Kina: Din dröm, deras verklighet

Min lista på förutsägelser inför det nya året har fått min granne Niklas på bloggen 之乎者也 att skriva ett mycket välformulerat genmäle. Jag känner mig smickrad av uppmärksamheten och ber att få tacka Niklas för detta tillfälle att utveckla några av mina resonemang.

För att börja med mina förutsägelser så ligger de flesta helt i linje med nuvarande trender och åtminstone två av dem är redan på god väg att slå in. Bara en dag efter jag lagt upp mitt inlägg publicerade den amerikanske nobelpristagaren och opinionsbildaren Paul Krugman en ny kolumn i New York Times där han uppmanar den amerikanska regeringen att vidta hårda åtgärder mot Kinas valutamanipulation. Och i dagens Washington Post hävdar John Pomfret i att de amerikansk-kinesiska relationerna kommer att utsättas för svåra påfrestningar då Barack Obama planerar att sälja mer vapen till Taiwan och träffa Dalai Lama inom kort.

På en punkt är jag och Niklas i alla fall eniga och det är att Kina på sikt kommer att utveckla någon form av demokratiskt styre. Av erfarenhet vet vi att diktaturer är instabila och tenderar att ersättas av mer eller mindre representativa styrelseskick. Ibland går utvecklingen först framåt och sedan litet bakåt, vilket exemplet Ryssland visar. Men samtidigt är Ryssland ett betydligt mer demokratiskt samhälle än under Sovjettiden. Och det finns fler demokratiska länder i världen idag än det gjorde för ett halvsekel sedan.

Men vi är oeniga om vägen dit. Niklas tror att Kina kommer att utvecklas till en demokrati av sig självt och att vår främsta uppgift för att främja denna utveckling är att fortsätta handla med Kina, vilket på sikt kommer att främja utvecklingen - helt oavsett hur mörkt det kan verka just nu. Även om han i princip inte har något emot att vi kritiserar den kinesiska regeringen för kränkningar av mänskliga rättigheter eller att västvärlden bedriver tuffa förhandlingar med Kina, så ställer han sig i praktiken avvisande till nästan all konkret kritik av Kina. Niklas talar gärna om att hans synsätt har empiriskt stöd, men hans inlägg är mycket fattiga med uppdaterade och specifika faktauppgifter om det rådande politiska systemet i Kina.

Vad som är mer allvarligt för en till synes ortodox liberal som Niklas är att han stödjer den officiella nationalistiska kinesiska självbilden till hundra procent och inte drar sig för att göra långa utläggningar om kinesisk historia som är lika chauvinistiska och mossiga som den gamla oskarianska historiesynen. Här har Niklas' förståelse för Kina övergått i personlig identifikation och inte helt olikt kinesiska extremnationalister så tar han kritik av Kina nästan personligt. För mig är Kina ett mycket intressant land jag gärna diskuterar, men för Niklas är det ett substitut för en religion.

I likhet med Niklas anser jag att det är helt rätt att bedriva handel med Kina på lika villkor utan att ställa upp onödiga politiska krav. Kina är en viktig handelspartner för svenska och europeiska företag och det gynnar alla parter att verka för en expansion av frihandel i världen. Så där är vi eniga. Men vi får inte glömma bort att Kina inte är ett vanligt utvecklingsland längre, utan snart världens andra eller tredje största ekonomi, och vi kan inte se mellan fingrarna när Kina bedriver en protektionistisk och merkantilistisk politik som hotar sysselsättningen i andra länder, inte minst riktiga utvecklingsländer. Om Kina subventionerar sin export med en undervärderad valuta eller dumpar produkter på utländska marknader, så har våra regeringar enligt gällande regler rätt att svara med tullar eller andra sanktioner. Så enkelt är det tyvärr.

Jag har inget emot att kinesiska företag köper företag och tillgångar i Sverige eller Europa så länge som den kinesiska regeringen tillåter att utländska intressenter gör motsvarande förvärv i Kina. Tyvärr är detta inte fallet och det är tvärtom så att Kina utnyttjar sin politiska styrka för att genomdriva företagsköp i EU och USA. Detta är fel och därför ska vi till exempel inte tillåta att Volvo köps upp av Geely.

Med andra ord så ska vårt engagemang med Kina inte vara kravlöst utan behäftat med villkor. Endast på det sättet kan vi få Kina till förhandlingsbordet för att lösa stora globala frågor som miljö, frihandel och den globala säkerheten.

