Idag för 20 år sedan: Folkets dagblad gör ett utspel

Idag timar ytterligare en tjugoårsdag av en viktig vändpunkt i studentrörelsen i Peking. För exakt tjugo år sedan publicerade den officiella partitidningen Folkets dagblad en ledare i vilken studentprotsterna på Himmelska fridens torg i vilken fördömdes som en kontrarevolutionär. Fyra dagar tidigare hade ledare för olika studentorganisationer förgäves försökt presentera ett reformupprop till partiet framför Folkets stora hall, där en minneshögtid för Hu Yaobang hölls. Partiledningen vägrade att ta emot studentdelegationen, men händelsen fick stor uppmärksamhet och bidrog till att ytterligare öka det folkliga stödet för studentprotesterna, som pågått i flera dagar sedan Hu Yaobangs död blev känd.

Att bli stämplad som kontrarevolutionär i Kina innebär att man blivit bannlyst och att det inte finns någon väg tillbaka. Men istället för att avskräcka studentrörelsen blev ledaren från den 26 april en katalysator för rörelsen, som nu fick en ny samlingspunkt och ny kraft att fortsätta framåt. I de dagar som följde blev "26 april-ledaren" (si er ba shelun) föremål för starka protester från flera håll.

Detta om detta. När jag nu länkat till The Gate of Heavenly Peace vill jag göra mina läsare uppmärksammade på att Chai Ling, en av ledarna för studentrörelsen hotar att stämma bolaget som ligger bakom webbsajten och dokumentärfilmen med samma namn. Av allt att döma är detta ett slags vedergällning mot att Chai framstått i en inte allt för trevlig dager i dokumentären. För mer om detta, läs följande appell.

Orientalism i ny tappning

Jag har tidigare skrivit om hur den kinesiska regeringen våldfört sig på det kinesiska kulturarvet och nu har Lars Ellström lagt upp ett inlägg om det kinesiska rivningsraseriet på Utrikesbloggen, vilket föranleder mig att ta upp frågan på nytt. Även om han inte försvarar den kulturella vandalismen i sig, så hänger sig Ellström åt klassiska bortförklaringar som inte borde anstå en sinolog:

Det har hörts väldigt få protester mot senare års grävskopsraseri i Beijing och andra städer då stadsdelar försvunnit och ersatts med kromiga och glasiga kontorsskrapor och bostadsrätter. Man tycks heller inte reflektera särskilt mycket över om de nya byggnaderna är vackra eller ändamålsenliga. Nytt är bra, helt enkelt.

Det påminner om kulturrevolutionen 1966-76. Då gick rödgardister till storms mot gamla monument och minnesmärken under slagordet ”po jiu li xin”, ”krossa det gamla, bygg det nya”.

Längre ned fortsätter Ellström:

Blickar man bakåt i historien möter man en förvirrande motsägelsefull bild. Å ena sidan finns där en djup respekt och vördnad för de klassiska filosofiska texterna, främst de konfucianska, och deras uttolkare i litteratur och konst. I det avseendet har stor möda lagts ned på att bevara kulturarvet.

Å andra sidan möter man nonchalans eller till och med destruktivt egenintresse om man begrundar hur minnesmärken har behandlats i gångna tider. Redan den förste Oin-kejsaren, som på 200-talet före vår tideräkning etablerade det kinesiska kejsardömet, lade grunden för sitt verk genom att först riva föregångarnas byggnader och monument.

Detta är den klassiska bortförklaringen. "Kineser i allmänhet" bryr sig inte om vård av kulturminnesmärken, titta bara på den förste kejsaren av Kina eller på kulturrevolutionen. Smaka på den generaliseringen. Tänk i fall någon skulle förklara kulturell förstörelse i Tyskland med hänvisningar till den germanska invasionerna under folkvandringstiden och nazitidens framfart. Jag tror att de flesta av oss skulle sluta lyssna. Men när det gäller Kina kan en sinolog hoppa från 200 f.Kr. till 1970 e.Kr. och förvänta sig att folk går på det. Det är så dumt att man blir mållös.

Men, har inte allt fler kineser protesterat mot rivningarna? Förvisso, men det finns en förklaring till detta, menar Ellström:

De få protesterna kommer från utlänningar och från en del kinesiska konstnärer och andra som har influerats av västerländska tankar om kulturarv. Mina nya grannar är både unga entusiastiska kineser och engagerade västerlänningar som tillsammans försöker göra gott. De får finansiellt stöd från utländska kulturengagerade företag.

