Kinabevakning är tillbaka

Kinabevakning är igång igen. Som mina läsare sett har jag inte postat något sedan juli och bloggen har varit helt borta periodvis sedan dess. Jag tappade lusten efter oroligheterna i Xinjiang, dels på grund av det stora antalet dödsoffer och dels för att händelserna helt kom i skymundan i media. Om en motsvarande händelse inträffat i Ryssland, Sydafrika eller USA hade vi fortfarande talat om den, men efter en vecka eller två var allt som vanligt igen i svenska media. Och vår alldeles EU-ordförande Fredrik Reinfeldt var tyst som en mus, bara för att ryta till ordentligt när Burma burade in Aung San Suu Kyi. I det läget var det bara deprimerande att kommentera nyhetsflöden.

Men det har skett en del och nu kommer Hemulen tillbaka från Mumindalen. Två saker har fått mig att återgå till bloggandet:

Det första är den förmodade försäljningen av Volvo Personvagnar till Geely. Jag har vacklat i frågan om ett kinesiskt ägande är bra för Volvo och Sverige och jag bävar fortfarande inför utsikten att ett enda, nästan okänt, kinesiskt företag är på väg att få makt över en mätbar del av Sveriges (och Belgiens) BNP. För det är vad det handlar om. Nu kan ett kinesiskt företag, som vi nästan inte vet någonting om, få betydande makt över svenska arbetstillfällen och över betydande tillgångar i bilindustrin.

Av något underligt skäl har alltså Ford valt ut Geely som det företag man helst säljer Volvo Personvagnar till. Antingen är det så att Ford vet något som vi inte vet eller så är affären precis så riskabel som den ser ut att vara. Och då kan man bara säga att utsikterna för att Volvo kommer att förbli i Sverige är mycket små. De som inte håller med om detta bör ta en titt på hur det gått för Volvo lastvagnar i Kina. Eller varför inte Kalmars egna Kinasatsning, Fanerdun?

Från vissa håll har det påståtts att motståndet mot ett kinesiskt köp av Volvo grundas på främlingsfientlighet eller kanske till och med rasism. Man kan förstås inte utesluta att en del av motståndet hämtar näring mer ljusskygga tankevärdar, men faktum är att det är helt sunt att ställa sig skeptisk till ett fastlandskinesiskt ägande av Volvo. Kina är inte vilken diktatur som helst utan världens tredje största ekonomi där Kinas kommunistiska parti har sista ordet och där i stort sett alla affärer är politiska.

Det spelar inte någon större roll om Geely är ett privat eller statligt företag. Som företagsekonomen Yasheng Huang visat i sin bok Capitalism with Chinese Characteristics så är skillnaden mellan privata och statliga företag i Kina inte formell, utan reell. Företag är privata så länge som de beter sig som privata företag, vilket i sin tur beror på i vilken utsträckning staten blandar sig i. Och kopplingen mellan det "privata" och det "statliga" i Kina stavas Kinas kommunistiska parti. Li Shufu kanske inte personligen är medlem i KKP, men det finns bevisligen particeller på Geely precis som på andra kinesiska företag och med tanke på det vi vet om hur Kinas system fungerar, så får vi utgå från att KKP har ett infytande över Geely. Hur ställer man ett sådant företag till svars? Kan vi utgå ifrån att det är den ständigt like jovialiske Li Shufu som verkligen bestämmer i Geely eller kommer vi att upptäcka att han inte alls kan infria alla löften han har gett?

För att uttrycka det tillspetsat: vart skickar det svenska näringdepartementet sina representanter om Geely beslutar sig för att lägga ned tillverkningen av Volvo i Sverige? Till Zhongnanhai eller till Hangzhou?

