Geely bekräftar att Volvo-affären är politisk

Bara för ett par dagar sedan lade jag upp ett inlägg där jag hävdade att Volvos förmodade köp av Geely är ett uttryck för Kinas politiska - och inte dess ekonomiska - styrka. Ford skulle aldrig låta ett kapitalstarkt företag med bara tio års erfarenhet av att bygga bilar köpa Volvo PV om det inte vore kinesiskt och frågan är vad den kinesiska regeringen lovat Ford i utbyte förutom köpeskillingen och skydd av immateriala tillgångar. Om det är en sak den kinesiska regeringen förstår så är det att omvandla politisk makt till ekonomisk makt och sedan åter förvandla den ekonomiska makten till politisk makt.

Nu kommer en obereoende bekräftelse av detta i dagens DN och SvD, där Gui Shengyue, chefen för Geely Auto, hävdar att affären aldrig hade kunnat genomföras utan regeringens stöd. Detta är ett medgivande den svenska regeringen och EU borde ta på största allvar. Ska den europeiska investeringsbanken finansiera ett politiskt motiverat köp av en svensk fordonstillverkare, ett köp som på medellång sikt sannolikt kommer att leda till att arbetstillfällen flyttas ut ur Sverige och Belgien? I klartext: varför ska inte vi ha en industripolitik när Kina har det?

Bilden har hämtats från Geelyordföranden Li Shufus hemsida och föreställer honom när han andäktigt lyssnar till politbyråledamoten Wang Gang när denne besökte en Geely-fabrik.

Hemulen spår i kaffesumpen

Om 2008 var Kinas genombrottsår som politisk och ekonomisk stormakt, så var 2009 eftertankens år för alla som bevakar Kina. Under detta år har en rad incidenter tvingat olika regeringar att tänka igenom som sin Kina-politik och bara under årets sista veckor har Kina lyckats provocera världssamfundet i inte mindre än tre frågor. Nu lägger politiker, akademiker och journalister pannorna i djupa veck och undrar vad som gått fel. Enligt det gängse konsensus bland Kina-kännare skulle västvärlden stödja de reformvänliga krafterna i Kina genom att integrera landet i världsekonomin. Vi skulle tona ned kritik och undvika att stöta oss med Kina i symbolfrågor. Istället skulle vi engagera Kina i en konstruktiv dialog och odla personliga kontakter, som skulle göra det möjligt för västvärldens politiker att lyfta luren och snabbt klara upp olika problem i samarbetet med Kina. På så sätt skulle man övertyga Kina att revalvera valutan, ta ett ansvar för att hejda den globala uppvärmningen och förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. På sikt skulle detta strategiska partnerskap främja den demokratiska utvecklingen i Kina.

Nu, i slutet på 2000-talets första årtionde, är det uppenbart att detta paradigm inte fungerar. Kina har inte återgäldat de eftergifter västvärlden gjort på en rad områden och Kina är idag ett mer repressivt land än det var för två eller tre år sedan. Istället har Kina flyttat fram sina positioner och med jämna mellanrum provocerat fram kriser med en rad länder för att ytterligare stärka sin ställning.

Ta bara Australiens kinesisktalande premiärminister Kevin Rudd, som 2007 gick till val på att hans sakkunskap och personliga kontakter skulle föra upp de australiensisk-kinesiska förbindelserna på en ny nivå. Till en början såg detta ut att fungera och inför OS 2008 höll Rudd ett uppmärksammat tal på kinesiska på Pekinguniversitetet, där han lanserade idén om att en sann Kinavän också är rättfram i sin kritik av Kina. Talet togs emot väl av publiken och pressen hyllade talet som ett nytt steg i politiken att engagera Kina. Men under 2009 drabbades Australiens förhållande till Kina av en rad tråkiga incidenter. Den kanske allvarligaste krisen inträffade i juli, då den australiensiske affärsmannen Stern Hu arresterades för att ha ägnat sig åt "industrispionage". Det visade sig då att Rudds kontakter i Kina var till någon som helst hjälp när den australiensiska staten försökte tillgodose Hus intresse av en rättvis rättegång. Diplomater från Canberra fick inte ens träffa Stern Hu och när Kevin Rudd ringde Peking slängde kineserna på luren. När Rebiya Kadeer kort därefter beviljades visum för att delta i ett sedan länge planerat besök på Melbournes filmfestival nådde den australiensisk-kinesiska relationerna fryspunkten och den maktlöse premiärministern hånades i den australienssiske pressen. Och Stern Hu sitter fortfarande i häktet.

En rad andra länder har fått lära sig samma hårda läxa, nämligen att Kinas ledare inte är intresserade av dialog och inte återgäldar gester av goodwill. Istället agerar de kyligt och realpolitiskt och tolkar eftergifter som tecken på svaghet. Ett av skälen till att britterna reagerat så skarpt mot Kina efter Klimatkonferensen är just att Gordon Browns regering ägnat mycket tid och energi åt att bygga upp ett fungerande förhållande till Kina, men inget av detta har burit någon frukt. Nu stundar alltså 2010 och det är tydligt att Kinas förhållande till omvärlden håller på att gå igenom en kris.

