Som sagt. Det kan knappast undgått någon att det som sysselsatt alla Kinaintresserade de senaste 48 timmarna är Googles varsel att företaget kommer att dra sig ur den kinesiska marknaden på grund av att de kinesiska myndigheterna ägnat sig åt dataintrång mot människorättsaktivister. För andra gången på mindre än en månad tar DN:s huvudledare upp frågan om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Man kan invända mycket mot den politiska inriktningen på DN:s ledarsida, men jag välkomnar det faktum att den svenska pressen börjar diskutera kinesisk politik på allvar. Nu håller vinden på att vända och fler och fler kommentatorer börjar få upp ögonen för att Kina tycks vara på väg in i sin egen Bush-Cheney-era, där Kina kommer att agera alltmer demonstrativt mot omvärlden. Ola Wong har helt säkert rätt i att Googles utspel inte kommer att bidra till att censuren avskaffas på kort sikt, men jag vidhåller att symboliska markeringar är viktiga och bidrar till en positiv utveckling i Kina.
Det finns en rad intressanta vinklingar på hela historien och det är svårt att hänga med i alla svängar ute i cyberrymden. Som många kommentatorer påpekat kan man i princip inte klandra Google för att anpassa sig till den lagar som faktiskt finns i Kina, hur repressiva de än kan vara. Ett företags uppgift är att tjäna in pengar till sina aktieägare och de har att rätta sig efter de lagar som finns - i hela världen. Men det som tycks ha skett nu (inga bevis har ännu förts fram) är att den kinesiska staten ägnat sig åt rent dataintrång på Googles servar runt om i världen. Detta agerande förändrar hela spelplanen, eftersom en av Googles affärsidéer är just att de ger ett särskilt bra skydd för användarnas integritet genom tjänsten Gmail. Med andra ord äventyrar de kinesiska intrången själva varumärket och Google måste slå tillbaka av rent affärsmässiga skäl. Till detta bidrar att en av Googles grundare själv är politisk flykting från Ryssland som inte ser med blida ögon på åsiktsförtyck och han ska ha varit en av de drivande krafterna bakom Googles utspel. Så det vi ser nu är ett sällsamt fall där affärsmässiga och människorättsliga hänsyn för en gångs skull sammanfaller. Google kan förstås inte ensamt få Kina att backa, men den kinesiska staten har gjort ytterligare ett självmål rent PR-mässigt. Fler kommer, jag lovar.
En annan vinkel på frågan om den kinesiska censuren är att man kan uppfatta den som ett handelshinder. Världshandelsorganisationen har nyligen kungjort att de kinesiska restriktionerna på import av utländska media strider mot organisationens regler och man har gett Kina ett år att anpassa sina regler till internationella normer. Om Kina inte efterkommer Världshandelsorganisationens krav har andra länder rätt att genomföra sanktioner mot Kina. Med andra ord är de kinesiska censurlagarna olagliga enligt folkrätten och om Världshandelsorganisationens utlåtande står fast så öppnar ger detta en möjlighet för företag som Google att inte följa kinesiska restriktioner till punkt och pricka.
Sedan har vi de roliga vinklingarna, vilka Niklas på 之乎者也 brukar stå för, i alltid lika välskrivna inlägg. På något sätt lyckas han alltid få alla stora politiska frågor till att handla om rätten till porr. I sitt senaste inlägg om Google-affären hävdar han att vägen till politisk frihet i Kina går genom respekten för de "sociala rättigheterna", framförallt rätten att sprida och konsumera porr och andra sexuella tjänster. Han illustrerar sitt resonemang med en distraherande mjukpornografisk bild av en yppig kvinna. Sedan sammanfattar han:
Därför är det också på dessa sociala friheter vi i första hand ska inrikta våra ansträngningar istället för att tjôta om Himmelsfrids torg och annat gammalt gunk. Google och andra företag bör uppmuntras att inte censurera sina tjänster från socialt känsligt innehåll, som nakenbilder, erotik, porr och annat som kan räknas som anstötligt – kunde man nå en sådan kompromiss med den kinesiska regimen, samtidigt som man tills vidare respekterar regimens politiska käpphästar, vore mycket vunnet.För att social frihet är en precursor till politisk frihet. För att social frihet angår befolkningen i större utsträckning än politisk. För att yttrande- och informationsfrihet inte bara kan begränsas till att gälla politiska uttryck (så som i praktiken är fallet i Sverige.
5 kommentarer:
Någon historiematerialism finns inte i min argumentation, det brukar vara belackarna som anklagar mig för det.
Vi har på det hela taget en annan tidsålder än den av religiöst förtryck präglade Västvärlden då upplysningen växte fram med idéer om yttrandefrihet och demokrati. Därför är betingelserna något annorlunda nu än då, inte minst på grund av globalisering och det faktum att porren är ett faktum i större delen av den industrialiserade världen och därför sipprar in i Kina. Tekniska förutsättningar för produktion och distribution (internet) tillkommer också i diskussionen.
Men om du vill kan renässanskonstens och senare realismens målningar få tjäna som motsvarigheter till dagens kinesiska nakenfoto (om bilderna jag visar är "mjukporr" måste även Gustave Courbets målningar vara det).
