För inte så många år sedan var det främst centrala Tibet ("TAR") som var i fokus för folkliga protester mot det kinesiska styret, medan andra tibetanska regioner i Folkrepubliken, som Qinghai och västra Sichuan, var mer lågmälda. Detta berodde främst på att den officiella politiken var mer liberal i dessa regioner än den var i den "autonoma regionen" Tibet och det gjorde i sin tur att Qinghai - eller Amdo som området ibland kallas på tibetanska - framträdde som en av de mer dynamiska scenerna i det tibetanska kulturlivet.
Mycket av detta förändrades med de tibetanska protesterna 2008, då just Qinghai stod för en stor del av protesterna mot det kinesiska styret, och som en konsekvens av myndigheternas hårda repression bytte många tidigare regeringsvänliga tibetanska intellektuella sida. Den senaste tiden har de kinesiska myndigheterna bedrivit en lågintensiv krigföring mot tibetanernas kultur i Qinghai och i somras arresterades en prominent tibetansk författare som bara för ett par år sedan var mycket regeringsvänlig. Protesterna i Rebkong bör ses mot bakgrund av denna utveckling.
Detta om den rent faktamässiga bakgrunden. Naturligtvis finns det alltid de som vill vara motvalls och inte helt oväntat går Niklas på 之乎者也 ut med en av sina sedvanliga provokationer. Denna gång hävdar han det är helt i sin ordning att de kinesiska myndigheterna prioriterar kinesiskan i undervisningen, då detta är ett led i att integrera tibetanerna i det kinesiska samhället och ge dem tillgång till arbetsmarknaden. Han tycker det är hyckleri att samma personer som vill prioritera svenskundervisningen för invandrare i Sverige kritiserar Kina för att tränga ut det tibetanska språket.
Till att börja med är parallellen helt upp och ned. Tibetanska är inget invandrarspråk i Qinghai eller centrala Tibet. Det är ett ursprungsspråk, ett språk som med sina 1300 år som skriftspråk är bättre dokumenterat än vårt eget modersmål och har en enorm litteratur. Att försöka tränga ut det tibetanska språket är jämförbart med att tvinga flamländare att tala franska eller franskkanadensare att tala engelska. Språkfrågan ledde en gång i tiden till upplopp i både Kanada och Belgien och det leder nu till oroligheter i Kina. Det är faktiskt ganska underligt att Kina med sina 1,3 miljarder invånare inte kan ha en mer flexibel språkpolitik.
Det är ju kinesiska som är "invandrarspråket" i Tibet och om vi skulle följa Niklas parallell om integrering så är det de hankinesiska bosättarna som borde lära sig tibetanska, på samma sätt som en vallon måste kunna nederländska för att få jobb i Flandern eller en tibetansk invandare i Peking bör kunna kinesiska för att jobba.
En gång i tiden var det faktiskt meningen att man skulle undervisa hankineser i majoritetsspråket tibetanska och grundlagen ger fortfarande alla tibetaner rätt till sitt eget språk. Men allt sedan slutet på 50-talet har ”minoritetspolitiken” i Kina har kapats av ett gäng galna maoister som fortfarande har makten. För så är det, det kinesiska språket har upphöjts till huvudspråk i områden där det aldrig talats historiskt. Ingen som besökt Lhasa kan få för sig att det är tibetanerna som bestämmer där eller att det är den tibetanska kulturen som råder. Det finns inga tibetanska TV-program eller dagstidningar värda namnet, nästan allt är översättningar som publiceras dagen efter. I stort sett alla information av betydelse är på kinesiska. Inte ens bankomaterna har menyer på tibetanska!
Den officiella kinesiska politiken är ingen naturlig konsekvens av Tibets "inneboende efterblivenhet", utan en medveten politik som syftar till att knyta Tibet hårdare till det egentliga Kina och utplåna varje spår av tibetansk särart. Den tibetanska ekonomin är helt beroende av staten och det kinesiska språket har bara kunnat få sin ställning på grund av konstgjorda åtgärder, inte på grund av någon oundviklig marknadsprocess.