Här har vi den orientalistiska myten i sin senaste inkarnation. All verklig förändring i Kina beror på stimulans utifrån, från oss västerlänningar. När kineser river statsmurar och bygger motorvägar är det västerländsk påverkan. När kineser vill skydda sitt kulturarv har de bara lånat sina idéer av oss.

Nåväl. Om folk vill tro att kineser "i allmänhet" är kulturella vandaler, så får de väl tro det. Själv noterar jag att allt fler kineser ute i cyberrymden börjar inse vad som håller på att ske. Och det är en insikt de själva kommit fram till.

EUs Kinapolitik döms ut i ny rapport

Den 7 juni hålls valet till Europaparlamentet och den 1 juli tar Sverige över ordförandeskapet i EU från Tjeckien. Så om det fanns något tillfälle att diskutera EU-frågor så borde det vara nu. Men om man läser den svenska pressen kan man lätt få uppfattningen att det som berör de svenska väljarna mest är rätten att ladda ned musik och filmer gratis på nätet. Jag är tämligen agnostisk i IPRED-frågan, men det är ändå ironiskt att det är just i Sverige - där musikindustrin utgör en mätbar del av bruttonationalprodukten - som det verkar finnas störst motstånd mot idén att man ska betala för sin musikkonsumtion. Och det är minst sagt anmärkningsvärt att de större europeiska frågorna lyser med sin frånvaro i media när Europa står inför den allvarligaste ekonomiska krisen sedan andra världskriget och Sverige står på tur att ta över ordförandeklubban.

Det går inte att diskutera den globala ekonomiska krisen utan att beröra Kinas växande ekonomiska och politiska makt och det är därför mycket lägligt att den europeiska tankesmedjan ECFR i dagarna kommit ut med en rapport om EUs förhållande till Kina. Rapporten är en svidande uppgörelse med EUs oförmåga att anpassa sin Kinapolitik till det faktum att landet nu är på god väg att bli en ekonomisk och diplomatisk supermakt. Enligt de två författarna John Fox och François Godement lever Europas politiker fortfarande i den självbelåtna, och litet nedlåtande, vanföreställningen från 80-talet att Kina är ett vanligt u-land som man kan påverka i mer liberal riktning genom öppna marknader och ett förbehållslöst engagemang på alla nivåer.

Tvärtemot förhoppningarna att Kina skulle öppna både sitt politiska och ekonomiska system efter landet släppts in i världshandelsorganisationen WTO 2001, så har den kinesiska regeringen inte gjort det lättare för utländska företag att verka i Kina. EUs handelsunderskott med Kina har bara ökat trots att EU nu har passerat USA som Kinas största handelspartner. Dessutom har den kinesiska regeringen blivit betydligt bättre på att manipulera det öppna politiska systemet i Europa till sin fördel, samtidigt som det kinesiska politiska systemet effektivt utesluter utlänningar från någon som helst insyn eller inflytande. Och det politiska förtrycket på hemmaplan i Kina har ökat de senaste åren, inte minskat.

På område efter område - handelsbalansen, klimatfrågorna, Afrika-politiken, de mänskliga rättigheterna - har den kinesiska regeringen öppet utmanat de europeiska politikerna och utnyttjat sprickor mellan dem. I det sammanhanget går Kinas hatkampanj mot den franske presidenten Sarkozy inte så mycket ut på att fördöma presidentens möte med Dalai Lama som att undvika en öppen diskussion om den ojämna handelsbalansen mellan EU och Kina. Och det ser ut som att den kinesiska regeringen har lyckats. Istället för att sluta upp bakom Frankrike så har andra europeiska länder försökt utnyttja det franska dödläget med Kina för att tillskansa sig ekonomiska fördelar, fördelar som till det stora hela ha uteblivit då den kinesiska regeringen är ovillig att gynna enskilda länder på längre sikt. Tvärtemot rådande sinologiska konsensus tycks den kinesiska regeringen lyssna mer på länder som är orubbligt kritiska mot Kinas politik i Tibet, som Polen och Tjeckien, än på länder som ofta bytt hållning i frågan, som Frankrike och Storbritannien.

