Vinden vänder: en genomgång

Ett år innan de Olympiska spelen hölls i Peking gav den amerikanske journalisten ut boken The China Fantasy, där han skarpt kritiserade den gängse uppfattningen att Kinas ekonomiska öppnande betydde att landet obevekligen rörde sig mot ett politiskt öppnande. Han menade att denna uppfattning byggde på felaktiga antagangen om den kinesiska regimens natur och varnade för att den amerikanska politiken gentemot Kina stred mot USAs och Europas långsiktiga politiska intressen. (För en genomgång på svenska, se Blå Lotus.) När boken kom ut uppfattades hans ställningstaganden som ganska extrema och många av de Kinaexperter som pekades ut av Mann reagerade inte helt oväntat mycket negativt på hans bok.

Nu, bara tre år senare, sker en vindkantring i opinionen beträffande Kina och James Manns bok ligger ganska nära det nya konsensus som håller på att växa fram. Nästan varje dag kan man studera hur olika tyckare, som tidigare gjort sig kända för sin balanserade hållning gentemot Kina, yttrar mycket skarpa ord om den politiska utvecklingen i Kina. Jag har redan nämnt den amerikanske journalisten James Fallows. För ett knappt halvår sedan hade han ett mycket animerat åsiktsutbyte med den kände skotske historikern Niall Ferguson om Kinas och USAs ömsesidiga beroende var på väg mot ett sammanbrott, där Fallows menade att relationen var alldeles för stark och uthållig för att något sådant skulle kunna inträffa. Nu, i mitten på januari 2010, jämför samme Fallows den kinesiska ledningen med Bush-Cheney-administrationen. Dra era egna slutsatser.

Sedan har vi den affärsjuridiska bloggen China Law Blog, som gjort sig känd för att vara nyktert opolitisk i sin syn på affärsklimatet i Kina. För ett par dagar sedan lade de upp ett inlägg där de beskriver hur den kinesiska regeringens tycks ha drabbats av stormaktshybris i sitt förhållande till omvärlden och hur detta märkbart försämrat möjligheterna att göra affärer i Kina de senaste månaderna. Och som om detta inte var nedslående nog stödjer bloggen sitt resonemang på en annan blogg, som hävdar att Kina nu lämnat Deng Xiaopings lågmälda utrikespolitik gång för alla. Även de svenska pressen har börjat haka på trenden och i dagarna publicerade Aftonbladet en svensk översättning av Mark Lynas ögonvittnesskildring av Kinas agerande i Köpenhamn.

Häromdagen publicerade den respekterade politiske kommentatorn Gideon Rachman en mycket pessimistisk kolumn om USAs (och omvärldens) förhållande till Kina. Han menar att en öppen brytning mellan USA och Kina är oundviklig av både handelspolitiska och inrikespolitiska skäl. De senaste veckornas händelser visar enligt Rachman att USAs mer än trettioåriga politik att engagera Kina i världssamfundet har misslyckats och istället lett till att USA främjat utvecklingen av en stark leninistisk rival som hotar amerikanska intressen. Om inte Kina justerar sin utrikespolitik riskerar de att en stark "anti-kinesisk" opinion utvecklas i USA som kommer det göra politiskt omöjligt för den amerikanske presidenten att upprätthålla den nuvarande politiken. Det finns tyvärr mycket som tyder på att Rachman har rätt.

Den dåliga nyheten är att det kinesiska politiska systemet inte är utformat för att klara av sådana här omställningar. I andra länder leder utrikespolitiska motgångar förr eller senare till att andra delar av det politiska systemet fångar upp kritiken och antingen fäller den sittande regeringen eller tvingar den att ändra inriktning. Men den kinesiska staten tillåter inte alternativa maktcentra och den kinesiska regeringen är inte känd för att ta till sig av kritik, vare sig den kommer innifrån eller utifrån. Om USA skulle införa strafftullar på kinesiska varor eller framtvinga revalvering av den kinesiska valutan är det sannolikt att den kinesiska regeringen sätter igång ytterligare en hatkampanj som syftar till att övertyga det egna folket att Kina är omgivet av fiender. Vi har sett det förut och vi kommer att se det igen.

Den goda nyheten är att det finns tecken som tyder på att det sker en omsvängning även i den kinesiska folkopinionen, vilket sätter gränser för hur långt den kinesiska regeringen kan gå i att skylla sina misslyckanden på omvärlden. När Google hotade med att dra sig ut ur Kina började många kinesiska ungdomar ställa fram begravningsblommor utanför Googles huvudkontor i Peking. Detta är förmodligen samma ungdomar som demonstrerade till stöd för den egna regeringen inför OS 2008, vilket visar hur snabbt vinden kan vända även i Kina. Det är omöjligt att veta i vilken grad de kinesiska protestyttringarna reflekterar en allmän opinion, men det är inte det som är poängen. Den kinesiska regeringen är beroende av att ingen ifrågasätter dess auktoritet öppet och Googles utspel har blottat en svaghet i regimens grepp om det egna folket. Därför är jag både pessimist och optimist. Jag tvivlar på att kommunistpartiet kommer att förmå sig att göra några större politiska eftergifter. Men jag tror inte att man kan räkna ut det kinesiska folket som passivt och opolitiskt längre.