Att hankinesesiska byråkrater och bosättare och tagit över ekonomin i Tibet är en konsekvens av att staten brutit ned i stort sett all ekonomisk verksamhet som tibetanerna själva bedrivit, med undantag för småskaligt jordbruk på landsbygden. De förkättrade klostren var inte bara religiösa inrättningar utan ekonomiska centra och marknadsplatser. Besökare till det gamla Tibet lade märke till att tibetanerna tycktes ha ett "naturligt sinne" för affärer och Barkhor-gatan i Lhasa blomstrade av affärer före 1959. Tibet bedrev också en livlig gränshandel med Nepal och Indien som var betydligt viktigare än handeln med Kina.
Precis som på andra håll i Folkrepubliken förstördes ödelades allt detta i slutet på 50-talet, men till skillnad från i det egentliga Kina tillät man aldrig tibetanerna att återhämta sig genom att låta dem återgå till sina forna näringar. Istället höll man dem i ett järngrepp som varade en bra bit in på 80-talet. Och samtidigt som kommunisterna välkomnade sina fiender från Taiwan och Hongkong att investera i Kina, så höll man de relativt välmående exiltibetanerna på armlängds avstånd.
Tibets relativt efterblivna och statsdominerade ekonomi är till stor del en konsekvens av officiellt förd politik och språkfrågan är bara ett symptom på detta. Niklas hävdar att kunskaper i kinesiska är nyckeln till framgång, men vem som helst som har kunskap om hur det går till i Tibet och andra "minoritetsområden" vet att så inte är fallet. De flesta uighurer och tibetaner i storstäderna är tvåspråkiga, men det spelar ingen roll hur bra kinesiska en uighur eller tibetan lär sig, de kommer aldrig tillåtas att nå samma positioner som hankineser. För många jobb är helt enkelt reserverade för hankineser, som nedanstående restaurangjobb i Kashgar där arbetsgivaren öppet skyltar med att endast hankineser (仅限汉族) kan komma på tal.
Detta är verkligheten i dagens Kina.
6 kommentarer:
Det du utelämnar i din redogörelse är förstås att praktiskt taget ingen utanför lamaväldet kunde läsa och ta del av den ”enorma litteratur” som fanns innan Kina styrde upp och strömlinjeformade undervisningen på nationell basis.
Liksom att tibetanska alltjämt lärs ut i skolan. Till skillnad från i Shanghai, där all undervisning är på mandarin. De måste vara jävligt förtryckta i Shanghai.
I lamakratin var flertalet tibetaner bara simpla bönder under slavliknande förhållanden. I den långt från perfekta kinesiska ordningen får de istället verktyg att bemästra både mandarin och tibetanska och kan därmed bättre än någonsin slå vakt om sin kultur och hävda sig mot andra kineser.
Det är bara trams att Kina vill slå sönder tibetansk eller annan lokal kultur; Kulturrevolutionen är slut, Hemul! För Kina är mångkulturen tvärtom av oerhörd vikt, till skillnad från hos oss där politiker av alla kulörer numera rättar in sig i de fascistiska leden.
Som vanligt kan jag bara konstatera att din syn på Tibet har mycket litet att göra med en verklig erfarenhet av Tibet, istället extrapolerar du utifrån dina erfarenheter i städer som Peking och Shanghai. Det funkar inte. Åk dit. Jag har patriotiska hankinesiska vänner som chockerats av det repressiva politiska systemet i Tibet och som lagt märke till hur undanträngt det tibetanska språket är.
Flera generationer av tibetaner kan varken läsa eller skriva tibetanska på grund av att myndigheterna först ägnade tjugofem år att bekämpa språket. Sedan följde en period av liberalisering på 80-talet, varefter myndigheterna har gjort sitt bästa åt att marginalisera tibetanskan genom att skapa ekonomiska incitamenten att överge språket.
I Shanghai eller Guangzhou kan man faktiskt ha en diskussion om den lokala dialektens ställning. Det är helt uteslutet att föra en diskussion om det tibetanska språkets ställning i Tibet. Folk har försökt och fått betala dyrt för det. Faktum är att det inte längre är möjligt att kopiera text på tibetanska i kopieringsbutikerna i Lhasa, av det enkla skälet att språket i sig uppfattas som en säkerhetsrisk av myndigheterna.