Det går inte att göra några säkra förutsägelser om utvecklingen i Kina inför detta kommande året eftersom vi inte har någon tillförlitlig information om hur det interna beslutsfattandet sker. Det är helt omöjligt att göra några som helst förutsägelser om vare sig stora eller små politiska frågor. Vi har ingen aning om vilka nya partichefer som kommer att utses ute i provinserna eller om kronprinsen Xi Jinping kommer att stärka sin ställning under året. Nästan allt som skrivits om olika fraktioner i kommunistpartiet är baserat på rena spekulationer. Inte heller kan vi göra några säkra uttalanden om regimens beständighet, hur stabil den än förefaller just nu. Allt kan ändras i ett slag.

Men vi kan med viss säkerhet förutse vad som kommer hända i Europa och USA under året, så nu skådar jag djupt ned i kaffesumpen och skisserar några förutsägelser om vad som kan hända i vårt förhållande till Kina.

Geelys köp av Volvo spricker. Detta kan ske på två sätt. Det ena är att pressen avslöjar oegentligheter i affären och Ford tvingas backa ur. Det andra är att Europeiska investeringsbanken av någon anledning vägrar ge lån. Detta är inte särskilt sannolikt med tanke på det breda politiska stödet för affären, men som Koeningsegg visar är osvuret bäst.

USA och EU inför generella strafftullar på kinesiska varor på grund av Kinas vägran att revalvera valutan. Detta är relativt sannolikt och potentiellt förödande för världsekonomins återhämtning. Redan nu har USA infört nya tariffer på kinesiskt stål och en rad amerikanska ekonomer har uttalat sig för strafftullar mot Kina.

Barack Obama säljer vapen till Taiwan och träffar Dalai Lama. Obamas misslyckande att närma sig Kina försvagar hans ställning inrikespolitiskt och han tvingas genomföra detta för att stärka sin position inför kongressvalen.

Gordon Brown tvingas utlysa nyval och förlorar. I valkampanjen lyckas oppositionen framgångsrikt slå mynt av Storbritanniens försämrade förhållande till Kina.

De rödgröna vinner valet i Sverige. Mona Sahlin blir statsminister och Maria Wetterstrand utrikesminister. Kina spelar ingen större roll i valkampanjen som främst handlar om sysselsättningen, men för att tillfredsställa den interna partiopinionen gör den oerfarne Wetterstrand en rad hårda uttalanden Kina i klimatfrågan och Tibetfrågan, vilket leder till slitningar i regeringen.

EU:s nya ledarduo van Rompuy och Ashton genomgår en diplomatisk kris med Kina. Som det gångna årets händelser visat kan en kris med Kina kan uppstå på vilket sätt som helst och precis när som helst, oavsett hur väl man spelat ut sina kort. Med tanke på alla olösta frågor med Kina är det ganska sannolikt att den kinesiska regeringen kommer att försöka testa EU:s nya ledare med att provocera fram en ny kris. Men den diplomatiska krisen leder istället till att en gemensam europeisk utrikespolitik mot Kina utkristalliseras.

Liu Xiaobo får Fredspriset. Till skillnad från under det Kalla kriget, då ett flertal östeuropéer i intern exil fick Nobelpriset så har vare sig de norska eller svenska Nobelkommittéerna vågat provocera Kina genom att ge priset till en dissident som fortfarande finns i Kina. Både Dalai Lama och Gao Xingjian befann sig utomlands när de fick sina pris och den kinesiska regeringen var inte ett dugg tacksam för att den inte provocerats lika mycket som Sovjet en gång blev. Men Obamas vapenfösäljning till Taiwan innebär att den norska Nobelkommittén utsätts för hård kritik och den känner sig tvingad att pröva en väg och den i högsta grad fredlige dissidenten Liu Xiaobo får Fredpriset. Den övermodiga kinesiska regeringen inleder en förtalskampanj mot Liu enligt konstens alla regler, men kampanjen slår tillbaka och många kineser visar istället öppen sympati med Liu.

Inga av dessa händelser är några katastrofscenarier och inga kinesiska ambassader kommer att stängas i väst. Livet går vidare och vi vänjer oss. Konflikter är ju inte heller på något sätt bra i sig, vilket mycket väl kan leda till en betänklig högerkantring i till exempel USA. Men tanke på det sätt 2009 slutade det är mycket sannolikt att 2010 kommer att bli ett stormigt år i Kinas förhållande till omvärlden.

Så håll i hatten. Och ett Gott Nytt År!!!

Siffernoja och genomsynlighet

Den kinesiska regeringen struntade i omvärldens vädjanden och avrättade Akmal Shaikh i natt. Det är en tragedi av stora mått. Det fanns både lagrum och prejudikat för att benåda Shaikh, men det skedde alltså inte. Jag är så arg att jag har svårt att hitta orden, men jag ska göra ett försök.