Här noterar jag att Geely hittills sluppit undan den hårda mediabevakning som GM, Ford, Koenigsegg, Spyker och andra intressenter i den svenska fordonsindustrin utsatts för. Svenska journalister har lyckats klura ut nästan varenda skum koppling som funnits bakom flera av dessa olika intressen, med namns nämnande. Rysk maffia, arabiska oljemiljardärer, amerikanska skurkinvesterare och excentriska svenska aristokater. Men i fallet Geely eller BAIC får vi nöja oss med löst hållna spekulationer som knappast skulle accepteras som god journalistik när det gäller andra länder. Det är dags att vi utsätter Kina för samma hårda granskning som vi utsätter USA, Ryssland eller Holland för. Kina tål det. Vårt förhållande till Kina tål det.

Det andra som fått mig att återgå är spelet kring klimatkonferensen i Köpenhamn, där Kina spelat en mycket tveksam roll, för att uttrycka det milt. Naturligtvis bär inte Kina hela skulden för misslyckandet, men den kinesiska regeringen har spelat ett mycket fult spel för att undvika bindande åtaganden om utsläppsminskningar och inte ens dragit sig för förödmjuka Barack Obama, en president som gick till val på att USA skulle ta sitt ansvar för koldioxidutsläppen och som gjort sitt bästa för att förbättra landets skamfilade rykte. Obama har haft problem att få ett tydligt mandat från senaten att minska USAs utsläpp och Kinas agerande gör det inte lättare för honom.

Här finns en hård lärdom att ta till sig och det är att man inte kan få med sig den kinesiska regeringen genom att göra ensidiga eftergifter. Sedan finanskrisen har västvärlden varit mycket mån om att inte stöta sig med Kina. Det rådande konsensus har varit att det är viktigt att hålla den kinesiska regeringen på gott humör för att få med Kina på ett klimatavtal och för att övertyga Kina om att jämna ut handelsbalansen genom låta den kinesiska valutan att stiga i värde. Därför har Hillary Clinton tonat ned kritiken mot Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och Barack Obama lät bli att träffa Dalai Lama innan han besökte Kina. En rad västeruopeiska länder har följt efter. Förra året gav den brittiske utrikesministern David Miliband gav upp Storbritanniens tidigare hållning i Tibetfrågan och erkände i klara ordalag Kins suveränitet över regionen. Danmarks regering gick nyligen ett steg längre och sade sig till och med vara "motståndare" till "tibetansk självständighet"!

På ett sätt kan jag förstå dessa eftergifter, diplomati är att ge och ta. Utan ett klimatavtal är ett "friare Tibet" eller mänskliga rättigheter meningslösa. Problemet är att Peking ser inte saken på det sättet. De tackar och tar emot, men återgäldar inte tjänsterna. Tvärtom har man tolkat eftergifterna som tecken på svaghet och flyttat fram sina positioner. Kina har gjort klart att man inte tänker vika en tum i valutafrågan, klimatfrågan eller andra frågor. Man undrar om inte kommunistparti har fått en släng av storhetsvansinne, nästan litet grand som USA fick fnatt efter slutet på Kalla kriget och till slut valde George Bush

Detta kommer att ge upphov till omprövningar av Kinapolitiken i Väst och det är inte alls säkert att den nya generation politiker, som nu tar över världen, kommer att vara lika koncilianta mot Kina som deras föregångare varit. Redan nu har den brittiske energiministern Ed Miliband (bror till David) gått ut i hård kritik av Kinas agerande på klimatkonferensen. New York Times har också riktat skarp kritik mot Kina. Det är tydligt att en backlash mot eftergiftspolitiken är på väg både i politiska kretsar och ute i folk och söcken. Det kan både vara bra och dåligt. Om etablerade politiker fångar upp kritiken på ett konstruktivt sätt kan detta leda till en politik som inte tvekar att ta strid med Kina utan att för den skull söka konflikt i onödan. Men om våra partier ger upp frågan kommer Sverigedemokraterna med all säkerhet muta in området och då kan det bli svårt att formulera en vettig Kinapolitik som inte tar hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar. Vi kan redan nu se hur SDs systerparti i Danmark försöker slå mynt av regeringens kullerbytta i Tibetfrågan. Det vore en tragedi om detta sker även i Sverige.

Detta är allt jag har att säga just nu. Jag kan inte garantera att Kinabevakning finns kvar om ett halvår, men just nu känns det angeläget att blogga om Kina.