Inte heller ska vi tveka att uttala oss om de omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i Kina i de forum som finns. Kina ska utsättas för lika hård granskning som andra länder och det finns ingen anledning att göra särskilda undantag för Kina. Naturligtvis ska vi inte provocera Kina för sakens egen skull och vår kritik ska vara sakligt underbyggd och hålla en neutral ton, men vi får aldrig glömma bort att "tyst diplomati" inte längre biter på den kinesiska regeringen. Om den kinesiska regeringen bemöter kritik med teatraliska raseriutbrott och oproportionerlig vedergällning mot enskilda länder bör EU stå enat och inte tillåta att den kinesiska regeringen söndrar bland oss. EU är Kinas största exportmarknad och den kinesiska regeringen har goda skäl att inte provocera oss. All så kallad empiri visar att den kinesiska regeringen tar till sig av kritik och faktiskt gör en del eftergifter när trycket ligger på. Det visar bland annat Duihua-stiftelsens arbete.

Kina är en del av världssamfundet och mänskliga rättigheter är inte en intern kinesisk angelägenhet, vilket avrättningen av Akmal Shaikh förra året visar med all önskvärd tydlighet. Han dömdes till döden efter en trettio minuter lång rättegång och den kinesiska regeringen satte sig emot att han utsattes för en psykiatrisk undersökning, vilket kunde ha gett skäl till en strafflättnad enligt gällande kinesisk lag. Vi kan inte tvinga Kina att avskaffa dödsstraffet, men vi kan kräva att den kinesiska regeringen följer sina egna lagar när europeiska medborgare hotas av straff i Kina. Det är helt i enlighet med folkrätten.

Vi ska inte ha några illusioner om att vår kritik av Kinas kräkningar av de mänskliga rättigheterna kommer att ge avgörande resultat på kort sikt. Inte heller ska vi ha en åsikt om exakt vilket politiskt system Kina ska ha. Det är kinesernas - alla kinesers - egen angelägenhet. Men det är oerhört viktigt för folkopinionen i Kina att västvärlden skickar tydliga signaler, om än symboliska. Varje gång den kinesiska regeringen får ett land att skriva på en deklaration som stödjer Kinas hållning i en fråga av betydelse för de mänskliga rättigheterna, så använder man detta för att demoralisera och isolera människorättsförespråkare på hemmaplan. Om det är något som skapat grogrund för antiamerikanska och antivästliga stämningar i länder som Iran, så är det just det faktum att man uppfattat västvärldens stöd till diktatorer som shahen av Iran eller det saudiska kungahuset som uttryck för hyckleri. Det är bland annat detta som berett vägen för den s.k. islamiska fundamentalismen i Mellanöstern. Om vi vill stå på god fot med framtida generationer i Kina så är det av yttersta vikt att vi står för våra ideal här och nu.

Det är också viktigt av inrikespolitiska skäl att vi håller trycket uppe mot den kinesiska regeringen. Niklas talar om hur betydelsefullt det är för kineser att inte tappa ansiktet, men det gäller i högsta grad även västerlänningar. Varje gång den kinesiska regeringen förödmjukar västerländska politiker i människorättsfrågan skapar det demoralisering i folkopinionen, vilket bereder väg för främlingsfientliga och antidemokratiska krafter i våra egna länder. Kinas politiska och ekonomiska styrka i kombination med det faktum att den kinesiska staten kommer undan med omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna har en avtrubbande verkan på det politiska klimatet i väst. Under åren har jag talat med mången svensk som imponerats av den ordning och reda som tycks råda i Kina och som uttryckt förhoppningar om att få slut på det "politiska käbblet" här hemma. Inte helt oväntat har Niklas på sin blogg uttryckt sitt stöd för Pinochets militärkupp i Chile

Så var det här med det så kallade "Kinahatet". Jag måste medge att det är ganska pikant att bli anklagad för hat av en bloggare som gjort sig känd för att hata i stort sett allt utom Kina. Jag har aldrig dolt mina åsikter för mina kinesiska vänner och bekanta som ytterst sällan har förebrått mig för att vara en "Kinahatare". Däremot har jag fått frågan varför jag bryr mig så mycket. Om det är någon kinesisk läsare av denna blogg därute som ställt sig denna fråga hoppas jag att detta inlägg åtminstone förklarar en del av mitt engagemang. Diskussionen går vidare.