Nja till frihandel

En sak som den svenska pressen inte täckt den senaste tiden är det handelskrig som hotar att bryta ut mellan Indien och Kina. Den indiska regeringen har lanserat en rad antidumpningsåtgärder och bland annat förbjudit import av kinesisktillverkade leksaker. Jag känner inte till detaljerna bakom konflikten, men EU och USA har också vidtagit åtgärder mot vad som uppfattas som otillbörlig konkurrens.

Handelskrig är förstås inte bra och 1930-talets depression visar hur lätt en autarkisk ekonomisk politik kan förvärra en ekonomisk kris. Samtidigt får vi inte upphöja frihandeln till ett slags dogm som kan lösa alla ekonomiska problem. Frihandelns evangelium predikas främst av länder och regeringar som lyckats på världsmarknaden och som inte längre behöver handelsrestriktioner för att skydda sin konkurrenskraft. Storbritannien och USA omgav sina ekonomier med skyddsmurar innan deras ekonomier kunde konkurrera fritt på marknaden, då det plötsligt var dags för resten att av världen att följa efter, ofta med förödande resultat i den koloniala världen och senare i tredje världen. Europa har följt samma utvecklingsbana och är knappast något historiskt föredöme vad beträffar frihandel.

Nu är det Kinas tur att tampas med problemet. Kina hade aldrig varit där det är nu om inte USA öppnat sina marknader genom att ge Kina ställning som mest-gynnad-nation efter 1979, samtidigt som man tolererade att Kina skyddade sina egna industrier och öppnade landet gradvis för utländska investeringar med villkor att teknologi överfördes. Anledningen till att USA och sedan Europa gav Kina så gynnsamma villkor var inledningsvis att man behövde Kinas stöd i Kalla kriget, när ekonomin sedan tog fart behövdes Kina som billigt låglöneland dit man kunde utlokalisera industrier. Inget, inte ens undertryckandet av demokratirörelsen för tjugo år sedan, tilläts rubba denna grundbult i Kinas förhållande till väst. Medan Sovjetunionen utsattes för alla former av bojkotter och propaganda, så var västvärlden förvånansvärt mild i sin behandling av Kina. Detta är något vi inte får glömma när vi söker sanningen bakom Kinas framgång.

Kina är idag en vinnare i världsekonomin, men Kina har vunnit genom att - helt klokt - bara lyssna på delar av frihandelns evangelium och den kinesiska regeringen har inte tagit några frihandelsdiktat från världsbanken eller valutafonden, diktat som lett till katastrof i andra delar av världen som Latinamerika och Afrika. Kina klarade sig undan den asiatiska krisen 1997 till stor del på grund av att landet inte var totalt öppet för världsekonomin, medan länder som följt med strömmen sjönk som stenar.

Nu är det Kinas tur att attackeras av krisdrabbade länder för att utnyttja sitt övertag på världsmarknaden. Kritiken kommer inte bara från USA, Europa och Indien. Afrikanska länder översvämmas nu med kinesiska biståndsprojekt som innebär import av billiga kinesiska varor och billig kinesisk arbetskraft. Samtidigt som vi ska akta oss för att stämma in i skrämselpropagandan mot den kinesiska intressesfärens expansion i Afrika, så ska vi fråga oss om det ligger i den afrikanska ländernas intresse att följa en utvecklingsmodell som Kina aldrig tillämpat på sig självt när det var ett fattigt land för inte så länge sedan. Sedan 1949 har Kina aldrig tillåtit att utländska makter exporterat billiga produkter och arbetskraft till Kina i utbyte mot råvaror.

Frihandel är inte alltid lika bra för alla samtidigt. Och samtidigt som vi ska undvika handelskrig, så ska vi akta oss för dogmatiska krav på frihandel.