Det tråkiga med dödsstraffet är inte bara straffet i sig, utan också den cynism som det framkallar hos folk. En av mina bloggrannar menar att det är orättvist att kritisera Kina för dödsstraffet eftersom Kina har ett genomsnittligt antal "avrättningar per capita" globalt sett. I ett så stort land som Kina kan man säga vad man vill genom att använda per capita-uppgifter. Det är därför ekonomer och andra siffernissar älskar dagens Kina. De kan tala med obestridd auktoritet om vilket kinesiskt problem som helst utan att kunna ett ord kinesiska eller ha bott i landet. Vill man överdriva något multiplicerar man med 1,3 miljarder och problemet blir stort. Och om man vill underdriva något dividerar man med 1,3 miljarder och problemet blir en statistisk nullitet. Voilà!

Jag har inget till övers för den typen av resonemang. När jag gjorde lumpen för länge sedan tvingades jag en gång lyssna till ett kompanibefäl som hävdade att Stalin var en värre diktator än Hitler genom att hänvisa till något slags sifferakrobatik. "Folkmord per capita". Smaka på den.

Men det kan ju vara på sin plats att påpeka att det finns inga exakta siffror över antalet avrättade i Kina. Sådana uppgifter är statshemligheter och nästan alla siffror som dyker upp i media kommer från uppskattningar som gjorts av olika människorättsorganisationer. Den kinesiska regeringen tillåter överhuvudtaget ingen självständig verifikation av några som helst statistiska uppgifter om Kina. Vi vet till exempel inte vad 2009 års tillväxtsiffror i Kina egentligen består av. Och ett av skälen till att den kinesiska regeringen inte ville göra några åtaganden om utsläppsminskningar var att man motsatte sig varje form av självständig verifikation.

Där har vi det kinesiska kommunistpartiets version av den nya världsordningen efter Bush i ett nötskal. Med hjälp av de demokratiska ländernas genomsynlighet ska det kinesiska kommunistpartiet kunna skåda djupt in i våra samhällen och påverka oss. När den kinesiska regeringen känner sig hotad tvekar den inte att organisera demonstrationer i väst och att använda västmedia för att föra ut sin version. Men man vill inte ha en jämn spelplan. Man vill inte låta oss skåda in i Kina och påverka landet på samma villkor. Detta är ohållbart och 2010 kommer att bli det året när den frågan kommer upp dagordningen.

Så nej, det är inte hyckleri att kritisera en permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och världens största diktatur för att missbruka dödsstraffet. Det är helt i sin ordning. Ingen förväntar sig att Kina ska bli en fungerande demokrati över en natt eller att man ska avskaffa dödsstraffet för alla brott. Men Kina är en del av världen nu och vi har rätt att ställa den kinesiska regeringen till svars för sina gärningar på samma sätt som vi kritiserar andra länder. Vi kan inte vänta på att resten av världen ska vara perfekt innan vi kritiserar Kina.

Kina och Storbritannien: Stormvarning

Jag hade egentligen förberett ett annat inlägg när nyheten om Akmal Shaikhs planerade avrättning dök upp i etern. Shaikh är en av allt att döma psykiskt sjuk brittisk medborgare som dömts till döden för att ha smugglat in knark i Kina 2007. Han verkar inte ha förstått att de kinesiska myndigheterna har för avsikt att avrätta honom och om domen verkställs kommer det att bli den första avrättningen av en europeisk medborgare på mer än 50 år.

Jag är bestämd motståndare till dödsstraffet och känner alltid ett molande obehag när jag läser om planerade avrättningar. Bortsett från tragiken i att en psykiskt sjuk man dömts till döden finns det två saker som är värda att påpeka. Det första är att vi förmodligen inte skulle läst om Akmal Shaikh, med namns nämnande och utförlig levnadsbeskrivning, om han inte var brittisk medborgare. Även om vi läser om det kinesiska dödsstraffet i svenska medier med jämna mellanrum, så är det ytterst sällsynt att dödsdömda fångar behandlas som individer i västerländska media. Det är mycket beklagligt. Det andra är att de kinesiska myndigheterna förmodligen inte hade dömt Akmal Shaikh till döden om han inte var född i Pakistan. Kinesiska myndigheter är ökända för att särbehandla folk efter etniskt ursprung i brottmål. Det är ganska sannolikt att Akmal Shaikh dömts till ett lindrigare straff om han varit "riktig" britt.

