Men det är inte detta jag kommer att tala om, utan den obehagliga cynism man kan möta på olika håll i Kinakrestar. Ta till exempel den i övrigt sympatiska bloggen Krister i Peking, som är ganska representativ för ett skikt välmående expats som bloggar i Kina. Krister gör stor sak av att "INGEN" i hans bekantskapskrets i Peking vet vem Liu Xiaobo är. Han fortsätter:
"Jag kan inte nog många gånger upprepa att den absolut dominerande massan av Kineser inte förstår vad vi i Väst menar när vi hävdar att Kina bryter mot de mänskliga rättigheterna. De är även överlag tämligen ointresserade av politik, och nöjda med systemet som det är. Det finns naturligtvis en liten revolutionär klick, och de får mycket utrymme i den västerländska pressen som tror att de är representativa för invånarna."
För det första är det helt omöjligt att veta vad den "absolut dominerande massan av Kineser" anser om något, eftersom det inte råder fri opinionsbildning i Kina. Med tanke på konsekvenserna för politisk aktivitet är det inte det minsta underligt att folk utåt visar litet intresse för politik och säger sig vara nöjda med systemet - inte minst i de kretsar Krister rör sig i. Om man sätter sig ned och talar med uighurer i Ürümqi, akademiker i Peking eller säsongsarbetare i Guangdong kan det dock bli annat ljud i skällan. Och det är just för att skydda dessa "minoriteter" från övergrepp, både från staten och tillfälliga folkmajoriteter, som vi har mänskliga rättigheter. Har man inte begripit det är det svårt att föra en diskussion om de mänskliga rättigheternas betydelse över huvud taget.
En annan sak som lurar under ytan i Kristers blogg är föreställningen att de mänskliga rättigheterna är ett västerländskt påfund som omvärlden försöker pådyvla Kina. Inget kan vara mer verklighetsfrämmande. Kineser har debatterat mänskliga rättigheter i mer än hundra år och variationen av åsikter är precis lika stor som i västvärlden. En av huvudförfattarna till deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948 var kinesen P C Chang som spelade en nyckelroll i att förhandla fram skrivningar som människor från olika kulturer kunde acceptera. Ingenstans i dessa förhandlingar hävdade Chang att politiska mänskliga rättigheter var oförenliga med kinesisk kultur. Tvärtom.
Sedan har vi en nykomling i bloggosfären, Jojje Olsson, som uttalat sig emot att Liu Xiaobo ska få fredspriset, då han menar att det strider mot Nobels testamente. I likhet med Krille hävdar Jojje att de flesta kineser inte vet vem Liu Xiaobo är och inte bryr sig, och som bevis för detta anför han en konversation med ett tiotal Pekingbor i kvällen innan. (Vänta nu, Jojje. Glömde du inte taxichauffören du talade med på väg till sammankomsten? Han visste ju inte heller vem Liu var.)
Nå. Jag bemött frågan om Liu förtjänar Nobelpriset på andra ställen på denna blogg. Själv tycker jag att Lius insatser 1989 skulle räckt för ett fredspris redan då, och de som haft orken att läsa Charta 08 vet också att fred och försoning är en kärnfråga för Liu, på samma sätt som det är för fredspristagarna Dalai Lama och Nelson Mandela. Men Jojje är mer intresserad av vad China Daily och brittisk journalist har att säga om Charta 08 än vad som faktiskt står i dokumentet, ett dokument som skrivits under av tiotusentals människor.
Jojje menar att mänskliga rättigheter och demokrati bara kan komma till stånd i Kina "genom en process, inte genom en händelse" och det är bara att hålla med. Liu Xiaobo skulle också hålla med och ingen är mer på det klara med att lanseringen av Charta 08 bara var början på en process än Liu själv. Det är istället de kinesiska myndigheterna som ställt sig i vägen för denna "process" genom att iscensätta en rad "händelser" - som fängelsedomen mot Liu Xiaobo.
