Varför jag skriver om Tibet

Den som är endast flyktigt bekant med denna blogg kan lätt få intrycket att jag är en gammal Tibetaktivist som vaknat till liv och startat en egen blogg. Min trätobroder Blogge Bloggelito har till och med skojat och kallat min blogg "Tibetbevakning", vilket jag tar som en komplimang. Tyvärr stämmer det inte. Mitt engangemang för Tibetfrågan är av tämligen nytt datum. Jag har aldrig varit medlem i någon Tibet-grupp och jag har aldrig gått i något demonstrationståg för Tibet. Kanske jag borde ha gjort det, men det har aldrig blivit av.

När jag en gång i tiden pluggade kinesiska kände jag mig främmande för den Tibetaktivism jag träffade på och jag höll mig på armlängds avstånd från de protester jag bevittnade. Den relativt sekulära kinesiska kulturen har alltid utövat en större lockelse på mig än buddhismen, som utgör ett fundament i den tibetanska kulturen. Inte så att jag ogillade Tibet eller tibetansk kultur. Genom åren har jag samlat på mig böcker om Tibets språk och kultur som mestadels samlat damm. Jag har visserligen alltid hyst sympati för små och förtryckta folk, men jag har aldrig känt något enormt engangemang för just Tibet. Dessutom retade jag mig på de filmer som Hollywood producerade där Kina alltid framstod som roten till allt ont och som ofta fick de mest elementära fakta om kinesisk kultur fel.

Men jag har förändrats med åren. Min första upplevelse att något stod fel var för många år sedan, när kinesiska vänner och bekanta, som jag i övrigt uppfattade som belästa och insatta i allt mellan himmel och jord, uttalade sig om tibetaner som ett slags vildar som var otacksamma för de gåvor Kina givit dem. Ibland argumenterade jag emot, ibland inte. Men jag tog notis om den nedlåtande attityden.

Jag besökte också en del minoritetsområden i Kina (dock ej Tibet) och slogs av hur marginaliserade minoritetsfolken och deras språk var. En gång var jag på besök i en stad i Xinjiang då en av de kinesiska gruppledarna klappade en uighurisk pojke nedlåtande på huvudet och frågade "Talar du kineeeesiska?" Jag höll på att sjunka genom jorden av skam, men höll god min i elakt spel. Flera liknande incidenter skakade om mig och fick mig att känna mig medskyldig till ett slags kolonialism.

Senare har jag lärt känna exiltibetaner på olika håll i världen som varken kan beskrivas som Kinahatare eller devota buddhister, och de har hjälpt mig att få upp ögonen för vidden av Tibetfrågan. Jag började läsa på och fick upp ögonen för en civilisation som levt parallellt med den kinesiska och som fram till för femtio år sedan dominerade den tibetanska högplatån. Till skillnad från Xinjiang och Mongoliet, som i varierande grad haft kinesiska minoriteter och kinesiska härskare vid olika tidpunkter, så har den kinesiska kontrollen över Tibet varit tämligen ytlig. Jag menar inte att Xinjiang eller andra minoritetsområden har mindre rätt till självbestämmande eller autonomi, men om det finns något territorium i Kina som kan göra anspråk på en helt väsensskild historia så är det Tibet.

Det som slutligen fick det att slå slint i mitt inre och fundera på att börja skriva var just händelserna förra året. Jag kan förstå att många kineser känner sig ansatta av den västerländska pressen, som ibland förvränger bilden av Kina. Jag kan förstå att många kineser inte ville att de olympiska spelen skulle politiseras. Men jag kan inte till mitt liv förstå varför man, i bästa fall, känner sig tvungen att nästan ordagrant upprepa den kinesiska regeringens propaganda eller, i värsta fall, förespråkar tvångsassimilering eller fördriving av tibetanerna, vilket var åsikter som helt öppet vädrats bland folk och söcken.

Inte heller kunde jag förstå varför så många målade upp bilden av Tibetfrågan som ett problem som "Väst" skapat. När demonstrationerna dundrade på som värst i Sverige och resten av världen förra våren kunde man se plakat på kinesiska, svenska, engelska eller all världens språk. Utom just tibetanska. På sin höjd kunde man se någon uppklädd i tibetanska kläder. Det var som om tibetanerna inte existerade. Och när någon exiltibetan till äventyrs dök upp vid något evenemang, så kunde du slå vad om att någon hypernationalist ställde tibetanen till svars för dennes födelseort: "Du är väl inte född i Indien?" (Jag kom att tänka på Stig Dagermans dagssedel: Vi valde inte flykten, flykten valde oss.)

Jag började inse att nationalismen förgiftar allt. Hatpropagandan som emanerar från Peking har haft verkan. Det spelar ingen roll att Tibet bara är ett av Kinas många problem. Ta en titt på Folkets dagblads nätupplaga och du blir ständigt påmind av hatkampanjerna mot Dalai Lama. Något är fel. Mycket fel.

Så när det värsta ståhejet var över bestämde jag mig att skapa en blogg inför detta år och skriva om det som råkar hamna i min väg. Eftersom det tibetanska upproret skedde för snart exakt femtio år sedan kommer en del av utrymmet här ägnas åt just Tibet. I takt med att andra minnesdagar dyker upp kommer dessa att ta upp min uppmärksamhet.

Nå. Om du har orkat läsa ända hit vill jag att du klickar på denna länk, som handlar om olika tibetaner som satte livet till sedan 1959. Jag stöder inte allt som sägs om Tibet eller Kina på den sajten, men vi kan läsa och lära. Det är viktigt att vi som är intresserade av Kina bekantar oss med tibetanernas berättelser och att vi inte bara tänker på Dalai Lama när vi hör ordet "Tibet". Det finns andra ansikten.