Även markisen de Sade kan få tjäna som exempel på hur porren redan från början hade en väsentlig del i yttrandefrihetstanken.
Det finns inget som hindrar att man inför politiska rättigheter först, så som skedde i Sverige. Grejen är att det inte fanns någon pornografi (i vår mening) när detta skedde, så någon annan ordning var inte teknisk möjlig.
Därtill kommer att begreppet demokrati utvecklats betänkligt sedan upplysningens dagar. Den tryckfrihetsförordning som tillkom 1766 är inte särskilt vass mätt med våra moderna mått. Exempelvis tilläts inte blasfemi, att smäda "vår rätta tro" och Gud. Förklenande omdömen om konungen var belagt med dödsstraff. Förbjudet var också att trycka sådant som "med ärbarhet, en rättskaffens naturlig och christelig sedolära samt dess grunder icke öfverensstämmer", d.v.s. moraliskt förkastligt stoff.
Jag tror i själva verket att du skulle medge att den yttrandefrihet som medges av den kinesiska konstitutionen är avsevärt mer generös än TF 1766…
Min huvudtanke var annars att Kina omöjligen kommer att ge med sig vad gäller den politiska censuren, men att det finns en större chans att man släpper den sociala, eftersom den inte är ett reellt hot mot partiets maktställning.
Varför ska man låta det bästa vara det godas fiende, som du själv skulle uttrycka denna pragmatism.
Och till yttermera visso är det som sagt just censuren av den sociala friheten som har tilltagit. Regimen bromsar och reverserar här en annars mycket påtaglig positiv utveckling.
Kanske går kinesisk politik i vågor likt den har en tendens att göra i andra länder, med höger- och vänsterperioder. Hu Jintaos fördelningspolitik å ena sidan, och ökande restriktioner å andra, är en del av en vänsterperiod. Med tanke på vad Xi Jinping gjort tidigare så är det ganska rimligt att tro att han (och hans grupp, om den kan få tillräckligt med makt) vill ha mer av Jiang Zemin-erans inriktning på ekonomisk effektivitet, när de väl kommer till makten.
Om det blir så, och tydliga tecken på ineffektivitet orsakad av överdriven styrning kan skönjas, då är jag övertygad om att restriktionerna kommer att minska. Där tror jag Niklas har rätt - speciellt serviceföretagen kommer att gå i bräschen för detta. Men jag misstänker också att detta på sikt (ganska nära i tiden, innan 2020) kan uppstå en politisk kris orsakad av för långsamma reformer som gör att restriktionerna släpps tidigare.
@之乎者也
Ditt resonemang är charmigt excentriskt, men jag har svårt att se hur en liberalisering av porren skulle leda till en allmän liberalisering i Kina. Man kan ha olika åsikter om hur "rationellt" det är att censurera porr, men om det är något som väcker starka känslor och splittrar folkopinioner så är det just sexualiteten. Det är knappast en fråga som man kan få brett stöd bakom för att "inrikta våra ansträngningar" mot, vare sig i Kina eller Väst. Och med tanke på hur mycket energi KKP lagt ned för att bekämpa porr skulle en 180-gradersväng leda till en enorm prestigeförlust.
Tryckfrihetsförordningen 1766 är knappast vass med våra dagars mått mätt, men var ett enormt framsteg med dåtidens mått. Censurförbud, år 1766. Smaka på orden.
Och när du ställer dagens kinesiska konstitution mot det gamla Sveriges lagar glömmer du också bort att bara för att majestätsbrott var belagt ned dödstraff, så betyder det inte att man nödvändigtvis dömde folk till döden hur som helst för att de käftade med kungen. Det sista fallet jag känner till är Anders Lindeberg som dömdes till döden för högmålsbrott 1834. Lindeberg hade folkopinionen på sin sida och regeringen vill inte genomföra straffet. Men för at förödmjuka kung Karl Johan vägrade han att söka nåd, vilket tvingade kungen att utlysa allmän amnesti.
Om du sedan tittar på statistiken över dödsstraffet i Sverige finner du att det var ganska ovanligt att dödsdomar verkligen verktälldes efter 1860. Och detta på en ekonomisk utvecklingsnivå som var betydligt lägre än dagens kinesiska. 4 avrättningar mellan 1871 och 1880. Vad blir det per capita?
Om den kinesiska regeringen nöjde sig med att försöka överträffa Sverge år 1880 vad beträffar medborgerliga fri- och rättigheter, så skulle det vara ett framsteg i sig. Då skulle Kinas August Palm kunna tala land och rike runt och högst riskera ett par månaders fängelse.
Är mina jämförelser orättvisa? Ja, litet grand. Men poängen är att på samma sätt som Kina kan gå från att vara ett u-land till ett medelinkomstland på en generation, så skulle man åtminstone kunna sträva efter att uppnå en elementär nivå på de mänskliga rättigheterna. Kina behöver inte uppfylla hjulet på nytt. Men den viljan finns inte hos de styrande, som inte ens kan följa sina egna lagar.
Skicka en kommentar