"Det handlar inte om ekonomin, dumbom!"

Det ser alltså ut som att Spyker räddar Saab från nedläggning, vilket är ett mycket välkommet besked om det visar sig stämma. Affären hade aldrig varit möjlig om det inte fanns så många Saab-ägare som ställde upp på sin bil och om inte Saabs anställda gick man hur huse för att protestera mot GM:s nedläggningplaner. Ett bilmärke som har så starkt folkligt stöd borde gå att göra lönsamt med rätt ägare. Även om GM helst hade velat likvidera företaget drog man förmodligen slutsatsen att det kunde skada GM:s anseende om man genomförde likvidationen.

Det finns lärdomar att dra ur detta drama, som hade blivit mycket kortare om staten tagit sitt ansvar. Som jag tidigare sagt på denna blogg är det på tiden att vi får en regering som har en riktigt industripolitik. Alliansen har visat med all önskvärd tydlighet att man inte har några som helst visioner för svensk industri, utan istället upprepat mantrat att staten inte ska äga industrier och spritt uppfattningen att "marknaden" kan lösa alla sysselsättningsproblem. Precis som Robert Collin påpekat på sin blogg finns det exempel på lyckade statliga investeringar i bilindustrin och detta har kunnat ske därför att till exempel de tyska och franska regeringarna inser att det är ett nationellt intresse att behålla kompetensen och arbetstillfällena. Naturligtvis ska staten inte hålla förlustbringande näringar under armarna hur länge som helst, men det är statens uppgift att skydda inhemska arbetstillfällen och viktig kompetens från att försvinna ur landet när ekonomin genomlider en konjunktursvacka. Nu ser det ut som att Saab kommer att kunna räddas från nedläggning utan statligt ägande, vilket naturligtvis är välkommet, men den svenska övertron på att marknaden kan lösa alla problem riskerar att undergräva Sveriges ställning som industrination.

Den svenska interventionen i varvsindustrin brukar tas upp som exempel på varför staten inte ska äga företag, men det är mer ett exempel på en dåligt genomförd statlig satsning. Tydligen finns det andra länder som lyckas klara av konststycket att stötta sin industri och det kanske är på tiden att vi lär av dem. Är det någon som på allvar tror att Sydkorea hade kunnat konkurrera ut den svenska varvindustrin och köpa Kockumskranen om deras varvsindustri inte hade haft staten bakom sig? Det är tydligen bara i Sverige som man tror på den nyliberala dogmen att staten under inga omständigheter ska gå in som ägare. I resten av världen, inte minst i Asien, finns det framsynta regeringar som kan gå in som långsiktiga ägare när så behövs och på annat sätt stötta den inhemska industrin. Om den svenska staten hade visat mer intresse för fordonsindustrin hade man förmodligen gått in för att konsolidera och slå samman Volvo och Saab, något som hade kunnat ge den svenska bilindustrin styrkraft enligt en ekonom.

Och om det finns något land i världen där statlig inblandning lett till ekonomisk expansion på sikt så är det Kina, som aldrig hade varit där det är nu om inte den kinesiska staten spelat ut sina kort rätt. Den kinesiska regeringen är välkänd för att göra strategiska och icke-ekonomiska överväganden när man gör utländska förvärv och det är just ett sådant övervägande - att få tillgång till svenskt teknologiskt kunnande - som kommer att fälla avgörandet om den kinesiska staten väger att stödja Geelys köp av Volvo. Eller som en amerikansk affärsbloggare uttryckte saken: "Det handlar inte om ekonomin, dumbom!"

Det är dags att Alliansen och oppositionen vaknar upp och inser att vi håller på att släppa in en aktör på i den svenska industrin som tänker mycket långsiktigt och politiskt med sina planer att ta över ett svenskt bilmärke. Det är bara det att i de planerna ingår det sannolikt inte att behålla arbetstillfällen i Sverige. Inte för att Geely eller den kinesiska staten är onda i sig, men för att de ser till sina egna intressen. Då ska vi se till våra intressen också. Än är det inte för sent.