Börjar nu åter ägna mig åt nyhetsflödet och som vanligt när det gäller Kina är inga nyheter goda nyheter. Mjölkskandalen i Kina, som fick oss att lära oss skillnaden mellan "melanin" och "melamin", rullar vidare. Nu rapporterar DN att några av de anklagade i skandalen hotas av dödsstraff, något som knappast kan förvåna någon med tanke på rättsläget i Kina just nu.
Det är intressant hur en sådan här skandal på något sätt förvandlas till en anklagelseakt mot den kinesiska regeringen eller det kinesiska systemet. Om en liknande skandal inträffat i USA eller Europa hade man talat om storföretagens girighet, men inte nödvändigtvis om det amerikanska eller europeiska systemets ruttenhet. Men när det kommer ut att kinesiska tillverkare medvetet förgiftat mjölkprodukter, och kanske också fiskprodukter, agerar alla som om det hela i första rummet var en politisk fråga. Som om det var "Kina" som befann sig i den anklagades bås, inte tillverkarna av de undermåliga produkterna.
Inte minst den kinesiska regeringen själv är skyldig till detta. En del rapporter tyder på att melaminskandalen var ett resultat av den nyhetsblockad som rådde inför OS. Och i den hetsiga atmosfär som rådde i våras, då många kinesiska patrioter ville bojkotta västerländska produkter i protest mot den "vinklade" västerländska pressen, var det inte heller opportunt att framställa kinesiska företag i dålig dager. När skandalen till slut var ett faktum i höstas, så såg många kinesiska bloggare situationen i en galghumoristisk dager och skojade att sanna kinesiska patrioter borde stödköpa och konsumera de melaminförgiftade produkterna för att protestera mot den "västerländska konspirationen" mot "Kina".
Men oavsett vilken riktningen debatten tar, så utgår alla från att melaminskandalen är en politisk skandal, inte ett vanligt rättsfall. Det är klart att om brott begåtts i samband med skandalen, så ska de skyldiga straffas. Kanske inte just med dödsstraff, men i alla fall straffas. Men dålig produktkvalitet är i första rummet en konsumenträttsfråga och en civilrättslig fråga. Om pressen kunde rapportera fritt om skandalen och om de kinesiska domstolarna kunde utdöma kompensation till offren, så skulle de kinesiska politikerna kunna sova gott om natten. Men inget tyder på att det kinesiska kommunistpartiet är berett att släppa greppet om rättsväsendet och pressen, så ingen litar på den kinesiska pressen eller de kinesiska domstolarna. Och fler liknande skandaler kommer att följa och åter kommer folk att klaga på den vinklade och negativa publiciteten Kina får i världspressen.
Nepo-Sverige behöver en Xi
5 timmar sedan
4 kommentarer:
Eftersom det händer i Kina blir det så klart det kinesiska systemet och regeringen som får skulden, men jag tror nog snarare att det är ett resultat av det totalitära systemet, oavsett om det är i Kina eller t.ex. Taiwan för 25-30 år sedan. Hur som helst är det till ganska stor del en politisk fråga. Dock inte enbart, självfallet, så endimensionellt kan man inte se på saken. Det är bl.a. politik, girighet, korruption samt möjligheten att komma undan som gör att sån't här händer.
Ett av problemen är så klart, precis som du snuddar vid, att det knappast finns något fungerande rättssytem i Kina och därmed ingen konsumenträtt eller civilrätt. Det verkar t.ex. inte som om de drabbade skall få ta de skyldiga till domstol så att de kan begära skadestånd. Dessutom rörde det sig inte om ett enstaka förteag. Vidare påpekade San Lus Nya zeeländska ägare för San Lu att de hade för mycket melamin i sina produkter redan ett halvår innan det uppdagades för allmänheten, men företaget tystade ned det med hjälp av de lokala myndigheterna, förmodligen för att de ville hålla det tyst över OS. Utöver det här så var ju melamin i hetluften redan något år tidigare när det förekom i djurmat som exporterats till USA och tog död på massor av husdjur där, så det rörde sig ju knappast om att man inte visste att det var farligt.
Det här tyder på ett enormt etiskt/moraliskt tillkortakommande som verkar vara bra mycket mer vittspritt i diktaturer/totalitära stater än i samhällen med ett fungerande civilsamhälle, på alla nivåer, inte bara i business. T.ex. märker man att dylika företeelser här i Taiwan minskar efter hand som demokratin utvecklas och processer blir mer genomskinliga och man därmed får utökade civila rättigheter och en djupare förståelse för att man faktiskt har ansvar för sina medmänniskor och inte kan avsäga sig allt ansvar genom att överlåta det på myndigheterna. Så nog är det i ganska hög usträckning ett politiskt problem, om än inte ett typiskt kinesiskt problem.
Jag tror inte heller att det är ett specifikt kinesiskt problem, men det är ändå intressant att i det skruvade debattklimat som råder kring Kina förväntas vi alltid ta ställning "för" eller "emot" något som kallas "Kina". Jag kan inte riktigt komma på varför det är så, annat än att kommunistpartiet på något sätt lyckats monopolisera definitionen av kinesisk identitet till en sådan grad att vi inte ens reflekterar över det.
Jag undrar om Taiwan kan vara en modell för fastlandet. Även om Taiwan hade mörka stunder under diktaturen kan jag inte hitta några paralleller till de katastrofer kommunistpartiet skapade under de 30 första åren av sin regering. Om Kina ska kunna hitta en väg ut måste man göra upp med nationalismen och med kommunistpartiets brott på något sätt. Folk i Kina verkar må dåligt av alla undertryckta minnen och händelser. När jag besökte Taiwan för snart tio år sedan var det första som slog mig att folk inte var bittra på samma sätt som fastlandskineser ofta är. Det var oerhört lätt att tala om vad man ville utan att man var tvungen att försöka undvika känsliga ämnen. Det förflutna verkar inte vara en fruktansvärd börda på samma sätt.
