Det mest förbjudna

Om det finns något som kan provocera bildade svenskar så är det kungahuset och monarkin. Jag minns hur jag på ett ögonblick blev idiotförklarad när jag på en middag tillsammans med svenska expats förklarade att jag inte hade något emot monarkins fortsatta existens. Hur kunde jag, en bildad människa i det tjugoförsta århundradet, försvara en feodal kvarleva som monarkin? Mitt argument var (och är) att så länge som kungahuset skänker oss litet glädje, glamour och kanske en kul skandal då och då, kan de väl få vara kvar, så länge som det inte har någon farlig politisk makt. Jag har ingen större respekt för vare sig kungens eller tronföljarens personer, men jag tycker faktiskt att det är kul att vi har ett par feodala kvarlevor kvar och det stör mig inte det minsta att vi har en ovald kung på våra enkronor. I övrigt står jag oftast till vänster på den politiska skalan och jag kan se många hot mot demokratin i dagens samhälle. Men monarkin är inte ett av dem. Det är bara en billig symbolfråga som principliberaler gillar att briljera med.

Det lustiga är att min erkänt flummiga monarkism aldrig stött på patrull när jag framfört den för kinesiska vänner, som i övriga fall är ganska politiskt radikala. Bara en gång kan jag erinra mig att mitt försvar för monarkin lett till gräl, den gången var det en flickvän från Peking som tyckte att den svenska vördnaden av Prins Bertil vid hans bortgång var trams. Men hon var så vacker att jag inte kunde argumentera emot. Livet är ju som sagt inte alltid rättvist.

Så jag ser faktiskt fram emot det kommande bröllopet mellan kronprinsessan och hennes tilltänkte. Hoppas det blir en riktigt pampig tillställning som vi kan njuta av i direktsändning.