Det är inte Liu Xiaobo som är extrem, utan de kinesiska myndigheterna. Liu Xiaobo är precis lika inriktad på gradvis förändring genom fredliga metoder som Mahatma Gandhi eller Martin Luther King. Men Gandhis och Kings metoder fungerar bara i ett rättssamhälle med visst mått av yttrandefrihet. Gandhi drog inte på sig riktigt långa fängelsedomar förrän han lyckats bygga upp sin ställning som ledare i början på 1920-talet. Det är inte möjligt för Liu eller någon annan att bygga upp en sådan ställning i det i materiellt hänseende betydligt mer utvecklade Kina anno 2010. Det räcker med att man är huvudförfattare till ett politisk manifest för att bli dömd till elva års fängelse. Jag skulle till och med våga mig på att hävda att en kinesisk Gandhi var mer möjlig i Kina på 1920-talet än han är idag! Det är inget annat än den mest billiga cynism att påpeka att ingen kines vet vem Liu Xiaobo är eller att han inte kan jämföras med Gandhi.
Ett av Jojjes mer försåtliga argument är att priset faktiskt försämrar den politiska utvecklingen i Kina och indirekt bidrar till myndigheternas förtryck. Han avslutar:
"Meningen med Nobels fredspris är att belöna fredsinsatser samt verka för fred. Kommittén har inte gjort någotdera, och i stället bromsat Kinas utveckling mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, samt förvärrat det politiska läget i landet som på senare år har sett tydliga förbättringar i och med Peking-OS, Kinas inträde i WTO samt allmän globalisering."
Jag vet inte var Jojje hämtar sin information, men jag vågar säga att mycket få bedömare skulle hålla med om att politiska läget i Kina förbättrats sedan OS. Tvärtom är ett av de stora samtalsämnena i Kina att den politiska utvecklingen tycks gå baklänges sedan den senaste partikongressen 2007.
Mer allvarligt är anklagelsen att priset "bromsar utvecklingen" och bidragit till att många människor arresterats de senaste veckan. Jag måste säga att det är ganska magstarkt att kasta skulden för de kinesiska myndigheternas repression på den norska Nobelkommittén. Det är omöjligt att förutse hur de kinesiska myndigheterna kommer att reagera på olika nyheter och i människorättskretsar råder tämligen stor enighet om att påtryckningar från omvärlden ofta gör att dissidenter behandlas bättre av de kinesiska myndigheterna. Lius fru hävdar själv att han fått det bättre i fängelset sedan han fick priset.
Detta blev längre än jag tänkt mig, men det finns få saker som gör mig mer upprörd än cynism.
9 kommentarer:
Krille? (Låter som någon från småskolan pratar med mig)
Nåja,
Jag är ingen politisk kommentator i stil med de "proffstyckare" som sitter här och var i Sverige och bloggar. Det är en stor principiell skillnad mellan oss.
De reflektioner som jag redovisar i min blogg kommer till mycket stor del av mina egna erfarenheter efter ett mångårigt levande med kineser och boende i Kina. Helt enkelt egenupplevda empiriska erfarenheter som jag samlat på mig genom åren.
Att dessa erfarenheter skiljer sig ganska markant från de som framförs i media är inte konstigt. Media söker skandaler och vill vrida ut något extremt ur varje nyhet. Objektiv publicering från Kina är på tok för ovanligt, och inte speciellt intressant för västerländska media
Ni som inte själva har så stor praktisk erfarenhet från Kina: Ställ er frågan varifrån ni har fått er information, och hur trovärdiga dessa nyhetskällor är. Vill dessa källor vara seriöst objektiva eller vill de föra fram en ny "Breaking news" om nya övertramp i Kina?
Själv kom jag till Kina med den negativa bilden i huvudet jag fått från västerländsk media, och det var en liten "chock" när jag med åren lärde sig hur fel bilden var.
Till detta ska läggas att kineser har en så totalt annorlunda syn på hur ett rike styrs än vad vi i väst har. Det är också en viktig lärdom att inse att länder ibland är mycket olika och inte kan formas i samma mall.
Naturligtvis finns det massor av saker i Kina som inte är bra, och förändringsprocessen är minst sagt i full gång. Jag förnekar inte på något sätt att det finns stora problem på sina håll i Kina, men de står inte på något sätt i proportion till hur de framställs i de västerländska medierna.
Lite då och då försöker jag vara en liten motvikt till den "politiskt korrekta" bilden av Kina, vilket alltid upprör endel.