Dödsdomen mot Akmal Shaikh är den tredje nyheten på kort tid som framställer den kinesiska regimen i mycket dålig dager och som kommer att öka opinionstrycket på europeiska politiker att ta tydligare ställning mot den kinesiska regeringens brist på hänsyn till mänskliga rättigheter och internationella normer. Alla viktiga rättsfall i Kina måste prövas politiskt i kommunistpartiet och vi får utgå ifrån att den kinesiska ledningen tänk på konsekvenserna av en avrättning, vilket omedelbart får oss att fråga oss varför man låter detta ske. Är detta en del av en allmän avkylning i förhållandet till omvärlden som bildar en parallell till George Bush den yngres ensidiga utrikespolitik? Eller är detta ett sätt att testa omvärldens reaktioner?

Ingen som följt med i brittiska media den senaste tiden kan i vilket fall sväva i något som helst tvivel om att en avrättning av Akmal Shaikh kommer att försämra förhållandet mellan Storbritannien och Kina ytterligare. Som jag påpekat tidigare hör Storbritannien till de länder som markerat skarpast mot Kina efter klimatkonferensen i Köpenhamn och det är i den brittiska pressen som Kinas spel under förhandlingarna granskats hårdast. Till råga på att rapporterar en brittisk tidning nu att kinesiska hackare låg bakom läckorna som ledde till "Climategate", de svenska klimatskeptikernas favoritsamtalsämne. Om detta på något sätt kan beläggas är de politiska och opinionsmässiga konsekvenserna svåröverskådliga.

Det ser alltså ut som om att på samma sätt som först Frankrike, sedan Australien och Danmark, genomgått svåra perioder i sina relationer till Kina under det senaste året, så står nu Storbritannien på tur. Man frågar sig varför den kinesiska regeringen känner ett behov av att tjudra olika västländer vid skampålen i ett par månaders intervaller. Varför finns ett sådant behov av att skapa och underhålla konflikter? För alla dem som trott att man kan undvika konflikter med Kina genom att gå försiktigt fram måste de senaste månadens händelser visat att det tvärtom är Kina som söker konflikter med omvärlden. Men varför? Det känns som Hu Jintao och Wen Jiabao vet något som vi inte vet, något som gör dem extra osäkra just nu. Det är den stora frågan. Men just nu tänker jag mest på Akmal Shaikh och hans familj. Oavsett vad som sker kan jag kan inte ens föreställa mig vad de går igenom just nu. Skänk dem en tanke.

Ett tecken i tiden

Det kan knappast vara en slump att DN:s första ledare efter julhelgen handlar om att Sverige och EU måste våga ta upp kritik av Kina. Det är uppenbart att erfarenheterna efter klimattoppmötet har skakat om de politiska eliterna i Europa och ögonvittnesskildringen i The Guardian (som tagits upp på denna blogg) om hur Kina saboterade förhandlingarna verkar ha spelat en katalyserande roll.

Det är dock på plats att konstatera något som är allmänt känt bland Kina-vetare runt om i världen: Europa har ingen Kina-politik. Trots att EU är Kinas största handelspartner så har inte EU någon samordnad politik gentemot Kina. Istället konkurrerar olika EU-länder med varandra om att nå överenskommelser med Kina, vilket naturligtvis innebär att Kina kan söndra och härska. Detta förvärras av att våra politiska eliter ofta är extremt okunniga om Kina. Många av våra korrespondenter på plats i Kina kan inte kinesiska. Det finns ytterst få Kina-experter i Bryssel och Strasbourg som bistår politiker och tjänstemän med kvalificerade råd. Kinesisktalande diplomater spelar en undanskymd roller på utrikesdepartementen och det är mycket ovanligt att våra ambassadörer kan säga mer än ni hao på kinesiska. I Europa, med möjligt undantag för England, har våra politiker inte insett behovet av underhålla expertis inom Kina på en bred front, från samhällsvetenskaperna till humanioran, och det har på många håll skett försämringar. Sveriges inträde i EU 1995, som haft många positiva effekter på andra områden, innebar att våra politiker valde att satsa på studiet av europeiska språk och kulturer på direkt bekostnad av utomeuropeiska studier. Trots att vi har stolta traditioner och institutioner inom sinologin har våra politiker konsekvent nedrustat och många av våra lärosäten är idag skuggor av fornstora dagar. Detta har sitt pris och det börjar nu bli uppenbart till och med för våra ledareskribenter.

Här är utgör det förkättrade USA en instruktiv kontrast mot Europa, ty Kina råkar vara ett av de länder som USA kan mycket om. I USA rör sig många av landets bästa Kina-kännare bekvämt i maktens korridorer. När den amerikanske presidenten håller tal kan man utgå ifrån att han briefats av folk som har ägnat årtionden att studera Kina och som talar språket flytande. Det finns flera ledande personligheter inom Obama-administrationen som talar kinesiska och är bevandrade i kinesisk kultur, inklusive USA:s nuvarande ambassadör i Peking. Detta beror till stor del på att USA lagt ned stora resurser på Kina-forskningen sedan flera årtionden tillbaka. De stora universiteten erbjuder inte bara kurser i kinesiska språket, utan i alla aspekter av Kina. Amerikanskas studenter kan ta kurser i allt från klassisk kinesisk Tang-lyrik till byval i Folkrepubliken Kina. Resultatet av detta märks på en rad nivåer. Detta innebär inte bara att de amerikanska tidningarna ofta är mycket mer välinformerade än den svenska pressen i sin Kina-rapportering, utan också att den amerikanska skämttidningen The Onion kan driva med Kina på ett intierat sätt.

