Tänker du rätt?

Ibland kan två personer iaktta exakt samma verklighet och se helt olika saker. Jag säger att flaskan är halvfull, medan den är halvtom för dig. Eller tvärtom. För mig handlar detta om olika perspektiv, inte att jag har helt rätt och du har helt fel. Dessutom är mötet mellan olika perspektiv berikande och borde välkomnas. Men det finns uppenbarligen insatta personer som tycks hävda att det finns ett korrekt perspektiv på verkligheten och det gäller att hitta just det.

Ta till exempel sinologen och affärsmannen Lars Ellströms inlägg på Utrikesbloggen, "Sken och verklighet hamnar upp och ned". Här lägger Ellström fram det han kallar för den "västerländska paradoxen": trots att Kina är ett mycket mer öppet och ekonomiskt utvecklat samhälle än någonsin, så ökar "kritiken mot Kina" i väst dramatiskt. Detta till skillnad från trettio år sedan, då västerlänningar "höjde Kina till skyarna" och viftade bort kritik mot Kina.

Samtidigt existerar en "kinesisk paradox", som utgör en parallell till den västerländska paradoxen. Enligt Ellströms förmenande kommer kineser som besöker Väst tillbaka med övervägande positiva intryck av Väst, trots att de både utsatts för åratal av kolonialism och propaganda mot den "degenererade" västvärlden, och därför borde bära med sig en hel del fördomar.

Ellström söker förklaringen till denna paradox i att västvärlden känner sig hotad av Kinas frammarsch och att den ensidiga kritiken representerar en strävan att återställa en världsordning Väst var herre på täppan.

Visst ligger det mycket i Ellströms beskrivning och analys av de två paradoxerna. Ändå skruvar jag på mig när jag läser hans inlägg. Till att börja med, stämmer det att kineser i gemen har en förvånande positiv bild av västvärlden? Naturligtvis är det förståeligt att det materiella välståndet i väst är en attraktivare för kineser än vad det kinesiska samhället är för västerlänningar. Men den spirande nynationalismen, som är full av utfall mot både Väst och Japan, kan väl ändå inte undgått Ellström? Kina har aldrig haft ett djupare och bättre förhållande till USA, Europa och Japan, och den som har ögon att se med kan inte undgå att se att de senaste tolv åren så har vi bevittnat allt mer aggressiv retorik mot omvärlden.

Hur kan det komma sig att representanter för den mest välmående och välutbildade generationen i Kinas historia är beredd att ta till gatorna och demonstrera mot omvärlden? Det finns äldre kineser, som själva upplevt kriget mot Japan, som skakar på huvudet när de ser den senaste anti-japanska demonstrationen. Förklaringen till detta kan inte sökas i det förflutna, utan i nuet. En del av förklaringen kan återfinnas i den främlingsfientliga nationalism som tolereras och uppmuntras av kommunistpartiet. Det finns andra förklaringar.

Men det mest obegripliga och oroväckande yttrandet i Ellströms inlägg kommer på slutet, där han frågar:

Hur kan det komma sig att annars begåvade och kritiskt sinnade personer gång på gång trampar fel i den kinesiska rabatten?

Menar verkligen Ellström att det finns ett enda, "rätt", perspektiv på Kina? Att bara man har levt och studerat i Kina, så kommer man fram till "rätt" slutsatser? Naturligtvis har Ellström rätt till sin åsikt, men själv tycker jag att hans inlägg ger smakprov på en totalitär kunskapssyn som inte är ovanlig bland en del Kinakännare.