lördag 28 februari 2009

Film: Att lämna rädslan bakom sig

Det här är en film jag länge velat visa på Kinabevakning och det är nu dags att skrida till verket. Filmen heter Leaving Fear Behind på engelska (Jigdrel på tibetanska) och spelades in underjordiskt av Dhondup Wangchen och Golog Jigme före det tibetanska upproret i mars förra året. I filmen fick en rad tibetaner med olika bakgrund komma till tals med vad de tyckte om sitt liv under kinesiskt styre och hur de såg på Olympiska spelen.



Båda filmmakarna arresterades kort efter det att filmen spelats in, men filmen lyckades komma ut och cirkulerade bland journalister i Peking inför OS. Jag rekommenderar alla som är intresserade av Kina och Tibet att ta sig tid att titta på filmen, som är knappt en halvtimme lång. Filmen är naturligtvis inte en neutral skildring, men i den får vi höra röster som vi sällan får möta på TV i Sverige och som aldrig får komma till tals på den kinesiska statstelevisionen CCTV. Om jag fick önska mig något just nu så är det att denna dokumentär visades just på CCTV och följdes av en öppen diskussion mellan vanliga kineser och tibetaner. Kanske borde också några svenska bloggare, som stod för de aggressivaste angreppen på tibetanernas sak vid den här tiden förra året, också ta sig en titt för att förkovra sig litet i vad som sägs mellan skål och vägg i Tibet.

4 kommentarer:

Oscar Swartz sa...

Jag såg filmen och det är väl ungefär som om man ber en same att berätta hur de upplevt modernisering. Och dessutom verkar de ha hakat upp sig på Dalai Lama. I stället för att ta sig an världen och trivas drömmer de om den där religiösa bakåtsträvaren och knäböjer för hans bild etc. Av inget annat skäl än att man skall göra det. Nej, om det där skulle visa Tibetanernas lidande misslyckades den. Det var allmänmänskliga reflektioner över moderniseringens våndor och de har uppenbarligen fastnat i ett självömkande ältande men där man inte lyckas få andra att dela detta. Det framstod mest som neurotiskt.

Hemulen sa...

Välkommen hit! För att börja med något som vi kan enas om så är det att Dalai Lama-kulten väcker ett visst obehag även hos mig, även om jag respekterar honom som person. Det är dock viktigt att komma ihåg att Dalai Lama-kulten som vi ser den idag är minst lika en följd av det kinesiska (van-)styret som det är en produkt av den tibetanska kulturen. Historiskt har de flesta Dalai Lamor suttit instängda i Potala-palatset i Lhasa utan någon som helst kontakt med folket, och inte sällan varit indragen i en maktkamp med Panchen Lama i Shigatse. Det är just kommunistpartiets förtryck som har skapat Dalai Lama som enande symbol för alla tibetaner, vare sig de bort i Ü-Tsang, Kham, eller Amdo.

Det som bekymrar mig är din föraktfulla attityd gentemot tibetanerna i den här filmen. Har du besökt ett kinesiskt "minoritetsområde" i Kina över huvud taget? Är det "självömkande" och "neurotiskt" att beklaga sig över ett brutalt förtryck som systematiskt gynnar hankineser på alla livets områden på bekostnad av den tibetanska befolkningen?

En folkskoleutbildning i tibetanska är värdelös på arbetsmarknaden. Nyinflyttade hankineser från vilken provins som helst har betydligt bättre utsikter att få ett jobb i Lhasa än någon som har bott där i hela sitt liv. Det är ett kolonialt förtryck och att reagera på det kan inte reduceras till att vara några "allmänmänskliga reflektioner över moderniseringens våndor".

Och på vilket sätt hjälper det dagens tibetaner att dra upp samernas situation?

Det är dags att kliva ned från bärstolen och försöka sätta sig in i vad som pågår, Hr Swartz!

Anonym sa...

Du som är kunnig borde inte sprida ljögnet att Hankineser flyttar in i Tibet.
Om jag bara kan samiska får jag något jobb?

Hemulen sa...

Tja, av allt att döma är Lhasa idag en hankinesisk och inte en tibetansk stad. Lhasas kommun har inte ens brytt sig om att lägga upp ens elementär information på tibetanska på sin hemsida, som bara finns på kinesiska.

Jag vet inte riktigt var du vill komma genom att ta upp samiskan här. Tibetanska är ett väletablerat språk sedan 1300 år tillbaka, medan samiskan fick sitt skriftspråk för fyrtio år sedan. Det finns inga städer i Sverige som har en samisk majoritetsbefolkning. I Kina, däremot, finns det fortfarande städer som är övervägande tibetanska, men om du tar en titt på hemsidan till en av dem Chamdo, så återfinner du fortfarande ingen information på tibetanska.

Jag kan inte tänka mig en bättre illustration på att det kinesiska myndigheterna bedriver en aktiv assimileringspolitik i Tibet.