onsdag 6 januari 2010

Har Kina blivit en syndabock?

I kölvattnet på det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn har det utväxlats hårda ord mellan olika länder, som nu vill kasta skulden på varandra. Storbritannien tog täten i debatten pekade ut Kina som en av de stora stötestenarna och en engelsk miljöaktivist gav en ögonvittnesskildring som målade Kina i en minst sagt dålig dager. Trycket på Kina gjorde att Xinhua kände sig föranlett att publicera sin version av händelseförloppet

Nu när dammet lagt sig och ersatts av ett tjock snötäcke, som tycks beljuga alla förutsägelser om global uppvärmning, så finns det skäl att fundera på om Kina inte fått bli syndabock för ett alldeles för komplex beslutsfattande. Nyligen har två journalister i en analys visat hur Indien och Kina betraktade mötet ur ett strikt geopolitiskt perspektiv och lyckades skapa en tillfällig allians för att främja det man uppfattade som sina intressen. Enligt denna analys var USA och EU så inställda på att vinna över Kina att man glömde bort att ta Indien på allvar, som istället allierade sig med Kina för att signalera att man inte gick i västländernas ledband.

Den brittiske Kina-experten Jonathan Fenby har i en kolumn hävdat att västerländska politiker har en dålig förståelse för hur beslutsfattandet egentligen går till i Kina. Enligt honom kan inte kinesiska ledare på hög nivå längre fatta beslut på egen hand som på Maos och Dengs tid, istället fattas alla viktiga beslut genom konsensus i politbyrån och dess ständiga utskott. Detta innebar att Wen Jiabao inte hade något mandat att förhandla i Köpenhamn utan helt enkelt var där för att meddela väst Kinas ståndpunkt och sedan resa hem. Med andra ord har den ökade mångfalden inom kommunistpartet gjort partiet mindre flexibelt i sitt beslutsfattande! På den akademiska bloggen ChinaBeat gör Zhou Yu en rad intressanta iakttagelser i sin analys av publiciteten kring Köpenhamnsmötet. Bland annat hävdar Zhou helt riktigt att Kinas vägran att ställa upp på konkreta mål i avtalet inte på något sätt förhindrade västländerna från att sätta upp egna mål. Slutligen spekulerar The Guardian att en av Kinas chefsförhandlare He Yafei fått sparken på grund av sitt klumpiga agerande i Köpenhamn.

Jag har redan tidigare framhållit att man inte kan lasta Kina ensamt för mötets magra resultat. USAs konsekventa vägran att ens erkänna problematiken kring koldioxidutsläppen och strävan att underminera Kyotoavtalet har skapat en dåligt exempel och lett till mycket upprörda känslor. Det finns också en delvis befogad rädsla för att gå ut allt för hårt mot den kinesiska regeringen, inte minst med tanke på hur litet vi egentligen vet om hur beslut fattas i kommunistpartiet. Kinesiska politiker är kända för att inta kompromisslösa ställningar och många befarar att en alltför hård hållning gentemot den kinesiska ledningen försvagar de "reformvänliga" krafterna i partiet (vilka de nu skulle vara).

Det går dock inte att bortse ifrån att Kina idag - med benägen hjälp från västvärlden - kunnat bli världens tredje största ekonomi och nu är det land som släpper ut mest växthusgaser i absoluta termer. Indien agerade verkligen inte särskilt föredömligt på klimatmötet, men jag tycker inte att vi kan vara lika hårda mot Indien som vi borde vara mot Kina. Till skillnad från Indien är Kina en politisk och ekonomisk stormakt som sitter i FN:s säkerhetsråd och vars regionala ställning är mer eller mindre ohotad. Omvärlden har väntat i årtionden på att Kina ska börja delta i ett globalt ledarskap och mycket av ilskan bottnar i att dessa förhoppningar åter har svikits. Massor av tjänstemän och akademiker har vigt sina karriärer åt att lotsa in Kina i världssamfundet och bereda väg för Kina i Världshandelsorganisationen och Olympiska spelen. Eftergifter som västländer aldrig hade varit beredda att ge till det gamla Sovjetunionen gavs till Kina i tron att kineserna skulle återgälda detta med ett ökat ansvarstagande och mer öppenhet. Man kan diskutera vilka felberäkningar olika västerländska regeringar har gjort och hur det politiska systemet hämmar kinesiska beslutsfattare, men det anstår inte en ansvarstagande stormakt att förvandla en så pass viktig fråga som klimatfrågan till en geopolitisk spelbricka.

Det alltså råder en förtroendekris och det är därför inte ett dugg konstigt att skarpa röster höjs mot Kina just nu. USA har länge fått stå för allt som är gott eller ont i världen och i takt med USAs minskande roll i världen är det naturligt att andra länder som Kina nu granskas med en annan måttstock. Kritiken är ett tecken på att vi tar Kina på allvar, därför att Kina inverkar i våra liv. Kanske är det så att Kina har blivit en syndabock, men det ingår i arbetsbeskrivningen för en stormakt. Det är bara att gilla läget eller tagga ned.

2 kommentarer:

Chen sa...

Jag befinner mig i Hanoi just nu, och ärligt talat, när man kommer hit inser man att jorden är på väg mot sin undergång. Alla dessa miljoner människor, motorcyklar, bilar och allt skräp som bara kastas överallt utan något som helst miljötänkande. Hur det ska gå att fixa detta går knappt att föreställa sig. Och Hanoi är ju inte precis den enda staden i världen som ser ut så här. Våra miljöproblem i Sverige framstår som minimala i jämförelse. Man blir litet deprimerad.

Hemulen sa...

Jag är optimist. För och senare kommer slit-och-släng-kulturen bli för dyr och vi måste skärpa oss. Allihop.