1959: tibetanerna revolterar mot kommunistpartiet

Idag är det femtio år sedan det stora tibetanska upproret bröt i Lhasa 1959 och den svenska pressen har börjat rapportera om spridda protester på det tibetanska höglandet och om de kinesiska myndigheternas försök att stänga Tibet för omvärlden. Den Internationella kampanjen för Tibet har också släppt en viktig rapport om situationen i Tibet.

Upproret 1959 kom inte som en blixt från en klar himmel, utan var en produkt av djupa motsättningar mellan det kinesiska styret och tibetaner från samhällets alla skikt. När Tibet införlivades med Folkrepubliken Kina 1950-51 så lovade Mao Zedong och kommunistpartiet att den gamla tibetanska regeringen skulle få sitta kvar tills vidare och att inga reformer av det tibetanska samhället skulle genomföras med tvång. Detta löfte hölls i allt väsentligt och delar av den tibetanska aristokratin, inklusive Dalai Lama, samarbetade med de kinesiska myndigheterna för att genomföra reformer i Tibet. Den gamla tibetanska flaggan var fortfarande tillåten och hissades fritt vid olika tillfällen. Samarbetet kulminerade när Dalai Lama besökte Peking 1954, där han fick träffa Mao personligen och fick bevittna framgångarna i kommunisternas tidiga reformpolitik. Men under ytan fanns det djup misstänksamhet mellan de kinesiska ledarna och deras tibetanska undersåtar.

Problemet var att majoriteten av tibetanerna inte bodde i det centrala Tibet utan i provinserna Qinghai, Sichuan, Gansu och Yunnan, som inte omfattades av Maos moderata politik i centrala Tibet. Från och med 1956 började kommunistpartiet att genomföra olika sociala reformer, som kollektiviseringen av jordbruket, utan hänsyn till lokala förhållanden och många tibetanska kloster och helgedomar plundrades av de kinesiska myndigheterna. Partisekreteraren i Sichuan, Li Jingquan, som var känd för sin föraktfulla attityd mot tibetaner, gick särskilt hårt fram i sina försök att reformera det tibetanska samhället.

När tibetaner satte sig emot den hårdhänta politiken slogs protesterna ned med våld, vilket ledde till att ett gerillakrig så småningom uppstod i Kham (västra Sichuan) och Amdo (Qinghai). I takt med att striderna eskalerade under 1956-57 strömmade tibetanska flyktingar in i centrala Tibet och 1958 bildades den sedermera legendariska rörelsen Chushi Gangdruk i ett område nära den indiska gränsen. Kollektiviseringen av jordbruket skulle sinom tid leda till stor hungersnöd, men tibetanerna var de enda folkgruppen i Kina som faktiskt revolterade mot politiken. Det är sant att den tibetanska gerillan och den tibetanska exilrörelsen fick ett visst stöd av CIA, men hjälpen var förhållandevis liten och det var inte USA som startade upproret i sig. Dalai Lama och hans närmaste rådgivare vägrade att befatta sig med gerillan eller med CIA av rädsla för att de kinesiska myndigheterna skulle få en förevändning att gå in i centrala Tibet med våld.

I början på 1959 var Lhasa fullt med flyktingar och stämningen i staden började närma sig kokpunkten. När Folkets befrielsearmé bjöd Dalai Lama att delta i ett evenemang för att fira den tibetanska bönefestivalen Mönlam spreds ett rykte att de kinesiska myndigheterna skulle kidnappa honom. Av allt att döma hade de kinesiska myndigheterna inga sådana planer, men den 10 mars omringade hundratusentals tibetaner Dalai Lamas sommarpalats Norbulingka för att förhindra honom från att resa till Befrielsearmén förläggning. I anslutning till belägringen utbröt öppna protester där tibetaner började ropa slagord för ett "självständigt Tibet" (Bod rangzen). För att kväsa upproret började Befrielsearmén att bombardera flera viktiga tibetanska tempel och andra helgedomar. Även Norbulingka, där Dalai Lama befann sig, träffades. När det stod klart att det rådde fullt krig i Lhasa beslutade Dalai Lama och hans närmaste rådgivare att lämna Lhasa och efter flera veckor på flykt korsade de den indiska gränsen i slutet på månaden, åtföljd av en liten tibetansk gerillastyrka. Allt sedan dess har Dalai Lama befunnit sig i landsflykt och den 10 mars har varit symbolen för tibetanernas frihetskamp. Det var den 10 mars förra året som till större delen fredliga protester började hållas i centrala Tibet, Qinghai, Sichuan, Gansu och Yunnan. Precis som SvD påpekar i sin nätupplaga förekom våld emot etniska kineser i Lhasa, men mycket tyder på att de kinesiska myndigheterna lät detta ske för att få en förevändning att ta till med hårdhandskarna.

De som vill förkovra sig i tibetansk historia kan med fördel läsa Tsering Shakyas nu klassiska bok The Dragon in the Land of Snows, som vunnit uppskattning från flera läger. En mer vinklad, men ändå läsvärd, skildring av upproret 1956-59 kan återfinnas på Shadow Tibet, som just nu är otillänglig på grund av hög trafik, men som säkert kommer tillbaka. De som vill läsa mer om vad tibetanska bloggare har att säga i dessa spända tider rekommenderar jag ett besök på High Peaks Pure Earth.