Kina och Storbritannien: Stormvarning

Jag hade egentligen förberett ett annat inlägg när nyheten om Akmal Shaikhs planerade avrättning dök upp i etern. Shaikh är en av allt att döma psykiskt sjuk brittisk medborgare som dömts till döden för att ha smugglat in knark i Kina 2007. Han verkar inte ha förstått att de kinesiska myndigheterna har för avsikt att avrätta honom och om domen verkställs kommer det att bli den första avrättningen av en europeisk medborgare på mer än 50 år.

Jag är bestämd motståndare till dödsstraffet och känner alltid ett molande obehag när jag läser om planerade avrättningar. Bortsett från tragiken i att en psykiskt sjuk man dömts till döden finns det två saker som är värda att påpeka. Det första är att vi förmodligen inte skulle läst om Akmal Shaikh, med namns nämnande och utförlig levnadsbeskrivning, om han inte var brittisk medborgare. Även om vi läser om det kinesiska dödsstraffet i svenska medier med jämna mellanrum, så är det ytterst sällsynt att dödsdömda fångar behandlas som individer i västerländska media. Det är mycket beklagligt. Det andra är att de kinesiska myndigheterna förmodligen inte hade dömt Akmal Shaikh till döden om han inte var född i Pakistan. Kinesiska myndigheter är ökända för att särbehandla folk efter etniskt ursprung i brottmål. Det är ganska sannolikt att Akmal Shaikh dömts till ett lindrigare straff om han varit "riktig" britt.

Dödsdomen mot Akmal Shaikh är den tredje nyheten på kort tid som framställer den kinesiska regimen i mycket dålig dager och som kommer att öka opinionstrycket på europeiska politiker att ta tydligare ställning mot den kinesiska regeringens brist på hänsyn till mänskliga rättigheter och internationella normer. Alla viktiga rättsfall i Kina måste prövas politiskt i kommunistpartiet och vi får utgå ifrån att den kinesiska ledningen tänk på konsekvenserna av en avrättning, vilket omedelbart får oss att fråga oss varför man låter detta ske. Är detta en del av en allmän avkylning i förhållandet till omvärlden som bildar en parallell till George Bush den yngres ensidiga utrikespolitik? Eller är detta ett sätt att testa omvärldens reaktioner?

Ingen som följt med i brittiska media den senaste tiden kan i vilket fall sväva i något som helst tvivel om att en avrättning av Akmal Shaikh kommer att försämra förhållandet mellan Storbritannien och Kina ytterligare. Som jag påpekat tidigare hör Storbritannien till de länder som markerat skarpast mot Kina efter klimatkonferensen i Köpenhamn och det är i den brittiska pressen som Kinas spel under förhandlingarna granskats hårdast. Till råga på att rapporterar en brittisk tidning nu att kinesiska hackare låg bakom läckorna som ledde till "Climategate", de svenska klimatskeptikernas favoritsamtalsämne. Om detta på något sätt kan beläggas är de politiska och opinionsmässiga konsekvenserna svåröverskådliga.

Det ser alltså ut som om att på samma sätt som först Frankrike, sedan Australien och Danmark, genomgått svåra perioder i sina relationer till Kina under det senaste året, så står nu Storbritannien på tur. Man frågar sig varför den kinesiska regeringen känner ett behov av att tjudra olika västländer vid skampålen i ett par månaders intervaller. Varför finns ett sådant behov av att skapa och underhålla konflikter? För alla dem som trott att man kan undvika konflikter med Kina genom att gå försiktigt fram måste de senaste månadens händelser visat att det tvärtom är Kina som söker konflikter med omvärlden. Men varför? Det känns som Hu Jintao och Wen Jiabao vet något som vi inte vet, något som gör dem extra osäkra just nu. Det är den stora frågan. Men just nu tänker jag mest på Akmal Shaikh och hans familj. Oavsett vad som sker kan jag kan inte ens föreställa mig vad de går igenom just nu. Skänk dem en tanke.