Tibetanskan är ett eget språk som har ett existensberättigande, och det är helt oavhängigt av hur många som kunde läsa eller skriva före 1959. Alla kolonialmakter rättfärdigar sitt styre med de reformer de genomfört. Det var fransmännen som lärde vietnameserna att läsa och skriva, och japanerna som byggde järnvägar i Taiwan och Korea. Men det var inga goda argument för att behålla det koloniala styret.
Eftersom hela din argumentation bygger på att Tibet är ”ockuperat” av en ”kolonialmakt” är det svårt att göra annat än prata förbi varandra.
Faktum är och förblir att Tibet är och var en del av Kina och att världens regeringar nu som förr unisont håller med om detta, utan undantag – det är det stycke verklighet vi har att förhålla oss till!
Som en del av Kina finns det helt rationella skäl för att införa en enhetlig nationell läroplan med mandarin som bas; det är inte ett sätt att beröva någon något, utan ett sätt att förse alla med samma grundläggande verktyg. Alternativet är nämligen att avsiktligt ge tibetanska barn sämre kunskaper än andra kineser, vilket då leder till sämre möjligheter att hävda sig. Hur skulle det se ut i HR-hänseende?
Det politiska läget i regionen kommer sig naturligtvis av de separatistiska krafter som verkar där och i angränsande länder, krafter som du underblåser med dina texter. Ju förr denna separatism upphör, desto snabbare kan trycket lätta.
Man behöver inte alls ta ställning till frågan om Tibets ställning för att se att den kinesiska politiken är kolonial. Och en lösning på problemet behöver inte alls innebära en separation från Kina. Att påstå att det enda alternativet till status quo är självständighet visar bara på en fullkomlig brist på fantasi.
Det finns en rad flerspråkiga länder i världen som lyckats hålla ihop med hjälp av olika arrangemang. I vårt närområde har vi Åland som har en självstyrande status inom Finland. Danskarna har lyckats omvandla sitt styre i Grönland från ett kolonialt system till ett med lokal autonomi. Om du skulle försöka införa din "enhetliga läroplan" med endast majoritetsspråket i dessa områden skulle du få mycket stora problem. Det är en inställning som hör till 1800-talet.
Ingen i världen vill hindra tibetanerna från att lära sig kinesiska. Men det är inte det protesterna handlar om, utan de kinesiska myndigheternas försök att göra det tibetanska språket irrelevant i utbildningen bortsett från några timmar i modersmål. Detta är en politik som har gått mycket långt i både Xinjiang och Tibet där man avskaffat uiguriska och tibetanska som utbildningsspråk.
Det enda sättet att "lösa" Tibetfrågan går via någon form av representativt styresskick och det är just därför Liu Xiaobo och Charta 08 (som jag trodde du stödde) förespråkar en federalisering av Kina för att säkerställa minoriteternas intressen. Men inte ens det kan KKP tolerera utan använder just nu skickligt frågan om "separatism" för att vidmakthålla inte bara förtrycket av tibetanerna, utan även dissidenter och kinesiska oliktänkande.
Kinas problem med sina "minoriteter" är helt självförvållat och den kinesiska minoritetspolitiken är en hinder för en demokratisk utveckling i Kina. Man kan inte vara demokrat i Shanghai samtidigt som man undertrycker "separatism" i Tibet och Xinjiang. Att du inte inser detta, utan lägger skulden på tibetanerna själva är ganska tragiskt för en liberal.
Apropå representativt styre så finns det redan en struktur att bygga på i Kina, nämligen det påstått autonoma styret. Den märkliga situationen vi har nu är att det ofta är betydligt friare i de icke-autonoma provinserna. Om de autonoma verkligen blev autonoma i handling och inte bara i namn skulle det inte behöva vara konflikter av det här slaget.
@Wukailong
Så sant, så sant. Att den kinesiska regeringen inte ens kan acceptera att exiltibetanerna försöker argumentera inom det officiella systemet säger rätt mycket om hur ärligt KKP:s uppsåt är med alla dessa förhandlingar.
Skicka en kommentar