Charta 08 talar om att starta en sanningskommission och det tror jag är en bra början. Men det måste till snart, för om tjugo år eller så kommer många förbrytare att vara döda.
Jag vet inte om jag tycler det är så konstigt att man måste ta ställning för eller emot Kina. I ett tidevarv då de högsta värdena här i världen är demokrati, frihet och mänskliga rättigheter samtidigt som så gott som vartenda land investerar i Kina, en totalitär stat utan fungerande rättssystem som inte ger frihet till sin befolkning och tydligt säger att mänskliga rättigheter inte betyder samma sak där som i väst trots att man förbundit sig att upprätthålla mänskliga rättigheter genom att skriva under FN:s konvention om mänskliga rättigheter, är det inte speciellt konstigt att man måste motivera varför man ändå vill ha relationer med och investera i Kina och därmed stödja en diktatur. De flesta länder och företag som handlar med Kina skulle aldrig ens drömma om att ha samma relationer med t.ex. Burma. Det är klart att de blir tvingade att ta ställning, man kan inte bara komma med triviala och slentrianmässiga halvförklaringar mumlade i skägget om varför man stöder en diktatur men tar klart avstånd från andra.
Jag vet inte heller om Taiwan kan tjäna som en modell för Kina(s utveckling mot demokrati), men den jämförelse jag anspelade på handlade mer om två totalitära stater och vad utvecklingen mot ett civilsamhälle innebär, och inte om hur Taiwan kan visa vägen för Kina. Jag hade nog kunnat anföra ett antal andra diktaturer som har utvecklats till demokratier istället för Taiwan, men eftersom den enda praktiserande totalitära stat jag levat i och därmed har direkt erfarenhet av är Kina och den enda totalitära stat som utvecklats till demokrati jag levat i är Taiwan var det ganska naturligt att nämna Taiwan. Och trots att KMT inte dödade miljoner taiwaneser (det är trots allt ett mindre land) så tog man livet av tiotusentals människor under 228-incidenten och den efterföljande vita terrorn, inklusive hela det ledande skiktet av Taiwans intelligentsia så att det helt enkelt inte fanns någon hållbar opposition kvar i landet.
Och bitterheten bland taiwaneserna finns helt klart kvar, det är bara att tala med folk ur den äldre generationen så blir det ganska klart. Att du inte hörde av den var nog snarare ett uttryck av rädsla för repressalier (mindre troligt), eller kanske för att du mötte yngre människor i en tid då Taiwan redan gått ganska långt i utvecklingen mot demokrati. De yngre har således inte känt av den totalitära staten annat än indirekt. De krav som kommit fram efter att KMT förlorade makten på upprättelse av 228-offer och de starka krav på att KMT skall lämna tillbaka alla resurser de stal från staten och det taiwanesiska folket visar dock klart på en ganska djupt gående bitterhet. Och min svärfar har t.ex. medvetet vägrat att lära sig mandarin och talar fortfarande bara taiwanesiska. När KMT kom över i slutet av 1940-talet kunde knappast någon enda taiwanes tala mandarin, utan det var så gott som uteslutande japanska och taiwanesiska som gällde. Många är också de taiwaneser som undviker att umgås med fastlandskineser p.g.a. allt det som skedde efter det att KMT tog över. Och KMT:s införande av ursprungshemvist på ID-korten (som endast togs bort för några år sedan) gör att många fortfarande något nedlåtande hänvisar till fastlandskineser som just "fastlandskineser", mest på taiwanesiska, men också på mandarin.
Kort pedanteri: att kalla Kina för "fastlandet" i förhållande till Taiwan antyder att Taiwan är en del av Kina, ungefär som Gotland och fastlandet i Sverige. Tycker man att det är så, är det så klart helt OK. Problemet är så klart att genom att säga Taiwan och Kina gör man ju ett lika tydligt ställningstagande att Taiwan inte är en del av Kina. Vet inte riktigt hur man skall uttrycka sig om man vill vara neutral.
Sorry för de långa svaren, men det är ett intressant ämne.
Perry
Tack för långt inlägg! Det kanske inte är så konstigt att man alltid måste välja sida, men det är jobbigt.
Vad beträffar repressionen i Taiwan och Kina, så inser jag att jag har mycket kvar att lära mig om Taiwan. Det är lätt hänt att man blir besatt av svårigheterna i Kina och glömmer bort jämförbara händelser i andra länder. Samtidigt måste jag ändå säga att jag har svårt att hitta motstycke till den omfattande terror som drabbade Kina mellan 1949 och 1979, både i absoluta och relativa termer.
Mitt intryck av Taiwans historia är så länge som man höll sig borta från öppet motstånd mot regimen och låg lågt, så kunde man överleva och till och med göra karriär. Det gick att ta en examen i ekonomi eller fysik och sedan ägna sin energi åt det. Eller så kunde man starta en affär och lägga undan pengar till barnen. Taiwaneserna hölls nere, men det fanns vattenhål. I Kina rensade man bort alla uttrycksmöjligheter, en efter en. När man var klar med det gick man in i människors hem och spelade ut folk mot varandra. Anledningen till att kulturrevolutionen utspelades just på kulturens område var att det var den sista frontlinjen.
Jag vill inte trivialisera taiwanesernas erfarenheter, men jag tror att det det är svårare att göra upp med kommunistpartiets illdåd än nationalisternas. Jag ska sätta mig ned och skriva ett inlägg om det när jag har mer tid och ser fram emot dina kommentarer.
Skicka en kommentar