Fox och Godement drar slutsatsen att det är dags att ifrågasätta den rådande europeiska inställningen att ökad frihandel är ett mål i sig och att man fortsätta att öka den ekonomiska samarbetet med Kina utan att be om motprestationer. Även om författarna inte förespråkar att Kina ska isoleras som under Kalla krigets första år så förslår de att EU ska enas bakom en Kinapolitik som ställer krav på Kina och som villkorar ökad kinesisk tillgång till den europeiska marknaden med motsvarande eftergifter i Kina. Dessutom förespråkar författarna att EU inte viker undan i sin kritik av Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Detta är en rapport som borde uppmärksammas i svenska media i samband med att Sverige nu tar över ordförandeskapet i EU och oundvikligen kommer att tvingas ta ställning till hur man ska handskas med den kinesiska regeringens allt aggressivare utrikespolitik. Jag rekommenderar den till var och en som intresserar sig för Europas förhållande till Kina.

Idag för 20 år sedan: Hu Yaobang avlider

Idag är det 20 år sedan Hu Yaobang, den avsatte generalsekreteraren i Kinas kommunistiska parti, avled efter en hjärtattack under ett sammanträde med partiets politbyrå. Den dåvarande borgmästaren i Shanghai, Jiang Zemin, försökte ge honom hjärt- och lungräddning, men Hus liv gick inte att rädda.

Hu var en gammal partiveteran från den Långa marschen som länge levt i skymundan i partiet. Under de tidiga reformåren på 1980-talet blev han en av Deng Xiaopings handgångna män och han gjorde sig snabbt känd för sin rättframma still och sin pragmatiska hållning i ideologiska och ekonomiska frågor. Han var inte bara en övertygad förespråkare för djärva ekonomiska reformer, han intog också en praktisk hållning i minoritetsfrågorna och reste vid ett tillfälle personligen ned till Lhasa för att reda ut motsättningarna efter Kulturrevolutionen, som varat längre där än på andra håll. Hu blev snabbt en hatad symbol för Dengs kursändring bland mer konservativa element i partiledningen och när studentdemonstrationer bröt ut i Peking 1986 fick Hu skulden och avsattes som generalsekreterare i partiet. Men han fick som sagt sitta kvar i politbyrån.

Trots att Hu aldrig varit någon övertygad förespråkare för radikala politiska reformer blev han en symbol bland många reformivrare och hans plötsliga död blev startskottet för det som skulle utvecklas till demokratirörelsen 1989.

Den kommade krisen i Kina...eller?

Ola Wong skriver som vanligt tänkvärt om västvärldens besatthet av frågan när Kina kommer att kollapsa, samtidigt som samma västvärld står på knäna i ekonomiska problem. Motpol stämmer in i ett vältaligt inlägg på samma tema.

Jag har skrivit om detta förut, men min första reaktion på diskussionen om Kinas förestående kollaps är att det är en ganska naturlig frågeställning oavsett väderleken. Om man blickar tillbaka hundra eller tvåhundra år, så är det slående hur den historiska utvecklingen med regelbundna mellanrum punkterats med enorma kriser. Det är möjligt att Kina för en gångs skull lyckats övervinna historien, men blott det faktum att det finns en förväntan att allt kommer att ta slut abrupt kan skapa kriser i sig. Och när jag talar om förväntningar är det inte västvärlden jag talar om, utan det sätt som många kineser förhåller sig till begreppet "social oro". Tala med vilken taxichaufför som helst i Peking eller Shanghai, så kommer du få höra idel domedagsprofetior.

Ett annat problem är siffermanin. Om man vill förminska ett problem i Kina så delar man den givna storheten med 1,3 miljarder och får fram en pyttesiffra som ska uttrycka något:

"20 miljoner nya arbetslösa?"
"Ja, men det är i ett land med 1,3 miljarrrder invånare."
"Det har du rätt i."

Naturligtvis är 20 miljoner delat med 1,3 miljarder en försvinnande siffra, men den verkliga frågan är var dessa 20 miljoner befinner sig, hur snabbt de blivit arbetslösa och vart de är på väg. 20 miljoner nya arbetslösa jämt fördelat mellan Kinas fyra största städer är en katastrof. Samma antal människor utspritt över landsbygden är en nullitet.

Och om man sedan vill förstora ett problem, då multiplicerar man med samma siffra. En variant på detta är myten om den kinesiska marknaden, vars 2,6 miljarder armhålor ska frälsa varje deodoranttillverkare från konkurs. En annan variant vi hört intill leda det gångna året är:

"Är det inte synd att så många kineser stödjer regeringens syn i Tibetfrågan?"
"Jo, men vad gör man när man har 1,3 miljarrrder invånare emot sig."
"Det tänkte jag inte på."