Naturligtvis innebär inget av detta att USA alltid hittat "rätt" i sin Kina-politik, vad nu rätt än är. Olika administrationer har olika prioriteter och många sinologer har ibland bistått sina uppdragsgivare med dåliga råd. Men tack vare den djupa Kina-kunskapen så finns det en levande Kina-debatt i USA. Varje gång någon med bestämdhet hävdar att Kina gör si-eller-så på grund av den kinesiska kulturen eller historien, så finns det alltid någon som kan säga emot och ge ytterligare perspektiv. Detta innebär at USA är betydligt bättre rustat att komma på talefot med Kina.

Det är dags att rustar upp vår sinologi och Kina-forskning i Sverige och Europa. Det räcker inte längre med att bara öka antalet kinesisktalande företagsekonomer eller gymnasieelever, vi måste se till att våra studenter lär sig om alla aspekter om Kinas samhälle, kultur, politik och historia. Först då kan vi få till stånd en verklig Kina-debatt och en mer välinformerad politik gentemot Kina.

Kommunistpartiets julklapp till Charta 08

Inte helt oväntat har den kände kinesiske dissidenten Liu Xiaobo dömts till ett långt fängelsestraff idag, 11 år, anklagad för att ha ägnat sig åt "omstörtande verksamhet". Hans verkliga brott är förstås att han är en av de huvudansvariga för uppropet Charta 08, som offentliggjordes för ett år sedan. 400 människor samlades utanför domstolen och stöddemonstrationer har genomförts i Hongkong. China Human Rights Watch har en intressant täckning av händelsen och om anklagelserna mot Liu.

Domen är en av de hårdaste som utdömts de senaste åren och är ytterligare ett tecken på att de kränkningar av mänskliga rättigheter som skett i Kina de senaste två åren är en del av en trend och inte tillfälliga bakslag som skett på grund av OS eller olika känsliga årsdagar. Domen är en direkt utmaning mot alla de politiker som hävdat att Kina bäst påverkas i slutna rum i tyst diplomati. De senaste veckornas bakslag på klimatkonferensen visar med all önskvärd tydlighet att den kinesiska regeringen inte återgäldat några av de eftergifter västvärlden gjort för att få med Kina i klimatsamarbetet och för att stablisera världsekonomin. Tvärtom. Det finns just nu en djup frustration med Kinas omedgörlighet i olika kretsar i EU och USA. Kanske borde Reinfeldt lyssna till min bloggranne, som föreslagit att regeringen ska kräva lättnader i förtrycket i utbyte mot Volvo-affären? Idén är värd att prövas.

Geely-affären är en politisk fråga

Nu rapporterar den svenska pressen att en försäljning av Volvo till Geely är mer eller mindre klar. Inga detaljer om uppgörelsen har offentliggjorts ännu, men av allt att döma kommer försäljningen att bli en mycket osäker affär för både Volvo som varumärke och för sysselsättningen i Västsverige.

Detta är inte slutet för vare sig svensk fordons- eller tillverkningsindustri, men det är naivt att tro att Geely inte kommer att flytta över produktionen till Kina på sikt. Och det är inte Volvo som kommer att få ökad tillgång till den kinesiska marknaden, utan Geely som kommer att göra inbrytningar på den europeiska marknaden. Inte helt oväntat är motståndet mot affären massivt i många kretsar och det är tragiskt att varken regeringen eller Volvo-ledningen verkar ta hänsyn till det. Och vad oppositionen har för sig förstår jag inte heller.

Det första vi ska ha klart för oss är att köpet främst är ett resultat av Kinas politiska makt och inte dess ekonomiska styrka. Det är tveksamt att en oerfaren tillverkare som Geely hade kommit så här långt det inte hade varit ett kinesiskt varumärke med full uppbackning från kommunistpartiet och statliga kinesiska banker. Vi vet att före detta Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar och annat högt folk fått miljonbelopp för att bereda väg för affären, men det går inte heller att utesluta att den kinesiska regeringen använt andra typer av påtryckningar för att affären ska gå igenom. Kommunistpartiets ledare är experter på machiavelliska maktspel och skulle aldrig varit där de är nu om de inte gått över lik bokstavligen. Till skillnad från våra politiker behöver de inte ta hänsyn till en kritisk press eller till väljaropinioner.

Innan någon anklagar mig för att vara "anti-kinesisk" vill jag klargöra att jag inte är emot kinesiska investeringar i Sverige i sig. Stockholms tunnelbana drivs just nu av det kinesiska företaget MTR och det har jag inga problem med alls. Om det är något som man är bra på i Hongkong så är det att köra tåg och så länge min tunnelbana går i tid har jag inget emot att MTR tjänar en hacka. Och SL:s arbetstillfällen kommer knappast att flyttas till Kina.