Det vanligaste felet som "proffstyckare" gör, är att se på kommunistpartiet som något förtryckande ont och dumt som ska bort. Det är viktigt att förstå att majoriteten av kineserna absolut inte tycker det, samt att partiet också har gjort otroligt mycket bra för landet.
Först då man har förstått har kommunistpartiet är bra OCH dåligt, då kan man skriva om Kina på ett förtjänstfullt vis.
Välkomna hit. Jag har aldrig förstått varför diverse Kinabloggar envisas med att ställa upp ett par regler för hur man ska eller inte ska diskutera Kina. Ingen - utom de mest fanatiska USA- och Israelvännerna - tycker det är konstigt att Det Progressiva USA och andra USA-bloggar år hårt åt USA eller att Jinge kritiserar Israel hela tiden.
För mig räcker det att det du säger är rimligt och har saklig grund, sen får man vara hur positiv eller negativ som helst. Vi har alla olika temperament och olika prioriteter i livet. Jag har stort nöje av de positiva saker om Kina som ni rapporterar, men det är inte min nisch.
Anledningen till att jag kritiserar era bloggar i fallet Liu Xiaobo är jag tycker ni kommer med orimligheter, som inte bara bottnar i ytliga kunskaper om kinesisk politik, historia och samhälle, utan i ytlighet i största allmänhet. Och enligt mitt förmenande är ytlighet kombinerat med cynism farligt, särskilt om man talar om en stormakt som Kina.
@Krister
Jag vet inte riktigt vad du talar om när du tycks mena att Kina behandlas orättvist i "västerländska media". Visst står det en hel del negativt om Kina, men det gör det om alla större länder. Jag fick ingen kulturchock när jag kom till Japan och insåg att det inte stod en automat i varje gathörn som sålde flicktrosor eller när jag erfor att de flesta amerikaner inte går omkring med ett pistolhölster till vardags. Varför skulle det vara mer uppseendeväckande att det finns en skillnad i vad som rapporteras om Kina och det man upplever om man har privilegiet att bo i Peking?
Men du får gärna komma med konkreta exempel på dessa vinklingar du talar om.
Antielitism är en av de mest tröttsamma poserna som finns. Du räknas till en mycket liten skara utlänningar som får driva caféer i Kina och tillhör därmed en elit. Du är en mycket flitigare bloggare än jag och tillhör därmed ett slags bloggarelit. Och eftersom du framför åsikter är du också en proffstyckare.
@Jojje
Är det allt du har att säga?
Vad menar du med att "proffstyckare" (till vilken jag förmodar att du räknar mig) anser att KKP "ska bort"?
Att kritisera de kinesiska myndigheterna för att fängsla oliktänkande är inte liktydigt med att "önska bort" KKP. Inte heller att argumentera för en demokratisk utveckling i Kina.
Om det vore så att KKP självt var övertygat om att det hade folkets stöd, varför förbjuder man varje politisk opposition och varför vågar man inte ställa upp i allmänna val? Kanske vet KKP något som vi inte vet.
Det är inte Liu Xiaobo eller de övriga undertecknarna som är extrema, det är de kinesiska myndigheterna (och alla de som hejar på KKP i tron att de är "Kinavänner".)
Bäste Hemulen, du anklagar oss för att fara med orimligheter, okunskap och ytlighet.
Sedan skriver du själv i slutet av ditt inlägg den 9 oktober: "Så nej, jag tycker inte någon har den kinesiska regeringen att tacka för något (...)"
Det är knappast realistiskt och lägger inte grund för någon seriös diskussion. Nej, jag har inget mer att säga.
@Jojje
Du rycker ett citat ur dess sammanhang för att slippa diskussion, men det förvånar mig inte att du inte vågar bemöta de frågor jag tagit upp.
