Varför Liu Xiaobo kan få Nobels fredspris

För snart ett år sedan förutsåg jag på denna blogg att den kinesiske dissidenten kommer att få Nobels fredspris 2010. När han dömdes till elva års fängelse den 25 december förra året var detta ett av många tecken på att den kinesiska regimen blivit alltmer arrogant och stöddig i takt med sin ökande ekonomiska och politiska makt. Veckorna före Lius fängelsedom hade Kinas manövrar bidragit till att Klimatkonferensen i Köpenhamn slutade i kaos. Sedan genomförde Kina avrättningen av en uppenbarligen psykiskt störd brittisk medborgare som hade dömts till döden för narkotikasmuggling, trots att det fanns lagrum för att döma honom till ett mildare straff. Omvärlden var chockad.

Jag förstod där och då att Nobelkommittén kommer att utsättas för hårda påtryckningar att tilldela Liu Xiaobo fredspriset. Ingen person med anknytning till Kina har fått Nobelpriset sedan 1989 och ingen regimkritisk kines som fortfarande befinner sig i Kina har någonsin fått något Nobelpris överhuvudtaget: detta till skillnad från den strida ström av Nobelpris som tilldelades allehanda dissidenter i Östblocket under Kalla kriget och som utsatte Sovjetunionen och dess allierade för offentliga förödmjukelser när man förvägrade pristagarna utresa för att ta emot priset.

Ju längre den norska Nobelkommittén förbigår Kina desto underligare ser det ut med tanke på Kinas framstigande som en ny stormakt och om det någonsin har varit rätt läge att ge en regimkritisk kines fredspriset så är det nu. Jag står fast vid den bedömningen och det senaste årets händelser har stärkt min övertygelse.

Under de tio månader som förflutit sedan Liu dömdes till fängelse har den kinesiska regeringen på område efter område visat att den tänker bli en ny aggressiv världsmakt som inte tänker tolerera vare sig inhemsk eller utländsk kritik. Västvärldens politik att göra Kina till en ansvarstagande samarbetspartner genom "konstruktivt engagemang" har misslyckats fullständigt. Den har inte bara misslyckats med att få Kina att gå i en mer demokratisk riktning, den har också bidragit till att stärka världens nu mäktigaste diktaturregim.

Nu har trycket mot den norska Nobelkommittén trappats upp den senaste tiden. Liu Xiaobo har nominerats till fredspriset av flera tidigare pristagare och olika upprop till stöd för Liu cirkulerar på nätet. Liu Xiaobo har seglat fram som tydlig favorit till fredspriset. Dessutom har företrädare för den norska Nobelkommittén själv uppgivit att man utsatts för påtryckningar från den kinesiska regeringen att inte ge priset till kinesiska dissidenter.

Det finns en hel del som talar emot att Liu Xiaobo får priset. Nobelkommittén har utsatts för hård kritik för att man inte respekterar Nobels testamente och det finns tecken som tyder på att man tagit intryck av den kritiken och nu tolkar testamentet striktare. Kommitténs motivering av Obama som fredspristagare är en tydlig indikation på detta. De gäster som hittills bjudits in till fredspriskonserten - Denzel Washington, Elvis Costello och Herbie Hancock - har inte heller någon direkt koppling till Kina, vilket kan tyda på att man valt någon annan. Slutligen får man utgå ifrån att den kinesiska regeringen kommer att straffa Norge för ett fredspris till Liu Xiaobo, vilket borde stämma till eftertanke i Oslo. Det är ju trots allt Stortinget som delar ut priset.

Det finns dock lika mycket som talar för att Liu belönas med fredspriset. Vad beträffar Nobels testamente går det säkert att sy ihop en passande motivering för Liu Xiaobo, vilket jag talat om tidigare. Jag har dessutom svårt att se hur man skulle kunna ordna en bra konsert för Liu Xiaobo med tanke på att han inte har några försänkningar i musikvärlden och att han hur som helst inte kommer att kunna njuta av konserten live. Och om det är något land i världen som är mindre känsligt för påtryckningar från Kina så är det just Norge som har en av de råvaror Kina åtrår mest av allt, nämligen olja.

Men det mest avgörande skälet är helt enkelt att det är Kinas tur. Den norska Nobelkommittén har inte dragit sig för att provocera både demokratier och diktaturer med sina val och det kommer att bli allt svårare att förbigå kvalificerade kinesiska kandidater. Om man kunde ge priset till Karl Ossietzky för hans avslöjande att Tyskland rustade upp i strid med gällande fördrag år 1936, så kan man ge priset till Liu Xiaobo för hans insatser för mänskliga rättigheter och förbrödrande mellan folken genom hans arbete i Charta 08. Det är dags nu. På fredag nästa vecka vet vi svaret.