Härvidlag är det ganska ironiskt att Sweden-China Trade Council, en av de röster som anklagat motståndare till affären för att vara fördomsfulla, nyligen gjorde följande freudianska felsägning i ett debattinlägg:

"Frågan är varför vi är mer rädda för Peking än för Detroit."

Geelys huvudkontor ligger inte i Peking, utan på Caymanöarna och Geely Holding Group har säte i den sydkinesiska staden Hangzhou. I vilket fall är inte så konstigt att vi är mer rädda för den kinesiska regeringens huvudstad än vi är för den amerikanska fordonsindustrins huvudort. För när allt kommer omkring är det kommunistpartiet som bestämmer i Kina och precis som andra företag har Geely att rätta sig efter de direktiv som kommunistpartiet ger, som med denna affär kommer att kunna råda över tusentals svenska arbetstillfällen och en mätbar andel av Sveriges BNP.

Det är tillräckligt svårt att ställa storföretag till svars för sina handlingar, men så länge som Volvo styrdes av Ford kunde våra journalister resa till just Detroit för att bevaka företagets göranden och låtanden. Och när Saabs öde avgjordes kunde regeringen skicka en representant för att tala till GM:s ledning. I USA kan olika intressen öppet strida mot varandra och vi kan ingripa i debatten.

Men som jag frågat tidigare: vart skickar näringsdepartementet sina representanter om Geely bestämmer sig för att lägga ned fabriken i Torslanda? Till Hangzhou eller till Zhongnanhai? Hur kan svenska journalister kolla upp Li Shufus och andra Geely-höjdares bakgrund? Kommer den kinesiska regeringen kunna använda Volvo som ett påtryckingsmedel mot den svenska regeringen om den säger eller gör något som är misshagligt för kommunistpartiet?

För det är vad den här affären handlar om: politik. Så om affären går igenom bör svenska journalister besöka kommunistpartiets nyhetssida regelbundet för att kunna bevaka det som sker i Kina. För mer Kinabevaking kommer att behövas.

Men nu ska jag återgå till julförberedelserna och tänka på trevligare saker. God jul, allihop!

Rättegången mot Liu Xiaobo har inletts

Just nu, när vi klarar av de sista bestyren inför jul, har de kinesiska myndigheterna inlett rättegången mot Liu Xiaobo, en av de ledande krafterna bakom uppropet Charta 08 förra året. En dom kan falla redan på juldagen och Liu riskerar 15 års fängelse, vilket är en mycket hård dom även för kinesiska förhållanden. Det är uppenbart att kommunistpartiet har förlagt rättegången till julhelgen och strax efter Klimakonferesen för att undvika internationell uppmärksamhet. Liu Xiaobos öde borde stämma till eftertanke bland alla dem som menar att Kina är på mot större öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Ögonvittnesskildring från Köpenhamn

The Guardian har just publicerat en mycket dramatisk artikel om förhandlingarna i Köpenhamn, där en frilansjournalist beskriver hur Kina medvetet saboterade förhandlingarna som skulle leda till ett bindande avtal. Strategin var att låta "Kina-vänliga" utvecklingsländer som Sudan fördröja diskussionen i plena under två veckor och sedan ta kål på avtalet när förhandlingarna kom i gång i slutna rum. Därefter skulle man se till att Obama och USA fick skulden för misslyckandet. Till råga på allt kunde Wen Jiabao inte ens nedlåta sig till att delta personligen i mötet, utan lät en lägre tjänsteman ta hand om de mesta förhandlingarna.

Enligt denna skildring sade Kina "nej" till precis allt som var bindande i avtalet. Det var Kina som satte sig emot att industriländerna skrev in sitt åtagande att minska utsläppen med 80 procent fram till 2050. Varför? Därför att ett sådant ambitiöst åtagande från industriländerna skulle öka trycket på Kina att svara upp med egna löften, om än inte lika ambitiösa. Sedan fortsatte Kina, ibland med Indiens stöd, att plocka ut alla bindande siffror ur utkasttexten. Slutresultatet blev en utvattnad text som USA sedan fick skulden för. Det allvarliga med Kinas agerande, menar författaren, är att Kina var väl medvetet om att Obama är svag på hemmaplan och att han behövde komma hem med hyfsat avtal. Nästa år är det kongressval och det är inte alls säkert att han kommer att få ett mandat för ett kraftfullare avtal.

Det ska bli intressant att se om fler bekräftar denna version av händelseförloppet. Jag stärks i min slutsats att Kina agerande i Köpenhamn kommer att leda till en omvärdering av EUs och USAs politik mot Kina. Det framgår nu med all önskvärd tydlighet att en politik som syftar till att "hålla kineserna på gott humör" och ge dem vad de vill ha inte leder någonstans. USA och EU har tonat ned kritiken mot Kinas politik i Tibet, avstått från att kräva en revalvering av den kinesiska valutan och det har till och med höjts röster i Europa för att häva vapenembargot mot Kina för att lätta upp förhandlingsklimatet. Inget av dessa eftergifter har lett till några som helst resultat.

