Ett smörgåsbord av fördomar

Mitt förra inlägg om den kinesiska maten i Sverige verkar ha slagit an en sträng bland Kinaintresserade i bloggosfären och det kan inte bara berott på att jag länkade till Ola Wongs populära kolumn. Tänka sig att just mat väcker så starka känslor!

Hur som helst tror jag inte att det finns en enda förklaring till att det svenska Kinaköket har ett så skamfilat rykte, utan flera. Till att börja med misstänker jag att många Kinarestauranger sällan drivs av folk som hyser en genuin kärlek till det kinesiska köket och är beredda att ta de risker det innebär att lansera nya produkter på den svenska marknaden. Istället verkar syftet med många restauranger vara att förse nyanlända kineser med arbete innan de jobbar upp sig. Det är inget typiskt kinesiskt, utan ganska vanligt bland "etniska" restauranger.

Ett annat skäl kan vara att när de första Kinarestaurangerna startades i Sverige fanns inte de rätta råvarorna, utan man fick helt enkelt improvisera med det som fanns och sedan har man fortsatt på slentrian. Detta hävdar i alla fall YuSie Rundkvist Chou i en intressant artikel i DN, som speglar många intressanta aspekter av det kinesiska köket i Sverige utifrån sin personliga erfarenhet.

Men sedan kan jag inte komma ifrån misstanken att många kinesiska krögare föraktar de svenska kunderna i allmänhet och det svenska köket i synnerhet. Som exempel kan vi ta en artikel från Upsala Nya Tidning, där en kinesiska från Guangxi intervjuas om det kinesiska köket inför OS. . Så här beskriver hon sitt möte med den svenska maten:

- Min första kontakt med svenska mattraditioner var negativ. Jag blev bjuden på halvrått kött och sås. Det gick inte att äta. Jag är van vid stekt kött och stekta grönsaker, inte råa!

Och hon verkar ha gett upp vid det första mötet och inte vågat smaka på olika rätter, vilket ligger i linje med vad många kommentarer till mitt förra inlägg pekat på. Men hon stannar inte där utan fortsätter, helt oemotsagt, att döma ut det svenska köket utifrån ett till synes obefintligt empiriskt underlag.

- Vi gör ofta soppa på sjögräs, ägg och mynta. Det är bra med soppa i värmen. Men svenskar verkar inte tycka om soppa, tror Haiying.

Svenskar gillar inte soppa? Ska man ens behöva bemöta ett sådant påstående? Sedan fortsätter hon:

- Jag tror att man försökt anpassa vår mat efter svenskarnas smak lite för mycket, säger Haiying. Man har märkt att svenskarna gillar en viss sorts mat och så har man glömt bort vad riktig kinamat är. I Kina äter vi nästan allt på ett djur; skinn, ben, vingar och det är svårt att anpassa till svensk smak.

Åter är det de svenska kunderna det är fel på. Men vänta! Man måste verkligen ha beskärmat sig från sin omgivning om man fått för sig att svenskar bara äter kött och slänger bort resten. Vad är korv om inte ett sätt att ta vara på restprodukter? Jag skulle inte heller beskriva gammal hederlig husmanskost som grisfötter, blodpudding eller pölsa som uttryck för svenskars ovilja att äta nästan allt på ett djur. Faktum är att det gamla svenska köket gick ut på att just ta vara på hela djuret och man behöver bara ta en titt i en gammal kokbok för att se recept på den ena inälvsrätten efter den andra. Kanske är en äkta eldgryta med riktigt mycket chili ett läckrare sätt att trycka i sig gristarmar, men det är mer än smakfråga. Det finns många kineser som har svårare att äta stark mat än en del svenskar!

En annat lustigt exempel på hur en del kinesiska krögare nöjer sig med ytliga intryck av den främmande omgivningen är följande uttalade från ovannämnda artikel i DN:

Jingjun Xia driver Bamboo Palace på Kungsgatan. En orsak till skillnaden mellan svensk och kinesisk kinamat är att svenskar vill att maten ska vara lätt att äta, tror han.

"Tror han." Här har vi en krögare som bott i Sverige i flera år och undgått att bevittna en svensk kräftskiva, som i regel efterlämnar högar med skräp! Och är populära läckerheter som hummer, krabba eller grönlandsräkor exempel på att svenskar gör det lätt för sig vid matbordet?

Som sagt, det verkar vara just gammal god kulturell chauvinism som förhindrar att riktigt bra kinesisk mat når den svenska marknaden. Kinakrögare: Dörren till de svenska kundernas smaklökar står vidöppen. Det bara att kliva in! Och nästa gång du har vägarna förbi det lokala folkbiblioteket, sätt dig med och läs ett par gamla kokböcker. Kanske kommer ni att hitta inspiration till det tjugoförsta århundradets nya svensk-kinesiska kök?