Felet i detta resonemang ligger dels i det falska antagandet att majoritetens tystnad tolkas som bifall, dels i missuppfattningen att majoriteter har rätt att förtrycka minoriteter. Ingen vettigt tänkande människa skulle acceptera resonemanget det var rätt av förre presidenten Bush att starta fånglägret på Kuba för att han hade en majoritet av befolkningen bakom sig. Till syvende og sidst handlar det om vad man själv tycker, inte vad en imaginär grupp på 1,3 miljarder människor anses tycka.

Slutligen tror jag att det är fel att tro att en drastiskt försämrad ekonomisk situation per automatik leder till ökad social oro eller att en förbättrad ekonomi dämpar socialt missnöje. Vilken sociolog eller ekonom som helst kan förklara att något sådant entydigt samband inte existerar. Det handlar om förväntningar och de subjektiva upplevelsen. När franska studenter och arbetare tog till gatorna i maj 1968 var det just det ökade välståndet som gav dem förväntningar om en ännu bättre levnadsstandard. Omvänt ledde inte den svenska 90-talskrisen till några större strejker eller protester.

Så i brist på ett genombrott i samhällsvetenskaperna som hjälper oss att förutsäga samhällsutvecklingen i detalj får vi nöja oss med dåliga prognoser som alltid visar sig vara fel i efterhand. Själv kommer jag hålla utkik efter svarta svanar.

Roliga timmen

Som litet avkoppling vill jag bjuda på en snutt av Xue Cuns antipoetiska mästerverk "Wao yao hui Tangshan". Mycket nöje!

Nej till kinesiskt ägande av Volvo och Saab

Ryktena att den kinesiska storkoncernen Geely ska ta över Volvo och/eller Saab fortsätter, men dementeras kraftigt av experter på olika håll. Jag har tidigare uttryckt mig försiktigt positiv till att den svenska bilindustrin skulle tas över av kinesiska ägare, men jag har efter moget övervägande ändrat min uppfattning. Skälet till detta är att den kinesiska staten aldrig skulle gå med på att sälja en viktig del av sin fordonsindustri, om förhållandena var motsatta och ett utländskt företag stod som köpare.

Det finns flera exempel på detta. Förra månaden blockerade den kinesiska staten en uppgörelse som skulle gjort det möjligt för Coca Cola att ta över den kinesiska dryckesjätten Huiyuan. Den officiella förklaringen till detta var att den kinesiska staten befarade att Coca Cola skulle uppnå monopolställning på den kinesiska marknaden, men det verkliga skälet är just att det inte är den kinesiska regeringens linje att låta utländska företag ta över viktiga kinesiska industrier, vilket China Law Blog påpekat i ett viktigt inlägg i frågan. Den misslyckade uppgörelsen har lett till att australienska politiker nu dragit öronen åt sig och blivit mer skeptiska till att låta kinesiska företag köpa upp australiensiska naturtillgångar.

Det finns olika infallsvinklar på den här frågan och jag är fullt medveten om att det finns starka anti-kinesiska stämningar i både USA och Australien som gärna dra nytta av sådana här nyheter. Men den kinesiska regeringen tycker om att tala om "jämlikhet" och "ömsesidighet" i sin utrikespolitik och dess vägran rimmar illa med den inställningen. Tvärtom kan vi skönja en obehaglig ekonomisk nationalism under ytan, något som USA fått mycket kritik för i andra sammanhang. Om den kinesiska staten inte anser att det ligger i kinesiska intressen att låta utländska företag ta över viktiga kinesiska koncerner, så borde vi också fråga oss om det ligger i svenskt intresse att låta kinesiska företag köpa upp svenska företag. Den officiella kinesiska inställningen vittnar om ett enkelt nollsummetänkande som är vanligt i affärssammanhang i Kina och det den svenska fordonsindustrin behöver är långsiktigt ägande. Detta gör att jag tills vidare ställer mig avvisande till kinesiskt ägande i den svenska fordonsindustrin.

Ofrivillig och verklig humor

Nu i helgen timade den officiellt utkommenderade högtiden "de livegnas befrielsedag", vilket bemötts med idel syrliga kommentarer runt om på Internet. Själv tyckte jag att jag sagt allt som bör sägas om denna propagandafars, men av en slump hittade jag ett YouTube-klipp av den obegripligt smaklösa TV-showen som CCTV sände för att fira den nya helgdagen. Ibland är kinesisk propaganda så grotesk att den blir en parodi på sig själv och man undrar nästan om de fått hjälp från The Onion för att förhöja den komiska effekten. Så min enda kommentar är att lägga in ett klipp av TV-programmet jämte en skämtnyhet från The Onion och fråga alla läsare av denna blogg vilken som är roligast?