vanliga han-kineserna? Naturligtvis bara bidragen och förmånerna. Och så blir de förbannade för att minoriteterna klagar. Ungefär som när man tycker att flyktingar i Sverige inte ska gnälla utan vara tacksamma för att de får bidrag, utan att förstå att problemet just är att man inte får jobb utan blir beroende av bidrag istället (att situationen i övrigt inte går att jämföra med den i Xinjiang eller Tibet är en annan sak).
Kluven är ordet! Jag undrar också hur mycket av förmånerna som genomförs i praktiken, till exempel den ökända politiken att vara mild mot "minoritetsbrottslingar" (两少一宽).
En annan sak som många glömmer är att Folkrepublikens första trettio år gick hårt åt minoriteterna. När man genomförde landreformer och upplöste moskéer och tempel förstörde man stora delar av uighurernas och tibetanernas ekonomiska förutsättningar. Ekonomisk tillväxt behöver starka institutioner, men när man började bygga upp ekonomin igen tillät man inte att minoriteter fick bygga sina egna institutioner. Istället har man pådyvlat dem institutioner uppifrån. Det är ett slags strukturell diskriminering som inte syns med blotta ögat.
"Jag undrar också hur mycket av förmånerna som genomförs i praktiken, till exempel den ökända politiken att vara mild mot "minoritetsbrottslingar" (两少一宽)"
The riots have sparked discussions about Central Document [1984] 5, on which the liangshao yikuan is based. As you can imagine, some hold that the use of more favourable standards on minorities is unfair, because it allows these “främlingar” to pollute “our society” with crime, drugs and diseases. (I am trying to be ironic)
In reality the liangshao yikuan does not necessarily result in a more lenient treatment. I quickly explain why (I have to go):
First.
Part of the rationale of Central Document [1984] 5 lies in finding a balance between minorities' religious beliefs and the law.
From this point of view, the document may have provided some guarantees to freedom of religion. Ironic but true.
Example: provided certain conditions are met, the Sharia allows polygamy. The PRC Criminal Law does not (art. 258). What do we do if a Muslim citizen marries two women? Do we apply the criminal law, thereby infringing upon his rights? Do we allow polygamy, thereby neglecting the application of the criminal law? (Readers interested in the topic may have a look at Samuel Chapman’s Poligamy bigamy and human rights law (2001)) The liangshao yichuan came into existence to try and provide feasible solutions to these and similar problems.
In some cases, though, the remedy was worse than the disease. Because this policy contributed to the stereotyping of minorities as savage, violent, sexist, backwards and so on. I am not referring to polygamy, but to the ingrained beliefs that certain minorities regard rape, murder etc. as something admissible both on cultural and moral grounds. The literature on crimes by ethnic and religious minorities provides examples of such stereotyping. (sic!) (www.cnki.net)
Second - “少捕, 少杀, 从宽 ”
The liangshao does not leave crimes unpunished. Legal doctrine has interpreted this policy as suggesting:
a. the use of alternative punishments, if possible. For the most part, these “alternative punishments” still entail a deprivation or a limitation of personal freedom.
b. the use of death penalty with a reprieve instead of the death penalty with immediate execution, whenever possible. This is in line with the PRC policy to reduce use of the death penalty. Reduce, not eliminate.
c. the use of minimum statutory penalties, instead of maximum ones, if possible.
So false imprisonment may be punished with criminal detention instead of 3 years imprisonment, abduction with 10 years imprisonment instead than a life sentence and so on.
.
I am painting a very simple picture, of course. One should also consider what charges have been levied in the case, who the parties involved are, to what ethnic group they belong , the degree of social damage caused by a given conduct, etc.
Third – liangshao yikuan, administrative detention and anti-terrorism legislation
The liangshao is understood as referring mostly to criminal law.
But, the judge still enjoys a broad discretion on whether to follow this policy or not. Much will depend on the concrete case you are judging.
A policy is by definition something flexible – you follow it only if it’s convenient for you.
When it’s not, you overlook it, and use the more formal elements of the criminal justice system instead.
Provisions on crimes of terrorism override the liangshao yikuan. This is both because of political and strictly formal reasons. First, matters of national security and territorial integrity are involved. Second, the liangshao yikuan is not based on a national-level law. Provisions on crimes of terrorism are (114, 115, 120, 125, 127, 291 Criminal Law).
The liangshao yikuan does not limit the use of administrative detention powers. Therefore, you can still use re-education through labour etc. on members of minorities. If strictly adhered to (which is not really the case), this policy may increase the use of administrative detention vis a vis criminal detention.
The liangshao yikuan seems to have been disregarded whenever yanda campaigns, concerted struggles etc. were launched in Xinjiang
Hur vet man vad som är sant då? Uigurerna verkar iaf vara snabba med att spela offer.
Vet man att Uigurerna är ursprungsbefolkning eller är de bara i majoritet?? Att ett folk skaffat sig befolkningsmajoritet är ju inget själ att bli fria från landet de tillhör! Att de är muslimer gör mig mycket misstänksam, eftersom de då kanske följer den röda tråden som sker på många håll i världen när det gäller att föröka sig och sen bestämma lagarna där man är flest.
Skicka en kommentar