Hillary Clinton är just nu i Asien och genomför just nu sitt första besök i Peking som amerikansk utrikesminister. Hon har träffat sin kinesiske kollega Yang Jiechi och yttrat några klyschor om ekonomiskt samarbete, dialogen om mänskliga rättigheter och vikten att förhindra att Nordkorea får (mer) kärnvapen. Att Nordkorea inte ska ha några massförstörelsevapen är ganska självklart, men jag skruvar alltid besvärat på mig när världens största kärnvapenmakt talar om hur farligt det är med kärnvapen. Trots allt är det bara ett land i världen som använt kärnvapen. Däremot gör Clinton rätt i att fokusera på klimatförändringar i sina samtal med Kina, detta är en välkommen kursändring.
Mitt intryck är att Obama-administratione ligger lågt just nu och vi ska inte förvänta oss några större utspel från vare sig kinesisk eller amerikansk sida. Efter inledande gnissel så fungerade de kinesisk-amerikanska förbindelserna som ett urverk under Bush och nu gäller det för alla inblandade parter att bli vana vid varandra. I det amerikanska systemet byter man som sagt ut alla tjänstemän när en ny president tillträder, så det innebär ett kontinuitetsbrott på den rent personliga nivån. Herr Zhang måste vänja sig vid Mr Smith istället för Mr Miller, och Mr Smith måste lära sig hur man umgås med kinesiska tjänstemän.
Blogge Bloggelito har ett som alltid lika vältaligt inlägg om SvDs svajande principer, där han kommer med en del intressanta iakttagelser om hur tidningen delar in världen i onda och goda nationer samt hur den selektivt förespråkar bojkott av vissa länder och självbestämmande för vissa nationer. Jag reagerade också på hyckleriet i fördömandet av Ryssland i höstas och på hur västvärlden agerat onödigt provokativt genom att knyta allt för starka band till Georgien. Det är något man aldrig skulle göra gentemot Kina, vilket är värt att påpeka.
Vad beträffar bojkotter är huvudfrågan inte vad som är bra för "oss", vilka principer "vi" har eller vad som är "bra för ekonomin", utan vad folk tycker i landet i fråga i den mån detta kan skönjas. Under apartheid förespråkade ANC bojkott av Sydafrika och det var därför vettigt att stödja detta. Omedelbart efter massakern i Peking 1989 förväntade sig många kineser att George Bush d.ä. skulle ta till med hårdhandskarna, men han gjorde tvärtom till mångas besvikelse. En bojkott av Kina 1989-1990 hade mycket väl kunnat haft en verkan. Inför OS sade många dissidenter som Liu Xiaobo däremot att en bojkott skulle vara kontraproduktiv. Och det låg nog en del i det.
Vad beträffar Sydossetiens och Tibets rätt till självbestämmande så har dock Blogge fel när han hävdar att "Tibet är en hundra gånger mer naturlig del av Kina än vad Sydossetien är av Georgien". Vad jag vet har aldrig osseterna haft en egen stat före tsartiden, utan har varit ett folkslag som lytt under ryssar och georgier omväxlande. Det betyder inte att osseterna inte har rätt till självbestämmande, men det komplicerar frågan. Tibet däremot har varit en självstyrande stat i tusentals år fram till 1951 och om de världspolitiska situationen hade varit annorlunda på 40- och 50-talet hade mycket väl Tibet kunnat bli ett självständigt land, som Yttre Mongoliet till slut blev. Det skedde dock inte då västvärlden och Indien vände Tibet ryggen av politiska skäl och sedan dess har frågan vuxit till en varböld. Jag är inte säker på att det bästa för Tibet är just självständighet, men det finns fullt giltiga argument för detta och vi kan inte låstas som om dessa inte existerar.
Nepo-Sverige behöver en Xi
17 timmar sedan
5 kommentarer:
En självstyrande stat fram till 1951? Såpass?
Vilka andra stater erkände denna ”stat”? Fanns det några diplomatiska relationer? I så fall med vem? Hade Sverige en beskickning i ”staten”?
Hur såg svenska (amerikanska, tyska, grekiska, japanska, kinesiska…) kartor över Kina ut 1950? 1900? 1850? 1800? 1700? Fanns eller fanns inte Tibet med som en i hägsta grad kinesisk provins? Hm?
Jo, en självstyrande stat. I traditionell folkrättslig mening är en stat i princip suverän så länge den kontrollerar sitt eget territorium. Tibet hade egna lagar, egen förvaltning, tog upp egna skatter och hade egna trupper, som det alltid haft. Erkännande från andra stater är sekundärt och fick avgörande betydelse först i och med att internationella organisationer som NF och FN etablerades under 1900-talet.
Vad beträffar Tibets internationella ställning så uppfattades inte Tibet som en del av de arton provinserna i det egentliga Kina före 1912, utan som en del av Qing-staten eller "det kinesiska imperiet", vare sig vi talar om kinesiska ämbetsmän eller utländska besökare. Omvärlden erkände i regel att Qingdynastin utövade överhöghet eller "suzeränitet" över Tibet, men inte suveränitet eller territoriell kontroll över detsamma.
Du vill ha en karta som styrker detta? Varsågod, här är en europeisk karta av det egentliga Kina från 1750.
Och här är en fransk karta över det kinesiska imperiet från 1778. Tibet är inkluderat, men inte som en del av Kina utan som en lydstat.
Här är ytterligare en karta över Kina från 1828.
Och här är en fransk karta över det kinesiska imperiet från 1832. Tittar du nära ser du att det görs en distinktion mellan "Kina" och "Tibet".
Men varför är det viktigt att visa upp kartor? Tycker du inte att det är underligt att den kinesiska regeringen på 2000-talet försvarar sin ställning i Tibet med hänvisning till ett gammalt imperium?
Nä, inte med tanke på det geopolitiska stormaktsspel som pågått runt Kinas krokar sedan 1850 (och egentligen dessförrinnan).
Generellt är det inte konstigare än att Sverige försvarar sitt förvärv av Skåne från danskarna på 1600-talet (då Sverige var en lokal stormakt). Eller att man behandlar samer som man gör.
Är det allt du har att säga? Du bad om kartor av Kina som inte inkluderade Tibet som provins och jag kunde ge dig fyra.
Och vad har Skåne och Sápmi med det här att göra? Jämförelsen haltar då dessa regioner varit fullt integrerade delar av Sverige sedan 1600-talet, medan Tibet inte hade någon större kinesisk administration att tala om före 1951 bortsett från en ståthållare i Lhasa som hade vissa trupper till sitt förfogande. Kinesiskt inflytande, ja. Direkt administration, nej.
Hur som helst, om det skulle finnas en folkopinion för självständighet i Skåne eller Sápmi så är det inga problem att föra den här och nu. Det går inte att föra den diskussionen i Tibet och därför förs den utanför Kina.
En sak till: Jamyang Norbu på Shadow Tibet skriver just nu om en medeltida karta i Italien som visar Tibet som en självständigt land. 仅供参考。
Skicka en kommentar