Men dessa lärdomar får inte stanna förhandlingsrummen och kanslihusen, utan måste diskuteras i den allmänna debatten. Det går inte att få eftergifter från Kina slutna rum, det enda sättet det går att få eftergifter från Kina är från den allmänna opinionen. Vi måste utnyttja styrkan i våra demokratiska institutioner för att sätta press på våra egna regeringar och på Kina för att få till stånd ett klimatavtal. Vi tillhör trots allt den demokratiska världen och vi får inte sopa kritik mot ett av världens mäktigaste länder under mattan. Även nyliberala klimatskeptiker måste inse att Kinas politiska system är ett mycket större potentiellt hot mot våra fri- och rättigheter än ett klimatavtal.

Det finns ett demokratiskt underskott i Kinadebatten och det är dags att debatten om vår politik gentemot Kina förs i kommunerna, riksdagen, Europaparlamentet och i FN. 2000-talet var med all rätt det decennium som USA ställdes till svars för sin oansvariga politik. 2010-talet måste bli det decennium vi lyfter bladet från munnen och vågar kritisera och sätta press på den kinesiska regeringen. Det måste också bli det decennium då vi vågar vända oss direkt till den kinesiska folkopinionen för att få till stånd en mer klimatvänlig tillväxt. Kina är snart världens andra största ekonomi och Kinas brist på öppen debatt är inte längre intern kinesisk angelägenhet.

Kinabevakning är tillbaka

Kinabevakning är igång igen. Som mina läsare sett har jag inte postat något sedan juli och bloggen har varit helt borta periodvis sedan dess. Jag tappade lusten efter oroligheterna i Xinjiang, dels på grund av det stora antalet dödsoffer och dels för att händelserna helt kom i skymundan i media. Om en motsvarande händelse inträffat i Ryssland, Sydafrika eller USA hade vi fortfarande talat om den, men efter en vecka eller två var allt som vanligt igen i svenska media. Och vår alldeles EU-ordförande Fredrik Reinfeldt var tyst som en mus, bara för att ryta till ordentligt när Burma burade in Aung San Suu Kyi. I det läget var det bara deprimerande att kommentera nyhetsflöden.

Men det har skett en del och nu kommer Hemulen tillbaka från Mumindalen. Två saker har fått mig att återgå till bloggandet:

Det första är den förmodade försäljningen av Volvo Personvagnar till Geely. Jag har vacklat i frågan om ett kinesiskt ägande är bra för Volvo och Sverige och jag bävar fortfarande inför utsikten att ett enda, nästan okänt, kinesiskt företag är på väg att få makt över en mätbar del av Sveriges (och Belgiens) BNP. För det är vad det handlar om. Nu kan ett kinesiskt företag, som vi nästan inte vet någonting om, få betydande makt över svenska arbetstillfällen och över betydande tillgångar i bilindustrin.

Av något underligt skäl har alltså Ford valt ut Geely som det företag man helst säljer Volvo Personvagnar till. Antingen är det så att Ford vet något som vi inte vet eller så är affären precis så riskabel som den ser ut att vara. Och då kan man bara säga att utsikterna för att Volvo kommer att förbli i Sverige är mycket små. De som inte håller med om detta bör ta en titt på hur det gått för Volvo lastvagnar i Kina. Eller varför inte Kalmars egna Kinasatsning, Fanerdun?

Från vissa håll har det påståtts att motståndet mot ett kinesiskt köp av Volvo grundas på främlingsfientlighet eller kanske till och med rasism. Man kan förstås inte utesluta att en del av motståndet hämtar näring mer ljusskygga tankevärdar, men faktum är att det är helt sunt att ställa sig skeptisk till ett fastlandskinesiskt ägande av Volvo. Kina är inte vilken diktatur som helst utan världens tredje största ekonomi där Kinas kommunistiska parti har sista ordet och där i stort sett alla affärer är politiska.

Det spelar inte någon större roll om Geely är ett privat eller statligt företag. Som företagsekonomen Yasheng Huang visat i sin bok Capitalism with Chinese Characteristics så är skillnaden mellan privata och statliga företag i Kina inte formell, utan reell. Företag är privata så länge som de beter sig som privata företag, vilket i sin tur beror på i vilken utsträckning staten blandar sig i. Och kopplingen mellan det "privata" och det "statliga" i Kina stavas Kinas kommunistiska parti. Li Shufu kanske inte personligen är medlem i KKP, men det finns bevisligen particeller på Geely precis som på andra kinesiska företag och med tanke på det vi vet om hur Kinas system fungerar, så får vi utgå från att KKP har ett infytande över Geely. Hur ställer man ett sådant företag till svars? Kan vi utgå ifrån att det är den ständigt like jovialiske Li Shufu som verkligen bestämmer i Geely eller kommer vi att upptäcka att han inte alls kan infria alla löften han har gett?