Mario Vargas Llosa är en av världens mest kända och uppburna författare, men när han fick Nobelpriset i litteratur var det ändå en hel del kommentatorer på nätet som klagade över att Svenska Akademien hade valt "ännu en helt okänd författare" som de aldrig hade hört talas om. Kanske är det helt enkelt så att den som inte är engagerad inom ett visst område inte alltid har så bra koll på vilka personer som är viktiga inom det området? Jag vet rätt många svenskar som inte kan namnen på nästan några av våra svenska ministrar, men det betyder inte att dessa ministrar är helt betydelselösa. Så man ska nog ta det med en nypa salt om "mannen på gatan" i Beijing inte känner till en dissident som de kinesiska myndigheterna gör sitt bästa för att hålla utanför medieflödet.
Själv tycker jag att regeringens reaktion är ganska talande. Varför förbjuda tidningar och nyhetskanaler att publicera information om priset om nu Liu Xiaobo och demokratirörelsen är så betydelselös? En regering som sitter säkert i sadeln och vet med sig att befolkningen är nöjd med dess insats behöver inte göra på det viset.
Och Krister, visst har du din praktiska erfarenhet av Kina, men är den verkligen större än Hemulens? Och varför räknas bara positiva erfarenheter men inte negativa?
Din varning om att man måste fundera på vilka som framför viss information och vad de tjänar på den är förstås mycket bra, men det är ju en fråga man måste ställa sig även inför information som kommer från kinesiska myndigheter. Vilka har något att tjäna på att man INTE inför demokrati i Kina? Jo, de nuvarande makthavarna. Är de då helt objektiva när de hävdar att demokrati inte är något för kineser?
Jag kan förstå att Krister fick en chock när han kom till Kina och det inte var som han hade föreställt sig. Många svenskar tror nog att det ska stå soldater i varje buske och att folk går omkring och hukar av skräck på gatorna. Så är det naturligtvis inte. Censur och förtryck fungerar mycket mer sofistikerat än så i Kina, och den som inte "bråkar" har oftast inga problem. Men gränserna finns där, och de är mycket snävare än hos oss, och det går illa för den som bryter mot dem.
Jag ser censuren och förtrycket av oliktänkande som ett svaghetstecken. Varför raderar man t.ex. Han Hans bloggtext när han skriver att han inte vill demonstrera mot Japan om han inte också får demonstrera för egna frågor i sitt eget land? En trygg och välfungerande regering behöver inte göra sådant.
Så sant, Chen. Man kan ju också lägga till att det finns städer i Folkrepubliken Kina, där det är normalt att tungt beväpnade militärpoliser och SWAT-enheter patrullerar gatorna, allt medan folk låtsats som det regnar. Lhasa är en sådan stad. Men det innebär inte att Peking är mindre repressivt, bara att repressionen tar en annan form.
Apropå repression så var det en säregen upplevelse att vandra länks Himmelska Fridens torg när det begav sig förra året. Det måste ha stått en polispiket med påslagna blåljus var femtionde meter. Normalt är det inte så tydligt.
Sedan vad gäller det här med att det är omöjligt att veta hur den politiska opinionen i Kina är i stort, så kan man väl ändå kunna skapa sig en uppfattning om vad folk i gemen tycker. Där skulle jag nog säga att det är ungefär vad man kan vänta sig givet propagandaklimatet och informationsstyrningen. Vad gäller Liu Xiaobo vet nog faktiskt bara en minoritet vem det rör sig om och en än mindre minoritet vad han faktiskt förespråkar. Problemet generellt är väl annars att det är svårt att få överblick över skillnaderna mellan relativt välmående städer som Peking/Shanghai och avlägsna provinser där det ibland kan ske spektakulära protester och upplopp.
Chen: Bra att du nämnde Vargas Llosa, för det fick mig att associera till Liu Xiaobo, eller närmare bestämt den kritik som officiellt riktas mot honom där man nämnt hans kolonialism-citat till förbannelse. Vargas Llosa har ju förespråkat att narkotika ska legaliseras rakt av för att få bukt med den illegala handeln av densamma, vilket väl får räknas som en extrem åsikt. Om alla nobelpristagare skulle få löpa gatlopp över gamla citat är väl frågan om någon någonsin skulle förtjäna priset.
Jag gillar China Geeks post "Dumb Arguments About Liu Xiaobo", särskilt den fejkade dialogen mellan åklagarna och Hu Jintao:
http://chinageeks.org/2010/10/dumb-arguments-about-liu-xiaobo/
Skicka en kommentar