För att uttrycka det tillspetsat: vart skickar det svenska näringdepartementet sina representanter om Geely beslutar sig för att lägga ned tillverkningen av Volvo i Sverige? Till Zhongnanhai eller till Hangzhou?

Här noterar jag att Geely hittills sluppit undan den hårda mediabevakning som GM, Ford, Koenigsegg, Spyker och andra intressenter i den svenska fordonsindustrin utsatts för. Svenska journalister har lyckats klura ut nästan varenda skum koppling som funnits bakom flera av dessa olika intressen, med namns nämnande. Rysk maffia, arabiska oljemiljardärer, amerikanska skurkinvesterare och excentriska svenska aristokater. Men i fallet Geely eller BAIC får vi nöja oss med löst hållna spekulationer som knappast skulle accepteras som god journalistik när det gäller andra länder. Det är dags att vi utsätter Kina för samma hårda granskning som vi utsätter USA, Ryssland eller Holland för. Kina tål det. Vårt förhållande till Kina tål det.

Det andra som fått mig att återgå är spelet kring klimatkonferensen i Köpenhamn, där Kina spelat en mycket tveksam roll, för att uttrycka det milt. Naturligtvis bär inte Kina hela skulden för misslyckandet, men den kinesiska regeringen har spelat ett mycket fult spel för att undvika bindande åtaganden om utsläppsminskningar och inte ens dragit sig för förödmjuka Barack Obama, en president som gick till val på att USA skulle ta sitt ansvar för koldioxidutsläppen och som gjort sitt bästa för att förbättra landets skamfilade rykte. Obama har haft problem att få ett tydligt mandat från senaten att minska USAs utsläpp och Kinas agerande gör det inte lättare för honom.

Här finns en hård lärdom att ta till sig och det är att man inte kan få med sig den kinesiska regeringen genom att göra ensidiga eftergifter. Sedan finanskrisen har västvärlden varit mycket mån om att inte stöta sig med Kina. Det rådande konsensus har varit att det är viktigt att hålla den kinesiska regeringen på gott humör för att få med Kina på ett klimatavtal och för att övertyga Kina om att jämna ut handelsbalansen genom låta den kinesiska valutan att stiga i värde. Därför har Hillary Clinton tonat ned kritiken mot Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och Barack Obama lät bli att träffa Dalai Lama innan han besökte Kina. En rad västeruopeiska länder har följt efter. Förra året gav den brittiske utrikesministern David Miliband gav upp Storbritanniens tidigare hållning i Tibetfrågan och erkände i klara ordalag Kins suveränitet över regionen. Danmarks regering gick nyligen ett steg längre och sade sig till och med vara "motståndare" till "tibetansk självständighet"!

På ett sätt kan jag förstå dessa eftergifter, diplomati är att ge och ta. Utan ett klimatavtal är ett "friare Tibet" eller mänskliga rättigheter meningslösa. Problemet är att Peking ser inte saken på det sättet. De tackar och tar emot, men återgäldar inte tjänsterna. Tvärtom har man tolkat eftergifterna som tecken på svaghet och flyttat fram sina positioner. Kina har gjort klart att man inte tänker vika en tum i valutafrågan, klimatfrågan eller andra frågor. Man undrar om inte kommunistparti har fått en släng av storhetsvansinne, nästan litet grand som USA fick fnatt efter slutet på Kalla kriget och till slut valde George Bush

Detta kommer att ge upphov till omprövningar av Kinapolitiken i Väst och det är inte alls säkert att den nya generation politiker, som nu tar över världen, kommer att vara lika koncilianta mot Kina som deras föregångare varit. Redan nu har den brittiske energiministern Ed Miliband (bror till David) gått ut i hård kritik av Kinas agerande på klimatkonferensen. New York Times har också riktat skarp kritik mot Kina. Det är tydligt att en backlash mot eftergiftspolitiken är på väg både i politiska kretsar och ute i folk och söcken. Det kan både vara bra och dåligt. Om etablerade politiker fångar upp kritiken på ett konstruktivt sätt kan detta leda till en politik som inte tvekar att ta strid med Kina utan att för den skull söka konflikt i onödan. Men om våra partier ger upp frågan kommer Sverigedemokraterna med all säkerhet muta in området och då kan det bli svårt att formulera en vettig Kinapolitik som inte tar hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar. Vi kan redan nu se hur SDs systerparti i Danmark försöker slå mynt av regeringens kullerbytta i Tibetfrågan. Det vore en tragedi om detta sker även i Sverige.

Detta är allt jag har att säga just nu. Jag kan inte garantera att Kinabevakning finns kvar om ett halvår, men just nu känns det angeläget att blogga om Kina.